« juli 2003 | Huvudsidan | september 2003 »

31 augusti 2003

Experten

När experten (Steffanie då förstås) ändå hade vägarna förbi så passade jag på att få lite hjälp med hemsidan och nu är den riktigt fin enligt mitt tycke.

Det är lätt att navigera dit man önskar och fotologgen har kommit till sin rätt.
Jag har till och med övat mig med att lägga in lite bilder från trädgården tagna dagen till ära.
Ja, det känns som om det börjar bli en riktig hemsida nu.

I morgon åker hon hem igen - kort men instensivt möte. En tröst är dock att det snart blir Bokmässa i Göteborg och då blir det besök igen. Så det har vi att se fram emot.

Skrivet av Angela Müller den 31 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (2) | Permalink

En liten cykeltur

Steffanie och jag tog oss en härlig tur på cykel till Floda.
Det blev, när vi var hemma igen, 2,1 mil och medelhastighet på 16,6 km/tim och en max på 51,5 km/tim (en jättestor nedförsbacke) på en totaltid som visade 1 timma och 15 minuter.
Enligt pulsmätaren gick det åt 526 KCAL och därav var 50% fettförbränning.
Min medelpuls var på 118 och jag höll mig 55 minuter inom den rekommenderade pulsnivån.
Undrar just hur många kåldolmar det motsvarar :-)

Det bästa av allt var i alla fall att vi gjorde det tillsammans och att foten inte fick ta så mycket stryk.

Skrivet av Angela Müller den 31 augusti 2003 17:08 | Kommentarer (3) | Permalink

Dagens fundering

Varför har alla kalsingar och trosor samt andra underkläder alltid avigsidan ut när man tar dem ur torktumlaren?
Innebär det att om man vränger allt ut och in innan man lägger dem i tvättmaskinen, för att sedan forsla den vidare till torktumlaren, att man får ut alla underkläder med rätsidan ut?
Eller är det så att man först vid tumlandet ska vränga fram avigsidan?
Ja, det är frågan?

Skrivet av Angela Müller den 31 augusti 2003 09:08 | Kommentarer (2) | Permalink

30 augusti 2003

En dag i stillhet

Det blev en ganska trevlig dag trots en och annan regnskur som behagade dimpa ner precis när jag proppat torkvindan full av tvätt som hänger där för att torka, sköljd var den ju redan, men det kunde varit värre.

Vi lyckades i alla fall få i oss frukost ute i dag på framsidan och middagen avnjöt vi på altanen.
Som sagt, vädret är skapligt och solen lyser mellan skurarna.
Tvätten får hänga kvar, den kanske torkar i morgon.

Såklart blev det pappas mumsiga pannkakor som alltid när någon, eller båda, av barnen är hemma. Så Woffe fixade alltså pannkakor och till det serverades det sylt i alla tänkbara smaker samt glass. Själv gjorde jag mig lite ugnsbakade grönsaker med ädelostsås till. Inte fy skam det heller.

Nu är far och dotter ute på en cykeltur och jag skyller på min onda högerfot (rätt fot denna gång) för att kunna stanna hemma och det ger mig chansen att sitta vid datorn som annars är upptagen för det mesta (som den ju är när barnen är hemma).

Kanske blir det någon film i kväll om det nu inte skulle råka finnas något på TV som går att se (mycket liten risk).

Skrivet av Angela Müller den 30 augusti 2003 20:08 | Kommentarer (2) | Permalink

Nu är hon här

Steffanie är hemma på några dagars besök, hon kom i går så vi åkte gemensamt hem efter jobbet.
Just nu sover både hon och den ömme fadren så gott och jag njuter av tystnaden.
Natten har varit ganska jobbig för jag har ont i min vänsterhögerfot - fattar inte vad som hänt. Det ömmar på undersidan precis innan tårna börjar på trampdynan (säger man så om människorfötter).
Nåja, helgen får bli utan några större bravader på motionsfronten så ska det väl ge med sig.
Den där förbaskade vänsterhögerfoten har spelat spratt med mig ända sedan tidig vår medans högervänsterfoten inte ger några som helst problem.

Update: I bland är det inte lätt att veta vad som är höger och vänster :-)

Skrivet av Angela Müller den 30 augusti 2003 09:08 | Kommentarer (7) | Permalink

28 augusti 2003

Om det var ett dåligt pass....

....i förrgår så var dagens dito en katastrof.
Jag gick i dag från Björsared och det ger 11 kilometer hem. Men jag hade ont i benen hela tiden. Kom då på efter ca 45 minuter att jag kanske skulle stretcha där det gjorde mest ont, dvs, på framsidan av benen från foten upp till knät.
Det blev något bättre så det gjorde jag under flera tillfällen på vägen hem.
Det tog sammanlagt 1 timma och 57 minuter och jag kan lova att jag längtade efter att få slippa gå fler steg.
Efter halva sträckan ungefär började ett skoskav på vänster häl ge känning av att en stundande blåsa var på G.
Fy bubblan varför ska det vara så himla kämpigt?

Men jag såg två stora, en död och en levande, gräshoppor på vägen och då menar jag "riktiga" gräshoppor - inga sådanan där små fjuttiga utan av den kalibern att den tar upp hela näven om man nu skulle komma på tanken att ta upp den dithän.
Gräshoppor i denna storlek tror jag inte att jag sett sedan jag var barn - och det var länge sedan!
Jag hade sällskap med Tina Turner och Madonna så det blev tjejer för hela slanten i dag om man nu räknar mig själv då :-)
Men det var en helvetes resa. Nu ska jag vila hela helgen bara simma i morgon om jag nu inte glömmer något hemma vill säga.

Och skoskavet har blivit en jättestor blåsa så i morgon önskar jag nog att jag kunde gå utan skor.

Skrivet av Angela Müller den 28 augusti 2003 22:08 | Kommentarer (5) | Permalink

Hövvet Helge

Eller som Woffe uttryckte saken:
- Den dagen då jag åkte till jobbet två gånger!
I morse när vi var nästan framme vid simhallen sade jag ups jag har glömt min hemmadator som skulle med just i dag för installation av OS X....
Det var bara att vända, hem igen dom tre milen.
Alltså hann vi ingen simning i dag så hela dagen har varit konstig!

Skrivet av Angela Müller den 28 augusti 2003 15:08 | Kommentarer (2) | Permalink

27 augusti 2003

Farsgubben

Är på bättringsvägen. Vi hälsade på honom i dag efter jobbet och det var som natt och dag om man jämför med i måndags. Helt fantastiskt vad han hämtat sig snabbt med tanke på att han var blott två timmar från döden då han kom infarandes akut. Helt uttorkad.
Eventuellt, om nu inte proverna visar annat, skulle han få åka hem i morgon.
Han var mycket mer pratsam, skrattade och påpekade flera gånger att vi inte skulle glömma hälsa till flickorna.
Droppet var borttaget och han åt lite kvällsmat medan vi var där.
Härligt!

Det blev strul på jobbet under tiden jag satt på sjukhuset hos pappa och det är ju allom bekant att man inte får ha mobiltelefon på med sig in.
Alltså svarade ingen och inga problem blev heller lösta trots att vi har en Helpdesk...jag har ägnat delar av kvällen till att skriva ett antal ilskna mail.
Inte för att jag för ett ögonblick tror att det hjälper men jag fick åtminstone avreagerat mig.

För övrigt så lever jag på min kompis Astors kommentar i morse. Den varar länge det kan lova.
Fötter och knä håller sakta men säkert på att läkas och jag har haft mitt "knäskydd" på hela dagen. Inte så mycket för att jag skulle frukta att få sparkar från höger och vänster utan mer för att få stödet :-)

Vi har avtackat en kollega som jobbat i 48 år på jobbet - helt otroligt! Det var inte bara internfolk som var där utan även folk "utifrån" som hon haft kontakt med under åren i sitt arbete. Det blev riktigt tårfyllt av alla avsked och vackra tal men för en gång skull stämde varje stavelse.
Och om sanningen ska fram, och det ska den ju, så smakade inte smörgåstårtan fy skam heller!

Får se om det blir någon stavgång hem från jobbet i morgon?

Skrivet av Angela Müller den 27 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (2) | Permalink

En så'n Pärla va'

I morse, i simhallen, klockan 06.35 möter jag min simkompis Astor (pensionär som varje dag med sin fru simmar 1000 m) när vi vänder efter dom första 50 meterna utspelar sig följande samtal:
- I dag Astor har jag pulsmätaren på mig så skulle jag nu dö plötsligt under simturen så kan du åtminstone se vilken puls jag hade.
- Är det något nytt man ska ha, säger Astor?
- Nej, den här fick jag i present när jag fyllde Kärring, svarar jag.
- Åhh, fick du den i förskott.

Ahhh, du är en Pärla Astor banne ska jag ha med dig i min dagbok i dag!

Skrivet av Angela Müller den 27 augusti 2003 10:08 | Kommentarer (5) | Permalink

26 augusti 2003

Ska vi flytta till en trea?

När jag kom hem i kväll efter stavningen så stod Woffe på taket och målade skorstenen. Faktum är att den är hopplös, varje vinter åker färgen av och ligger ihopkrullad i mina rabatter.
Förra sommaren hittade han en specialfärg som nu har suttit på för test sedan förra sommaren. Men inte den heller är perfekt.
Nåja, när jag så passerat vår parkering med ömmande knä och fötter väser jag ett hej upp mot taket och Woffe kontrar med:
- Ska vi flytta till en trea?
Jag tittar länge och strängt upp på honom och säger:
- Jag hoppas att du skämtar?
- Nej, det gör jag inte. Har man målat skortstenen 10 gånger så.....
- OK, men jag flyttar inte med. Du får bo i trean själv!

Är han galen tro? Vi har ju köpt detta hus med tanke på att här kan man bo även när man blir gammal. Inga trappor och huset är fullt möjligt, med enkla medel, att handikapp- och/eller rullatoranpassa om så skulle behövas.

Tror han verkligen på fullt allvar att jag skulle ge upp min trädgård nu...många tusenlappar och mycket svett...efter det att jag äntligen fått ordning på den? 13 års slit!
Ja, han måste vara galen!

Typiskt karlar säger jag bara. Tänk om jag skulle säga så när jag klipper gräsmattan, ca 800 kvm tror jag, vilket inte räcker med tio gånger per säsong.
När han kom in efter avslutat verk sade han:
- Stora beslut ska man sova på.
- Ja, gör det du svarade jag men jag bor kvar.
- Vem ska då måla skorstenen?
- Jadu, då får jag väl ta hit en hantverkare.
- Jamen det är ju jääättedyrt!

Karlar säger jag igen!

Skrivet av Angela Müller den 26 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (2) | Permalink

Inget bra pass

Stavgick min sjuochenhalva hem i dag efter jobbet men det var inget bra pass i jämförelse med fredagens dito trots att jag hade Rolling Stones i lurarna :-)
Det var tungt och jag kom inte upp i den puls jag hade förväntat mig, bara 123 i snitt medans fredagens hade 128.
Det var jobbigt för att högerknät gjorde ont som f....n och ändå hade jag stödet på. Det kändes på sätt och vis mycket jobbigare än förra för jag svettades mer. Jag var på gång att ringa Woffe på mobiltelefonen och be att få bli hämtad - men en Dahlgrenare (jag är ju faktiskt bara ingift Müller) ger inte upp så lätt. Så jag kämpade på och efter ett tag kändes det något bättre så jag fullföljde ändå.
Men tack vara att knät ömmade och fötterna likaså så kom jag alltså inte upp i någon bra puls. Hoppas på bättre pass nästa gång.

Men, jag måste säga att det är positivt att än så länge kunna traska hem i bara t-tröja och långbyxor fast klockan passerat 17 innan jag börjar gå.
Sedan skällde inte min "Kompis" på mig i dag för han var inte ute. Min Kompis är en hund och honom passerar jag på lite mer än halva sträckan. Det roliga med Kompis är att nu när han inte sett mig på länge så skäller han varje gång jag kommer men när han vant sig så tittar han inte ens upp från sin hundkoja.

Kompis är en sådan där hund med väldigt mycket päls och han tycks vara ute jämt så jag tror inte han är inomhus ens på natten. I dag vet jag inte var han var - kanske på promenad. Jag vet förresten inte ens om han är en han! Och jag kallar honom Kompis för jag vet inte hans namn. Jag brukar i all fall alltid hälsa på honom och så säger jag att inte behöver du skällla det är ju bara jag. Då kommer han lite ur fattningen och slutar skälla några sekunder för att sedan ta full fart igen ända till jag är utom synhåll.

Bror Conny ringde i dag och berättade att pappa är flyttad till Östra sjukhuset och att dom konstaterat att det är Salmonella han har. Det var ju skönt att man kunde konstatera det och nu vet vi då också att det är detta som är anledningen till att han har njursvikt.
Jag ska ringa sjukhuset i morgon för att ta reda på om vi överhuvudtaget får besöka honom och om det i så fall krävs några speciella restriktioner kring besöket.
Om allt går enligt plan får vi väl ta vägen om farsgubben i morgon. Han är säkert förtvivlad nu eftersom han trodde att han skulle få komma hem i dag.

Jo, jag hann 800 i dag också på den futtiga simtiden. I morgon öppnar dom en halvtimme tidigare och då blir det en längre tur och längre tid för stretching efteråt - ska bli skönt.

Skrivet av Angela Müller den 26 augusti 2003 19:08 | Kommentarer (2) | Permalink

25 augusti 2003

Måndag är alltid måndag

Började dagen med simning som vanligt och lyckades pressa in 800 meter på samma tid som i vanliga fall 700 tar.
Kan det vara så att man börjar komma i form sakta men säkert efter semesterns slappa dagar utan minsta tecken på något som liknar konditionsträning? Eller var det bara en tillfällig topp jag hade?
Det återstår givetvis att se.

Efter jobbet åkte vi till Mölndals sjukhus och hälsade på farsgubben. Bror Conny var där också när vi anlände.
Lite irrig verkade han men bra mycket bättre än han varit.
Provsvar väntas och innan dess gör dom inte så mycket och han tror att han ska få åka hem i morgon men det tror inte jag. Han verkade trött när vi gick och hade tydligen inte sovit så bra för han hade lyckats trassla till det med droppet så personalen blev tvungna att bort det och fick sedan inte dit igen.
Svårt att hitta en åder att sticka i och var alltså utan dropp nu men det skulle komma en "specialist" och göra ett nytt försök i kväll.
Droppet måste han ha det kunde man lätt konstatera på hur han var.

Jag hade planerat att stavgå hem efter besöket hos pappa men lade ner det då vi inte kom därifrån förrän vid 19-tiden och dessutom behövde handla lite på vägen hem.
Satsar på morgondagen i stället. Min fot är nu så bra så det känns som om jag måste passa på innan eländet kommer tillbaka.

Dagen var annars mest som vanligt, intet nytt under solen. Tog mig en runda på stan efter lunchen och växlade bland annat in resten av de slovenska pengarna, Woffe var ute och lunchade med vår gamle, och sedan några år pensionerade, arbetskamrat i dag men jag kände mig lite pressad i tid för att följa med så jag åt medhavd dito på jobbet.

Skrivet av Angela Müller den 25 augusti 2003 20:08 | Kommentarer (1) | Permalink

24 augusti 2003

Ingen TV här inte

Det blev inget TV-tittande för min del och jag är inte ledssen för det. Jag fick nämligen Steffanies uppsats via mail.
Jag blir helt betagen - tänka sig vad duktiga dom unga är i dag.

Jag har inte läst hela men mycket. Det är tyvärr lite jobbigt att läsa från skärm, tycker jag, så jag ska skriva ut den i stället så jag kan läsa från papper.

Skrivet av Angela Müller den 24 augusti 2003 21:08 | Permalink

Vem skulle kunna klaga en dag som denna

Vaknade jääättetidigt och gick ut för att mörda ogräs mellan plattorna på garageinfarten. Har inte det minsta dåligt samvete att jag besprutar detta Djävulens verk, som orsakar så mycken ryggont om man ska rensa bort på traditionellt vis. Nä - på dom djävlarna med alla tänkbara medel. Maskrosor och annat sattyg som räknas till ogräs ska inte växa mellan våra trädgårdsplattor dom ska hålla till i dikesrenen utefter vägarna. PUNKT SLUT!
Sedan brottades jag med krattan en stund och fick upp allt gräs som jag klippte av igår. Ska inte orda om hur många eventuella kåldolmar som förbränns av detta :-)

Vid middagstid, eller åtminstone vid halvelva, vaknade herr Müller till liv och önskade äta frukost. Inte mig emot - jag var så hungrig så jag kunde satt i mig en häst då!
Nåja, när Woffe dukade in efter vår frukost, som vi faktist avnjöt utomhus på framsidan i dag, så fortsatte jag med mitt krattande och däremellan hängde ut jag tvätt på torkvindan.

Började plocka av lite plommon, vi drunknar i plommon i år, då ropar Woffe ut till mig att vi borde städa.
- Menar du på rikigt, svarar jag? (Och med riktigt menas då att alla mattor ska ut och piskas och alla golv ska tvättas, alltså inte den vanlig "kattvätten" som vi fuskar med i bland och då bara dammsuger, städar toaletter och snyggar upp lite runt omkring som syns.)
- Ja, det menar jag.
- Åhh, jag som hade hoppats att du skulle säga nej!

Alltså, det vara bara till att sätta igång men nu är det klart och det är otroligt vad nöjd och glad man kan bli av ett rent och städat hus. Sanningen att säga så kommer ju stora M-barnet hem på fredag och .... som man tjatat på dem under alla år när dom bodde hemma...bäst att inte avslöja något utan hålla masken.

Farsgubben ligger kvar på Mölndals sjukhus och vi besöker honom i morgon hade jag tänkt. I dag skulle det komma en hel drös och det är frågan om han orkar med så många. Har man 5 ungar med familj...ja då blir det ju motsvarande en hel armé som ramlar in på besök.

Resten då? Ja, den tänker jag avnjuta i soffan framför dumburken och inte göra ett skapandes grand mer än att på sin höjd klaga på de dåliga programmen.

Skrivet av Angela Müller den 24 augusti 2003 18:08 | Kommentarer (1) | Permalink

Å dagens ros går till barnens far

Följande situation pågår hemma hos Müllers denna söndagseftermiddag:
Huset ska städas, Woffe dammsuger samt tar ut alla mattor för piskning.
Jag tvättar toaletter samt svabbar av golven.
När jag precis är klar med golven, och Woffe piskar mattor frenetiskt, står jag i köket för att ansa några krukväxter som utan tvekan sett bättre dagar och hör då att piskslagen upphör men jag reagerar inte nämnvärt.
En minut efter det att piskslagen avstannat hör jag en röst i altandörren.
- Gela, hör du mig?
- Ja, jag står i köket.
- Tror du att vi kan få läsa Steffanies uppsats?

Vad gjorde vi utan dessa karlar, äkta makar och fäder? Jag svarade givetvis att jag redan förvissat mig om detta (dagen efter, fast det sade jag inte till Woffe) att vi ska få läsa uppsatsen.

Piskslagen börjar igen.

Skrivet av Angela Müller den 24 augusti 2003 15:08 | Kommentarer (1) | Permalink

23 augusti 2003

Spice Girl

Är vad jag har varit hela dagen från tidig morgon till sen eftermiddag. PHEW!
Det är inte kul men ett måste om man ska slippa stå varje kväll och riva sig huvudet med fundering om vad som ska göras för att förtäras nästa dag.
Så jag får väl vara nöjd för att mina kvällar nästa vecka inte behöver tillbringas vid spisen.
Följande rätter har jag fått i hop under dagen och nu slängt i frysen för kommande behov:
Ungsbakade grönsaker med tzatziki, 8 portioner vilket betyder två omgångar med långpannan. Dock bara 4 portioner tzatziki för den går ju inte frysa.
Ungersk rotfrukts- och böngryta, 4 portioner.
Morotspastasås, 4 portioner.
Ungnspannkaka med broccoli och ädelost - skulle blivit 4 portioner men jag brände hela härligheten så där gick en hel långpanna åt skogen.
Ja, det låter inte mycket för världen men hanteringen av alla grönsaker tar en himla tid.

Nu har jag precis varit ute en timma och klippt gräsmattan med handklipparen och det betyder att jag förbrännt ytterligare 6,61 kåldolmar :-)
Undrar just hur många det är nu? Kåldolmar alltså.

Skrivet av Angela Müller den 23 augusti 2003 19:08 | Kommentarer (3) | Permalink

22 augusti 2003

Fler kåldomar

Jo, jag har ju faktiskt simmat 1 kilometer i dag också på 35 minuter så det blir ytterligare 6,12 kåldolmar som jag förbrännt!
Inte konstigt att jag ju faktiskt i mångt och mycket också liknar i kåldolme :-)

Skrivet av Angela Müller den 22 augusti 2003 20:08 | Kommentarer (3) | Permalink

Herregud!

I dag har jag gått 1 timme och 15 minuter stavgång och vad lär jag av detta?
Jo, det motsvarar en förbränning på 10,34 stekta kåldolmar!
Vad tusan ska jag göra av alla kåldolmar?

Skrivet av Angela Müller den 22 augusti 2003 19:08 | Kommentarer (2) | Permalink

Reflektion

Läser att om man stavgår i 30 minuter, medelhårt tempo, så har man förbrännt kalorier motsvarande 4,13 kåldolmar.....
OCH jag som är vegetarian! Typiskt!

Skrivet av Angela Müller den 22 augusti 2003 08:08 | Kommentarer (1) | Permalink

21 augusti 2003

Loosing my touch

- Måste handla i dag... och när tusan ska jag hinna läsa manualen för min pulsmätare???
Sms från en mycket glad tös som haft sin uppsatskonferens i dag och det har gått jättebra. Svarar att jag ringer senare då jag står i affären med sjutusen andra och slåss om dom bästa paprikorna och tomaterna.

Fy vad mycket mat det blev, undrar just hur jag ska få ordning på testdatabasen - inte ens leverantören kunde hjälpa mig. MEN jag ska nog fundera ut något till i morgon bitti. Jag får laga till all mat under helgen - ja, så får det bli.

Tidigt på Valhalla i morron och jag måtte väl för tusan hinna planera så att jag kan stavgå i morgon på hemvägen.
Så ringer min bror och säger att det är illa ställt med farsgubben. Han är på akuten och just nu diskuteras det om han ska hamna på Sahlgrenska eller Östra.
(Och - du förväntar dig att jag ska bry mig? Som han har behandlat mig under alla år!)
- OK, jag ringer i morgon så får jag veta.

- Jisses, nu kommer min kära granne för att plocka plommon och jag som pratar med Steffanie i telefon som är så glad för att hennes och klasskamratens c-uppsats gått så bra.
Jag är så stolt och det lilla stora barnet har äntligen fått en inre frid. Jag frågar mig nästan dagligen vad jag gjort för att få dessa två underbarn?

Nåja, maten kan inte ta skada av att få vänta lite med uppackningen - jag måste ju få prata lite med min bästa vän medans vi plockar plommon. Jag tänker inte berätta att jag har problem på jobbet utan jag tar bara glädjeämnena.
- Jo, jag pratade just med Steffanie och hon kommer nästa helg och det har gått så bra för henne gud vad stolt jag är över dessa ungar och nu har hon äntligen fått lite ro i sin själ och har du sett på dom tre Klematisarna som jag har runt Kastanjen - herregud vad fina dom är!

Det gick ju riktigt bra att simma sjuhundra i dag och ändå hinna stretcha tur att det inte är jag som har morgonmötet och i morgon öppnar simhallen en halvtimme tidigare så då hinner jag kilometern plus riktigt lång stretchning.

Såja, nu var maten inplockad, jeeezus...det kommer att ta hela helgen för mig att laga mat av allt detta!
Stavarna...vad tusan står dom nu då? Och ryggsäcken blir packad. Kollar batterierna till den bärbara CD:n - helvete (!) alla 8 är slut. In och jagar efter laddaren i kameraväskan. Phew, som tur är hinner jag ladda minst 4 batterier till i morgon.
Packar lämpliga kläder för stavgång på vägen hem - men för helvete, hur ska du hinna det du måste ju titta till farsgubben på sjukhuset vilket det nu blir. Jamen vadå, det är ju fredag och det spelar väl ingen roll om jag kommer hem sent! Nä så får det bli.

Ska jag skriva dagbok i dag? Jo, men gör det för det är ganska bra att få skriva av sig då och då och under tiden du skriver kan du fundera på hur du ska lösa problemen med testmiljön. Vi måste ha den i morgon för nu kan vi inte vänta längre.

Jisses, jag höll ju på att glömma att jag måste ta fram kläder för kalas till i morgon. Arbetskamrat av årgång -53 (det kallar jag årgång!) fyller 50!
Uppvakting kl 12.00.
Jamen va bra...kom jag just på! Då behöver jag ju inte fixa någon lunch till mig i morgon! Ahhh, det blir "bara" Woffes jag behöver tänka på - herregud vilken skänk från ovan.

Åhhh, vad det ska bli skönt att få svettas under stavgången hem i morgon tillsammans med Stones - jo, Stones får det bli. Jag ska spela så högt sååå att jag varken ser eller hör.

- Men du måste ju gå ner 40 kilo och det tror du kommer att fungera om du ska gå på kalas?
- Jamen jag kan väl ta bara lite. Hon är en kär arbetskamrat, tänk på det åsså är hon av samma årgång som jag, det du!
- Jojo, det har man ju hört förut!
- Vaddå?
- Tusen ursäkter till det mesta.

Jo, Woffe har skrivit i sin dagbok vilket innebär att det finns hopp o mänskligheten! (Som jag har tjatat...)

Skrivet av Angela Müller den 21 augusti 2003 22:08 | Kommentarer (1) | Permalink

20 augusti 2003

Hösten är här

Det kändes utan tvekan som om hösten gjorde sitt intåg i dag på morgonen. Det var bara 13,5 på termometern och en kylig lite höstlig vind grep tag om mig på väg till bilen vid 6-tiden i morse.

Simmade för första gången kilometern sedan start i måndags efter semesteruppehåll och i går kväll tog vi en liten cykeltur på 1.5 mil. Det kändes både här och där efter kan jag meddela. Vad i hästeväg har min kondis tagit vägen?

Jag testade för första gången pulsmätaren som jag fick i födelsedagspresent (har bara inte hunnit - stor skam!) och det var inga glada besked jag fick efter simningen i dag...pulsmätaren tyckte synd om mig ;-) På displayen kunde man nämligen läsa Poor.

Nä, detta duger inte. Här behövs krafttag det förstår jag. Om bara den förbaskade foten kunde bli bra så ska nog stavarna åka fram men den envisas med fortsatt ont. Snart struntar jag i det och går i alla fall. Att bara simma kommer inte hjälpa mig till någon nivå på konditionen som är värt att nämna.

Woffe är ute på lokal i kväll med gamla kompisar från det ställe han jobbade på när vi träffades, dvs för hundra år sedan :-0
Nåja, jag hoppas dom får en trevlig kväll och jag ska hämta honom i stan när han tröttnat.

På jobbet har jag nu nått det stadium som gör att jag har vant mig att gå dit igen efter en härlig semester. Man vänjer sig vid det mesta....
I dag har jag varit på MBL-info och resten av dagen har det varit mest rutinarbete. För övrigt en ganska lugn dag och inga stora problem att lösa.

Nu ska jag bara ta mig i kragen och sätta mig med månadens räkningar - visst är det väl kul att betala räkningar? Nästan så man knappt kan bärja sig till nästa omgång.
Har funderat på att reducera antalet inbetalningar per månad genom att helt enkelt ta alla räkningar som kommer under 1 månad, lägga dessa i en korg och blanda runt lite. Sedan sätter jag på Woffe en svart bindel över ögonen och därpå får han dra en räkning som vid detta laget är väl blandade i korgen.
Den har drar betalar man och så skriver man i noteringsfältet: Grattis ni har vunnit månadens dragning!
Skulle dom andra från korgen, som ingen betalning fick, höra av sig och gnälla ska jag svara att om dom gnäller för mycket så får dom helt enkelt inte vara med i nästa månads dragning!
Jamen detta är ju lysande!

Skrivet av Angela Müller den 20 augusti 2003 20:08 | Kommentarer (2) | Permalink

18 augusti 2003

Som jag oroat mig

Först dagen på jobbet, så är det bara! Möte 09.30 till 11.15 lika "roligt" som vanligt.
Både före och efter mötet var det full rulle med allt som legat sedan jag gick på semester. Kunder som skulle bort i databasen. Andra mystiska saker som hade hänt och som visade sig att det inte var så mysktiskt när jag väl hade rett ut saker och ting.
Tur att du är tillbaka fick jag höra flera gånger - och det värmer ju :-)

Annars var tankarna mest hos min lilla stora Steffanie som skrivit sin C-uppsats och senast jag fick några besked satt hon i datasalen i skolan i går kring midnatt. (Det kunde jag se i Lilla Monsterbarnets dagbok),

Jag har inte vågat ringa och "störa" för jag vet att hon kämpat värre än en hel karl och hon har inte ens uppdaterat sin dagbok och då vet man att hon inte har tid. Jag beklagade mig lite i går för en kär nätvän, BIM, som tipsade mig att skicka ett sms...då stör man ju inte om mottagaren inte vill bli störd.
Men en sekund senare kom svar - tänk att man ska behöva få hjälp med tips om så enkla klara saker när man passerat vuxenåldern, dvs 50!

På eftermiddagen i dag ringde jag till Steffanie för jag gissade att nu hade hon sovit ut. Men jag fick inget svar utan pratade in på hennes telefonsvarare att: Jag gissar att du sover, eller är ute och firar eller vad du nu gör och du får gärna ringa mig när du kommer hem.....

När klockstollen nästan var 17.00 ringde det "lilla stora" barnet och jag blev så glad att jag hoppade högt. Hon berättade då att hon inte sovit utan kom hem nu!!! Hon hade alltså jobbat i ett och halvt dygn i sträck med sin uppsats.
VILKA fantastiskt ungar jag fått - vad har jag gjort för att förtjäna detta? Förmodligen är dom hittebarn bägge två :-)

Gissa om hjärtat steg till 1000 grader när hon ringde och jag kunde verkligen känna hur det måste kännas. Jag har ju jobbat några sådana maratonpass och man känner sig mer eller mindre drogad efter så många timmars full koncentration.

Nu hoppas att jag hon sover gott och drömmer sött. Jag längtar efter henne så jag kan dö och skulle förmodligen krama ihjäl henne om jag fick en enda liten chans. Varför i helvete måste bägge mina barn bo i Stockholm?

Nåja, stoltheten lägger sig nog snart och vardagen kommer i kapp men det är en underbar känsla att veta att man närt upp två riktiga "fighters"! Om det sedan är vår förtjänst eller ej - ja, det lär vi aldrig få veta men en sak är säker. I natt kommer jag att sova gott och i morgon bitti kommer jag att simma så det ryker i bassängen!

Skrivet av Angela Müller den 18 augusti 2003 23:08 | Kommentarer (3) | Permalink

17 augusti 2003

Egentligen inte så mycket att orda om

Sista dagen på semestern - fort gick det! Därom råder ingen som helst tvekan. Jag skulle utan att blinka kunna tänka mig fyra veckor till på rak arm men det är ingen som hört av sig med något dylikt erbjudande.

Det finns inte så mycket att säga om dagen egentligen. En ganska slö och loj söndag. Positivt är det förstås att Woffegubben är på benen igen, något bättre och förmodligen inga bergodalbanefebertoppar och faktiskt kan man ana en aningens mindre hostande. Han säger själv att han ska både arbeta och simma i morgon bitti innan jobbet.....jaja, han är ju stora starka karlen och får själv bestämma.....

Jag har ägnat dagen åt att vattna i trädgården. Inte tusan fick vi något regn som var utlovat under veckan. Min goda granne ringde i går och sade at dom skulle bege sig till den Kungliga huvudstaden för att besöka en släkting så jag tassade iväg i morse med skottkärra och spade i högsta hugg för att i hennes trädgård hämta en gulbladig Fläder som väntat länge på att jag skulle få ändan ur vagnen. (Lite kul om någon av grannarna ser mig stövla in i deras trädgård med spade och skottkärra när förmodligen alla grannar runt omkring vet att dom är bortresta hihi.)

Nu är det gjort och den är planterad tillsammans med Perukbusken, vilket blir väl så effektfullt eftersom Perukbusken har riktigt bodröda blad.
Än så länge hänger bladen som om vore busken stendöd men den har fått massor av vatten och ska nog hämta sig igen.

Vi har planerat vårat resa till Tyskland också i kväll och bägge två har mailar respektive chef om ledighet när det blir dags i början på september.
Vi har inte ens börjat jobba än efter semestern, när dom nu läser detta till morgonen, och det skulle vara värt en del att få se deras miner. Ansöka om ledighet igen!

Jag gödslade alla mina Klematisar och Hortensior i dag med benmjöl och hoppas givetvis på många blommor nästa år.
Nästa år ska vi i alla fall inte åka bort så att jag missar hela härligheten i trädgården för det har jag faktiskt gjort i år. Nästan alla Klematisar hade blommat klart när vi kom hem.

Alltså, upp till kamp i morgon igen med start i simhallen och första mötet på jobbet börjar 09.30 fick jag veta i dag. Välkommen till Verkligheten Müllers!

Skrivet av Angela Müller den 17 augusti 2003 22:08 | Kommentarer (1) | Permalink

16 augusti 2003

Mitt i allt elände.....

...kommer jag att tänka på en episod som hände på färjan hem från Danmark, slutet på vår långa härliga och händelserika semester.
Alla människor i hela världen vet förmodligen hur "inibänken" trista dessa resor är. Vi fick givetvis inte plats på någon snabbfärja utan fick "ångvarianten" som tar över tre timmar innan ankaret kastas i Göteborgs Hamn.

Vi hade säkert åkt i en timma eller två då vi satte oss vid ett bord med en kort soffa på vardera sidan av bordet. Efter fika lade sig Woffe ner det är inga långa soffor så benen dinglar, från knäna och neråt, så att säga i fria luften.
Efter att ingen av oss sagt en enda stavelse på säkert en kvart så hör jag Woffe helt plötsligt bryta den lite loja och trötta tystnaden:
- Vill du har ett tuggummi?
(Va' tuggummi, tänkte jag. Vad tusan skulle han få det ifrån? Han har väl aldrig i hela sitt liv haft tuggummi!)
- Skojar du heller, svarar jag, du har väl aldrig haft några tuggummi. Vad skulle du få det i från?
- Det finns massor här, säger han lite lurigt.
- Vaddå massor, vad menar du, kontrar jag nu en aning irriterad för jag satt och läste när han ställde frågan.
Jag böjer mig således ner under bordet och hamnar i samma ställning som Woffe.
DÄR sitter minst 20 begagnade tuggummi fastkletade under bordet!

Vid det laget, trött och utmattad med hemlängtan och en intensiv längtan på att denna ortoligt tråkiga transportresa skulle vara över, brast jag ut i ett skratt som fick hela båtens passagerare att vända sina blickar bort mot oss.
MEN det var det värt!

Skrivet av Angela Müller den 16 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (3) | Permalink

Fy farao vad trist

Woffe ligger jättedålig med en hosta som gör att han varken kan sova eller något annat heller för den delen. Febertoppar som går upp och ner och varje gång han hostar tror jag hela kroppen ska vränga sig ut och in!
Han har åkt på en rejäl sommarinfluensa fattar bara inte vad han fått den ifrån! En teori är att omväxlingen blev för häftig temperatursmässigt när vi kom från semestern. Från 37+ ner till ganska normala temperaturer men inte över 30+ men jag vet inte. Under alla omständigheter är det jättejobbigt och jag tycker så synd om honom. Och som ett brev på posten får han givetvis migrän också.
Inte kan man mycket göra för att lindra heller.

Och jag då som är både frisk och fit for fight har ingen som helst lust till någonting. Känner mig helt håglös och har ingen energi till något. Inte ens trädgården lockar ut mig även om det finns att göra. Till råga på allt annat elände så är semestern nu slut och måndagen närmar skoningslöst.

Hela dagen har jag försökt att komma i kapp så jag slipper stupa första dagen på jobbet men kul är det inte. Just nu rensar jag i databasen för det är ingen som gör det när jag är borta. Under tiden man väntar, för det tar en himla tid, så har jag försökt brodera några stygn på en gammal förlorad illusion, ett broderi som jag köpte i Danmark av Eva Rosenstand som legat i åratal. Man får skylla sig själv om man köper dessa avancerade broderier men jag vill gärna få den klar för motviet är helt underbart och min tanke är att ge bort det i present.
Jag har börjat om från början en gång tidigare, införskaffat ny väv och startat från noll, men nu har jag upptäckt fel igen så jag vet faktiskt inte om jag reder ut eller om jag helt enkelt får börja om igen. PHEW!

Skrivet av Angela Müller den 16 augusti 2003 20:08 | Kommentarer (2) | Permalink

14 augusti 2003

Barnen och kennelklubben har åkt hem

vovvar.jpg
Greta, Boris och Alice

Och nu är det så tyst i huset, inga steg med det karakterisktiska ljud som uppstår av klorna mot parketten hörs längre.

Det var lilla Alice, brun mellanpudel som snart fyller året och pigg som attan, vars förtroende jag till sist vann. I dag har hon till och med bjussat på en riktigt stor blöt puss över hela ansiktet inklusive glasögonen. Då gör det inget att men blir helt utan syn en stund.

Så lilla Ila som ingen kunde motstå. Hon har "hjälpt" mig trädgården hela tiden och nu har jag massor av "fina" små hål i gräsmattan att glädjas av :-) Och hennes päls mjuk som sammet!

I dag när barnen var ute på promenad med dom andra hundarna som orkar gå lite längre snodde hon min trädgårdshandske och hon var fullt medveten om vad hon gjorde för hon busade runt med handsken i munnen och så fort jag närmade mig så rusade hon vidare.

Ilabusan.jpg Ilabusan2.jpg

Så Boris förstås, som är min lille prins och den första riktigt stora, starka kärleken mellan hund och människa för min del. Han undrade nog varför jag helt plötsligt tog emot en hel kennel i "hans" Gråbo och varför jag lade ner både energi och lekande tid med ANDRA hundar. Lilla Boris du kommer alltid att vara den bäste den ende och den förste ur den synvinkeln, men det är ju så svårt att motstå när en en sådan överflöd av kärlek, kravlös sådan, bara rasar över en.

Greta då, jag hon är en riktig Lady och håller inte på med sådant där trams som dom andra vovvarna. Hon höll sig på sin kant och såg ut som om hon tänkte, när dom andra tre levde rullan som värst och inte en enda matta låg på sin ursprungliga plats, jaja dom blir säkert vuxna någon gång. Ranta runt på det viset när man kan ligga skönt i dubbelsängen och lilla huvudet värdigt på en ljusblå hemmasydd kudde!

Jo, tyst är det och alla mattorna ligger där dom ska och som sagt inga klor hörs längre trippande mot golvet. Och lilla Alice som bet mig med sina synålar till tänder i näsan.....

Anna har nu meddelat, från den kungliga huvudstaden, att dom alla har kommit hem väl och tågresan gick så bra med fyra superduktiga vovvar.

Skrivet av Angela Müller den 14 augusti 2003 23:08 | Kommentarer (2) | Permalink

13 augusti 2003

Lilla Ila och Stora Boris

Att komma hem från semestern innebär utan tvekan en del arbete...jag menar tvätt som man samlat på sig, packa ur allt ur husvagnen, städa ur densamma eftersom man inte bor två personer på så liten yta i tre veckor utan spår om man säger så, och lite trädgårdsarbete. Ja, det var faktiskt bara lite för våra goda vänner har skött vår trädgård, under vår frånvaro, som om vore det deras egen. Roland har klippt gräset och jag som alltid sköter denna syssla vet hur jobbigt det är! Och Ingegerd, har skött trädgården som ett dibarn. Det är fantastiskt och jag hade verkligen inte väntat mig att hon skulle orka det med tanke på hennes egna Botaniska Trädgård! Snacka om att vara en priviligerad semesterfirare!

Och nu, ja nu har Anna och Helen kommit på besök med sin hundkennel (?) Jo, för mig är det som en hel hundkennel för det är Annas två pudlar, Gammelboris och lillila, samt Helens två varav den ena är en pudel och den andra vet jag inte rasnamnet på men den påminner om en sådan där smäcker tävlingshund, Alice och Greta. Greta är som vore hon en ädel dam och bryr sig intet mycket när dom andra far runt som stollar. Hon ser mer ut som om hon tänker "Ja, ni blir säkert mogna en vacker dag och får lite vett i skallen ni också"! Nej, Greta går minsann och lägger sig bekvämt medans dom andra springer livet ur sig.
Dom är helt underbara och jag hade klippt gräset innan dom kom men inte krattat så jag kan garantera att varenda ett avklippt grässtrå berfinner sig numera inomhus. Men, det känns så fantastiskt att dessa ungdomar orkar med ansvaret för två hundar per skalle. Jag tror inte jag skulle palla en hel dag.

Jag är liksom barnvakt i dag, det är lilla Ila och jag som är hemma och dom andra är i stan. Det är precis som att ha en liten bebis, äta sova och kissa. Inte ett dugg har jag fått gjort för tiden den går helt och hållt till detta lilla troll. Men det gör inget jag får ju njuta av henne till fullo och helt ensam. Just nu sover hon efter att ha grävt upp stora delar av trädgården och grannens lille grabb, Oliver, har gett henne en alldeles egen present. En boll som hon hade så roligt med länge innan hon somnade av ren utmattning igen.

Skrivet av Angela Müller den 13 augusti 2003 14:08 | Kommentarer (4) | Permalink

11 augusti 2003

Och nu är resan över

Vi har just anlänt hemmets härd och Woffe står i duschen och kyler av bulan i pannan.
Det är för mörkt ute i natten för att jag ska kunna se hur trädgården mår men jag ser att min kära, goa, underbara granne har vattnat och vårdat den så gott det nu gått i denna värme.
Ska bli spännande att göra en inventering till morgonkvisten.

Vi har parkerat bil och husvagn, fortfarande sammakopplade, på huvudgatan i till vårt kvarter för det är hisekligt sent och det skulle inte vara snällt att baxa in på vår parkering nu med alla sovande grannar. Så det får bli om några timmar.
Jag har pliktroget mailat till arvingarna att vi har kommit hem så nu är det väl bara sängen som gäller då?

Skrivet av Angela Müller den 11 augusti 2003 00:08 | Kommentarer (2) | Permalink

10 augusti 2003

Kontrasternas dag

Färden genom Danmark blev något av kontrasternas färd med tanke på de fem länder vi nu besökt. Det har varit höga berg och djupa dalar samt Danmark då som är så platt det bara kan bli.
Hemresan tog sin början i dag strax före 10.00. Vi hann inte köra länge med riktning Flensburg förrän vi råkade ut för en Umleitung som det ju heter då man inte längre får köra på huvudvägen utan blir utanlurad på bonnvischan med vägar som med all säkerhet är asfalterade kostigar. Och anledningen ja, det var inte något väggbygge eller olycka eller annat av allvarlig karaktär utan en förbaskad cykeltävling…..
I bland undrar man? Där tvingades vi alltså ut på vischan med husvagn på dessa kostigar och det är ett under att vi någonsin kom fram till Flensburg och gränsen mot Danmnark för att en cykeltävling tycker sig behöva den ?riktiga? vägen bättre. Vi mötte en traktor när det var som allra smalast men han hade i alla fall möjlighet att svänga ut på åkern vid sidan av den så kallade vägen.
Resten av färden gick bra men vi satt som på nålar hela vägen och undrade vad för slags fordon vi skulle få möte med vid nästa tillfälle. När vi nådde Flensburg fick vi återgå till de normala vägnätet igen.

Som vanligt är vägen genom Danmark ganska tråkig och framför allt långtråkig men solen sken och vi var på väg hem så det fick gå an.
Vi landade vid 16-tiden i hamnen i Fredrikshamn och nästa färja går först 20.00 i kväll så nu sitter jag här och sammanfattar dagen.
Vi lagade oss lite middag, det är fördelen med att ha huset medsläpandes, och intog den med största njutning.
Här finns inte mycket att roa sig med så nu gäller det alltså bara att vänta och vänta. Men vi har å andra sidan varit på väg i tre veckor på dagen så dom sista timmarna ska nog gå dom också.

Woffe smällde huvudet i ett av husvagnsfönstren som vi precis hade öppnat för att få lite luft. DET gjorde ont – det såg jag och nu håller bulan i pannan på att sakta men säkert bli stor och blå. När ha därpå kom in och skulle duka för middagen och öppnade skåpet med glas blev han anfallen av ett antal glas i olika former, i plast då förstås, men ändå. Det är inte hans dag i dag så långt kan man med säkerhet konstatera! Några av snapsglasen hittade vi under bordet.
Efter middagen skulle jag, som ädelt tog mig an disken (papperstallrikar, plastbestick och engångsmuggar) slänga resterna och får då syn på ett snapsglas som hade smitit ut utan att vi märkt det och placerat sig snyggt på asfalten. Det såg så dråpligt ut så jag började skratta…men skratta först som sist. Just när jag visat Woffe hur roligt det såg ut hörde vi ett brummande ljud – en långtradare, som var lika tidigt ute som vi, kom precis in på det spår i jämte oss där snapsglaset låg. Woffe, den hjälten, kastade sig hejdlöst ut och hann precis fånga upp snapsglaset innan långtradaren hann mosa det :-)
En sådan hjälte man lyckats fånga va?

Om allt går enligt plan så anländer färjan 23.30 i Göteborg och sedan har vi bara en timma tills vi är åter hemma.

Skrivet av Angela Müller den 10 augusti 2003 17:08 | Kommentarer (5) | Permalink

9 augusti 2003

Nu återstår bara hemresan

Vi har haft en underbar semester med många fina stunder, upplevelser och platser att minnas då höstrusk och Kung Bore tar över. Kort har vi tagit i massor och värmen, ja, den kan ingen klaga på snarare en släng åt tvärtom. I dag har det åter varit en 35-gradare och nu minns jag inte hur länge vi haft dessa underbart varma dagar men också lite jobbiga för oss nordbor som normalt inte har mer än tre årstider (höst, vinter, 3 dagar vår och sedan höst igen).
Har man dock fördelen att få bo 15 meter från östersjöhavets sandstrand, som vi gjort de senaste dagarna, så går det för sig. Bara att kasta sig i böljan den blå. Och det har jag gjort flera gånger under dagen och så även i går. Ljuvligt med lite saltvatten till skillnad från övriga bad vi tagit under denna semester.

Nåväl, dagen har haft lite arbete att erbjuda också. Färdigställandet av mina svärföräldrars trädgård som vi påbörjade i går. Sista biten av häcken och sedan en tur med släpkärra till tippen för att bli av med trädgårdsavfallet.

Nu längtar jag hem och hade väl hoppats att vi skulle ge oss i väg redan i dag men så blev det inte och nu siktar vi då på tidig söndagsmorgon.
Fick en riktig hemlängtarattack i dag då det anlände sms från Steffanie som sliter med sitt C-uppsatshelvete. Önskar jag kunde bistå lite men se det går nog inte för sig. Kanske tittar hon hem några dagar när den är klar så det har vi att se fram emot.

Lilla Monsterbarnet Anna med kamrat och en hel liten hundgård kommer på tisdag och det ska också bli så kul. Då ska jag äntligen få träffa lilla pudelvalpen Ila vilket jag verkligen har längtat att få göra. Sedan då gammelhunden Boris att inte förglömma. Annas härliga kompis Helen har också två hundar som är lätt att bli förälskade i. Ska bli riktigt kul att se dem rumstera om i trädgården. Nu ska vi då bara hoppas på fint väder förstås så att dom kan rumstera om utomhus.

Vi var i väg en stund i kväll för att ta adjö för denna gång av svärfar, svärmor samt svåger. Woffes andra bror Holger tittade in en stund i dag också så han sade vi hejdå till lite tidigare. Eftersom dom kommer från hemtjänsten och lägger farsgubben vid 19-tiden så passade vi på strax innan. Det är lika tråkigt varje gång och man känner, trots att han inte kan prata eller göra sig hörd, att han blir ledssen. En tröst är dock att vi är tillbaka om cirka en månad då vi är bjudna till 40-årsfest till Woffes kusin.

Skrivet av Angela Müller den 9 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (2) | Permalink

8 augusti 2003

Som riktiga arbetare

Det låter det va? Men det var faktiskt en ganska tuff dag att ägna sig åt trädgårdsarbete och då menar jag inte vilket trädgårdsarbete som helst utan en trädgård vars senaste arbetare minst borde vara död och begraven. Skämt åsido, men gräset var säkert inte klippt någon gång sedan tidig juni och häcken behövde ansas. Jag tog mig an gräsklippningen vilket då fick ske i omgångar och Woffe började klippa häcken men svågern godkände inte Woffes klippning till fullo så han tog över efter en stund. Dom var också i väg en vända till tippen med gammalt trädgårdsavfall (det från juni). Naturligtvis fick Woffe sig en släng av migrän vilket inte förvånar mig ett dugg med den värme och den obarmhärtiga solen skinande hela tiden och inte ett uns till skugga fanns att hitta någonstans.

Detta tog oss hela dagen, mig för att klippa och kratta gräs och Woffe för att bota sin migrän samt Lars, svågern, som då klippte häcken. Lars blev inte riktigt klar med häcken det återstår en gnutta men det tar vi i morgon bitti och samtidigt en vända till tippen med det nya trädgårdsavfall som vi fått ihop under dagen. Lars var så glad och tacksam för hjälpen och om jag får säga det själv så blev trädgården riktigt fin efter våra gemensamma ansträngningar.

Läkarbesöket för svärmor bekräftade att proppen håller på att lösa sig i benet men hon måste tillbringa ytterligare några dagar i ryggläge och med benet högt.
Jag åkte en sväng in till Maasholm i morse, medan dom var hos doktorn och Woffe var med sin pappa, och köpte hem lite tidningar och korsord för svärmor så hon kan få tiden i sängläge att gå lite fortare. Jag hittade också en ljuvlig orkide som jag muntrade upp henne med lite. Svärmor är liksom jag själv mycket förtjust i just orkidéer så det var bara roligt att få köpa till någon annan för en gång skull.

I morgon hade jag tänkt att vi skulle dra oss hemåt på morgonkvisten men det hade inte resten av gänget tänkt. Woffes andra bror, Holger, kommer från Hamburg i morgon eftermiddag vid 15-snåret så vi får väl stanna och hälsa på honom också innan vi ger oss av.

När vi var klara med trädgården i dag åkte Woffe och jag ner och tog oss ett ljuvligt dopp i havet. Det var minst 25+ det kan jag ta gift på. Visserligen har vi ingen termometer och förvisso var vi genomsvettiga bägge två men under 25+ går jag inte med på. Efter middag och disk var jag lika varm igen så jag tog dom få stegen ner för ytterligare ett dopp.

Nu i kväll har vi suttit tillsammans med Lars och titta på våra semesterbilder från Innsbruck, Gardasjön och Faaker See.

Skrivet av Angela Müller den 8 augusti 2003 22:08 | Kommentarer (4) | Permalink

7 augusti 2003

Dödens väntrum

Ja, rubriken är trist men likafullt sann. Vi körde hela dagen och kvällen i går samt en del in på natten i dag. Vi startade vid 10-snåret och stannade inte förrän klockan stannat på nytt dygn och strax efter 01.00.
Vansinnigt, jo så är det men ibland stämmer inte sträckorna som dom borde. När det egentligen borde varit dags att stanna jo, då befann vi oss i höjd med Hamburg och övernatta där för att sedan sitta i kö för att komma ur staden var inte särskilt lockande så vi fortsatte och då blev det som det blev. Enda trösten var att vi hade en skön temp i bilen vilket man inte kan säga om den utanför. Woffes bror Lars, som inte hade en aning att vi var på väg, ringde oss under kvällen och undrade var vi var… vid frågan om hur läget var ville han inte säga det på telefon utan sade att vi pratar mer i morgon. Klart man anar oråd när han plötsligt ringer fast vi inte sagt ett ord om när vi skulle komma och med den vissheten att vi faktiskt har hela nästa vecka också så, ja det blev en ganska mättad stämning i bilen efter samtalet.

Vi stannade utanför mina svärföldrars hus. Dom var förvarnade att vi skulle komma så sent så det var bara att stanna och sova.
När vi vaknade på morgonen åkte vi direkt till den camping som finns alldeles i närheten och även i närheten för att inte säga vid randen av Östersjön.
Därefter strandade vi hos mina svärföräldrars hus och det är i samband med detta som jag onekligen kommer att förnimma en känsla av dödens väntrum…. Att svärfar är dålig och mer eller mindre ett vårdpaket sedan flera år tillbaka är intet nytt och hur min svärmor bara orkat vårda honom i så många år är mig en oförklarlig gåta.
Men nu, när vi kom, var hon själv liggandes och hade fått en propp i benet….ska det då aldrig ta slut. Yngste sonen finns som väl är på plats och kan finnas till hands men jag undrar och undrar hur länge detta ska vara.
Så länge min svärmor varit på alerten och orkat har man aldrig tvivlat men nu undrar jag som sagt.

Det finns inga ord att skriva mer i dag och framförallt inga positiva sådana.
Jag minns Steffanies barndomsår och även till viss del (fast inte på långa vägar lika mycket) Annas uppväxtår då vi kom hit varje sommar och glädje och liv och rörelse har präglat denna vår föräldragren på Woffes sida.
Det var alltid fullt hus på helgerna och vi åt, festade, umgicks, grillade och hade inte en tråkigt minut. Och Woffes pappa, min svärfar, levde upp varje sommar då sonen från Sverige kom med sin familj. Det fanns ingen måtta på stoltheten när han presenterade oss bland vännerna i båthamnen.
Båtturena med Vagabond som deras svenska segelbåt (Rasmus 35 och tillverkad på Orust) hette ja minnena svallar över mig. Och vår lilla snurpa, Steffanie, som blev brun som en pepparkaka på bara några få dagar här. Inte undra på att hon med sitt lintottshår gjorde intryck och charmade alla i sin omgivning. Mer som ett vattendjur än en människa bokstavligt bodde hon i havet och mer under än ovanför vattenytan.
Alla änder hon matade i fågelreservatet, jag det blir bara tragiskt att tänka på dessa underbara år nu när dom anhöriga som gjorde detta möjligt för oss och som verkligen borde få njuta nu, ligger och är knappt tilltalbara.

I morgon ska Lars köra svärmor på återbesök hos doktorn och då tänkte vi vara hos svärfar under tiden samt försöka få lite gjort i trädgården. Gräset är inte klippt på evigheter, Lars orkar bara inte med allt ensam, och ogräset tar överhanden. Kanske kan det döva våra dåliga samveten en smula.

Skrivet av Angela Müller den 7 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (6) | Permalink

5 augusti 2003

Vem kunde ana detta?

I olidlig (hoppas vädrets makter ursäktar men…) hetta redan tidigt denna morgon plockade vi i ultrarapid ihop för att kunna dra vidare. Jag säger det igen med risk för att vara tjatig – det är en lycka att vi har aircondition i bilen.

Våra kära grannar vinkade adjö när vi så begav oss i väg med stormsteg mot Autobahn.
Vi tuggade på så gott det nu gick igenom tunnlar i all oändlighet som det kändes men jag klagar inte. När vi var här för trettio år sedan fanns inga tunnlar och man fick kämpa sig upp på små byvägar upp i alperna och ner igen för att omedelbart påbörja nästa backe.

Sedan hände det som inte fick hända! Vi stannade för att få oss lite fika på en rastplats utefter motorvägen och Woffe valde ut en riktigt kladdig kaka och kaffe, jag valde en något mindre kladdig variant och ett jättestort glas med dricka. Vi tog vårt fika och valde ut ett bord ute i solen men med parasoll så det blev en aning skugga på lilla huvudet.
Vi började genast med att vifta och jaga bort ett antal getingar som var envetna som en lus på en tjärsticka…då fick jag ett getingstick på baksidan armen alldeles nära armhålan.
Jag trodde jag skulle svimma. Vi rusade tillbaka till bilen och husvagnen och Woffe tvingade i mig en hel liter mjölk…och jag som inte har druckit mjölk sedan jag blev ammad.
Jag mådde pyton och det gjorde fruktansvärt ont. Det brände som om någon satte en tänd tändsticka emot huden.
Jag kletade på lite bedövningssalva men det blev ingen skillnad. Ett tag var jag allvarligt oroad för att jag skulle överreagera på något sätt och kanske svimma där i bilen på motorvägen. Men jag hämtade mig från chocken och övertalade mig själv att det inte kunde vara så farligt.
Jag har i och för sig inte haft ont av insektsbett förr om åren men i år har varje litet myggbett och blinningsbett varit en stor plåga med svullnad och infektion på det bitna stället. Och en evigt lång plåga innan obehaget gett med sig. Normalt kliar man första dagen på ett bett och sedan har märkena varit borta på ytterligare någon dag eller två men inte på mig och inte denna sommar.

Jag låg länge i bilen och bara vilade mig och det fortsatte att bränna som eld. Och när jag var tvungen att till slut stanna för toabesök, en liter mjölk ville ut, så vägrade jag gå längre än till toan på husvagnen så så fick det bli.

För att göra en lång historia kort så har jag överlevt och nu har vi precis stannat för natten, för övrigt i närheten av vårt första övernattningsställe på vägen ner. Det ligger strax före Nurnbergb och jag sitter nu inne i husvagnen med alla myggnät nere av rädsla för ännu fler angrepp. Woffe har tvingat i mig nästan ännu en liter mjölk och vi har fått lite middag i oss.
Klockan är nu kvart över nio på kvällen och det är 28 grader varmt. Det har varit 36 grader under dagen….phew. Tydligen en värmebölja som drabbar hela Europa hör vi på radion. I Italien hotar man med att stänga av strömmen för folk använder så mycket ström till sina aircondition så det finns risk att det inte räcker. I Hamburg har man fått stänga ett kärnkraftverk för att man inte lyckas få kylvattnet kallt.

Fortsätter denna värme hoppar vi nog över besöken i Hamburg och åker direkt till Maasholm där vi åtminstone kan svalka oss i havet.
Låt oss se hur morgondagen blir. Och om det går att sova något överhuvudtaget med värme och getingstick som fortfarande gör ont.

Skrivet av Angela Müller den 5 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (4) | Permalink

4 augusti 2003

Slovenien

I dag gav vi oss i väg efter frukosten för att ta en liten kik på Slovenien. Vi siktade på Ljubljana (om det nu är rätt stavning). Egentligen hade jag velat åka till Kranska Gora (osäker på stavningen igen) där man har flera höga alper och underbara möjligheter till vandring men varken det ena eller det andra (min fot och temperaturen) var lämpad för detta mål just i dag. Vägen dit var kantad med sköna berg och vi åkte i en tunnel som var näst intill åtta kilometer lång. Det är nog den längsta tunnel vi kört igenom.

Tyvärr var det än varmare i dag än i går så att vara turist just i dag var ingen lätt sak. Men vi strosade i alla fall genom Ljubljana som var en vacker stad med en flod som passerar och gör bilden något mysigare. En helt fantastisk grönsaksmarknad mötte oss nere vid floden. Vykort till barnen och vår ständige huspassare då förstås men så mycket mer orkade vi tyvärr inte i denna tropiska hetta. Jag hoppas vi kan återkomma vid mer normal temperatur och ta igen det vi eventuellt missat.

Mer än så orkade ingen människa denna dag så vi styrde kosan ?hemåt? igen innan kvällningen. Vi hade tänkt, jag säger hade, så smått plocka ihop och förbereda avfärd i morgon men det blev inte så mycket av det. Vi åker i alla fall i morgon och får stiga upp desto tidigare för att göra det som inte blev gjort i dag.

När klockan var närmare 21.00 stod vi inte ut längre utan tog oss dagens första dopp som var ?like a dream?. Det förhållandevis kalla vattnet kylde gradvis ner kroppen till normaltemp och det var inte fy skam. Det har varit 35 grader i dag och det är mer än vi nordbor klarar egentligen, men eftersom vi befann en hel del av tiden i bilen klarade vi det ganska bra.

Skrivet av Angela Müller den 4 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (3) | Permalink

3 augusti 2003

Är detta sant?

Vädret alltså? 33 grader i dag och mesta tiden har vi tillbringat i sjön – allt annat var i stort sett otänkbart.

Jo, jag har förstås broderat lite mellan doppen. Vet inte när jag tog mig tid att brodera sist. Nu ska jag inte påstå att det var okomplicerat på något sätt. Två stygn och så av med glasögonen, torka näsan och övriga ansiktet så att glasögonen kan stanna kvar i just ansiktet. På igen och så efter två stygn samma visa igen. Vid ungefär var femtonde stygn blev det ett dopp i sjön ;-)
Så mycket mer än detta blev det inte i dag men jag har börjat vänja mig nu vid att det faktiskt går att ha semester och att LATA sig och tydligen är det helt OK (enligt säkra källor som BIM och Monsterbarnen)….

Broderar.JPG

Vädret ska tydligen fortsätta så här, enligt andra helt säkra källor (väderrapporten på radio och även på TV), åtminstone fram till torsdag.
Men va’ fan vi kan ju inte bli kvar här ända till torsdag även om det är förbaskat lockande med färska frallor i alla former och varianter varje morgon, även söndag, badvattnet på mycket nära håll, alla bekvämligheter man kan tänka sig. Jag får lite panik den saken är i alla fall säker. Ska vi stanna här så länge blir vi utfattiga på priset/dag det kostar att stå här, broderiet…ja det finns ju en viss risk att det blir klart om jag ska sitta här varje dag och njuta i solen av bad och lata dagar och några futtiga stygn på broderiet. Nä, detta kan aldrig vara bra.
Jag hade faktiskt föreställt mig en mycket aktiv semester med många härliga vandringar i alperna och lika många härliga cykelturer, kanske ett och annat gammalt slott eller andra sevärdhet…och här är vi - jagandes skugga dagarna i ända. Och inte har vi tagit oss till Slovenien heller. Frågan är om vi får någon semester över huvud taget nästa år?

Njae, riktigt sant är det faktiskt inte att det bara är vädrets fel att vi sitter stilla som vi gör. Min ena fot som har krånglat hela våren tar nu huvudrollen med stormsteg. Jag smörjer och smörjer in fothelvetet men det hjälper inte vad jag gör så torkar huden och gör förbaskat ont. Jag har köpt massor av fotcremer men inget tycks hjälpa. Woffe förbjuder mig strängt att sätta på vandrarskor eller vandrarkängorna och jag är benägen att lyda för en gång skull.

Fothelvete.JPG

Skrivet av Angela Müller den 3 augusti 2003 22:08 | Kommentarer (2) | Permalink

2 augusti 2003

Ännu en 31-gradare!

Strålande sol och tropisk värme börjar nästan bli vardagsmat och det känns lite konstigt och ovanligt.
Det är i alla fall för varmt för att bege sig ut och vandra så vi beslöt oss för att ta en cykeltur runt Faaker See. Det blev lite över milen och var en fin tur. Stannade på vägen för inköp av vätska då det vatten vi tagit med hemifrån inte räckte länge i denna värme.

När vi kom hem var det skönt med ett bad i sjön. Det var förresten inte bara skönt det var himmelskt!
Annars har vi faktiskt inte gjort många knop i dag. Efter middagen som bestod av fisk, potatis, dillsås och sallad som Woffe knåpat ihop (salladen alltså) var jag ännu en gång denna dag uppe i hundra graders kroppstemp, kändes det som om i alla fall, så det blev ytterligare ett dopp och en simtur som svalkade så skööönt.

Kvällen, ja den har jag faktiskt tillbringat på uteplatsen läsandes en bok – det är faktiskt sant. Har så smått börjat uppskatta det här med att göra ingenting även om det ligger långt inne och förmodligen inte varar särskilt länge.

Vi har också så smått börja prata om att ta oss vidare upp igenom Tyskland för att så småningom hamna där hemma vid där vi bor. Men inget är ännu klart bara nyss påbörjade tankar kring denna resa som ju måste komma förr eller senare.
Vi ska givetvis avverka ett antal släktbesök innan, både i Hamburg och sedermera Maasholm där jag har mina svärföräldrar.

Dock vill jag nå hemmets härd så att vi har några dagar därhemma vid innan jobbet och den krassa verkligheten tar vid igen. Jag kan, utan större fantasi, föreställa mig hur trädgården ser ut när vi kommer hem efter denna frånvaro utan minsta omsorg och kärlek!

Skrivet av Angela Müller den 2 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (2) | Permalink

1 augusti 2003

Vilken camping vi hamnat på!

Denna camping är rena lyxen kan jag nu berätta då jag i dag hunnit kolla runt lite.
Duscharna, och förresten hela det hus där alla serviceanrättningar- samt lokaler är helt otroligt.
Duscharn då – jo, det är helkaklat, vitmålad panel i taket och mycket fräscht samt många av varje. Ingen risk att man behöver köa fast campingen är fullbelagd.
Men det är inget emot det familjerum som finns. Dit går man om man har mindre barn som inte klarar sig på egen hand och där inne ståtar en karusell i mitten (en stor karusell typ jubileumskarusellen på Liseberg med hästar och annat mysigt) av handfaten som går i en rund ring. Det finns ruschkanor och allt som livet till en fest för barnen. Har aldrig sett maken till något liknande. Det är nästan så man skulle önska sig små barn bara för att få se deras glädje över att få göra morgon- och kvällstoalett.

Det finns också en riktig biograf där det visas aktuella filmer. Ingen kostnad bara att stiga på och njuta. I går visade man en film som heter En hund som heter Mozart.

Det finns också en enorm lekplats i anslutning till campingen. Den är som ett mindre nöjesfält. Det är tydligt och klart att man har prioriterat det lilla folket och det är kul tycker jag.

Rummet där man diskar och tvättar/torkar kläder är också av den bättre sorten. Det kostar visserligen pengar att tvätta och torktumla men det gör det för övrigt överallt. Duschar och disk, handtvätt samt en centrifug för just handtvättat ingår i priset.

I dag var jag jättesnäll mot Woffe och lät honom sova till bortemot 11.30 men då höll jag på att svälta ihjäl samt tråkas till döds så då fick han allt vackert stiga upp.
Vi gjorde stan i dag, dvs Villach, men solen bröt upp när vi väl hamnat där och det blev olidligt varmt så vi åkte hem igen. Handlade lite specerier på vägen bara.

Jag tvättade lite när vi kom hem för i den värme vi befunnit oss dom sista dagarna och byten flera gånger per dag så började det bli mer än fullt av smutstvätt. En maskin vittvätt med torktumlare därtill och en kostnad på 50 kronor var det värt för att bli av med alla tvättkassar som tar upp plats i husvagnen. Lite mörk tvätt hade jag också men den handtvättade jag och centrifugerade så den torkade snabbt och fint på vindan.

Middag så och sedan ett dopp i den lilla sjö som vi bor vid. Det är inte varje dag man doppar sig i en alpsjö. Det var lite kallt men syftet att bli avsvalkad uppfylldes till fullo. Det var olidligt varmt hela eftermiddagen så badet satt skönt mot kroppen.

På något sätt känner jag mig helt utmattad och har ingen energi för att få igång några aktiviteter. Vet inte vad det kommer sig för jag vaknar ju trots allt tidigt varje morgon och då har jag väl sovit klart får man anta.
Det finns mycket att ta sig för här i trakterna men gnistan saknas. Kanske har det blivit lite för mycket på för kort tid så att kroppen vill ta igen sig, vilket inte jag är så noga med egentligen.
Woffe föreslog att vi skulle åka till Slovenien över dagen i morgon men så hörde vi på radion att det var 8 timmars kö och väntan vid gränsen så det blir nog inget med det, inte över helgen i alla fall. Vi får se om det blir bättre under nästa vecka.

Vi får se om energin har återvänt tills i morgon och vad det i så fall blir av det. Kanske behöver vi sådana här dagar där man egentligen inte gör något men det för mig känns det långtråkigt och fel. Det kan man ju göra hemma! När semestern är slut ska man jobba ett helt år igen och då kan det vara bra att ha lite upplevelser, fina platser och annat att ta till när det blir grått och mörkt. Men nu är det som det är…..

Skrivet av Angela Müller den 1 augusti 2003 21:08 | Kommentarer (3) | Permalink