Angelas dagbok

17 augusti 2009

Ännu en måndag till ända

JAG HADE SVÅRT FÖR ATT SOMNA i går kväll och låg länge och snurrade som en fläkt innan jag slutligen domnade till. Trots det gick det relativt (allt är ju relativt) bra att komma upp i morse och vi kom i skaplig tid till simhallen. Det blev den vanliga 700:aden som alltid på dagar när dom inte öppnar förrän 07.00. Sedan blev det förstås powerwalk till jobbet.

Min rygg smärtar - jag vete tusan var det kan vara? Men det är väl bara att kämpa på.
Jag har en misstanke på att det vara den "andra" crosstrainern...Vi har nämligen två nya på gymmet, eller ja nya och nya, men dom funkar lite annorlunda än dom "gamla" och kan ställas in på olika sätt. Jag körde ganska hårt på en av dessa förra veckan och som ett brev på posten dagen efter fick jag problem med ryggen.

På gymmet i kväll blev det styrkepass, något stympat då jag hoppade över övningar som gjorde ont i ryggen, med tillhörande uppvärmning och lite motion efter. Det blev dock ingen powewalk hem från gymmet då förnuftet sa ifrån att det inte är lämpligt att gå 6,1 km med ganska tung rygga. Jag kände det redan i dag på lunchen när jag tog en rask powerwalk. Lite synd är det för jag vill ju gärna passa på så länge det går med väder och vind.
Men man kan ju inte få allt!

Så Woffegubben fick hämta mig...

Skrivet av Angela Müller den 17 augusti 2009 22:08 | Kommentarer (1)

10 oktober 2007

I bland undrar jag

HUR JAG SKULLE BLI...

Om jag till exempel skulle få "en riktig sjukdom" som cancer? Herregud! Som jag gnäller över min förbannade influensa...

Kanske skulle man bli en riktig gnällspik eller så kan det ju faktiskt bli precis tvärtom att man fokuserar på det positiva här i livet? Ja, det vet man förstås inte innan men i dag blev jag så förbannat trött på mitt eviga gnällande om dövhet, ledvärk och you name it... Som om det skulle försvinna av sig självt om jag gnäller riktigt mycket...

Jag tog mig helt sonika en 5,5 km promenad på lunchen och tänkte över ett och annat.

Efter jobbet var det extraträff med xtravagnzagänget. I dag körde Jonna ett Pace-pass med oss. Det är himla härligt att träffas så här, alla skojar friskt och Jonna tjafsar med. Stämningen är god och jag önskar att det varar i all framtid men det gör det ju inte tyvärr. Snart är halvåret till ända...

Efter Pace och lite stretchning bestämde jag mig för att pröva mina vingar. Jag har ju inte bara gnällt över influensan utan även min oro för att min kondition kommer att sakta men säkert försvinna helt och hållet till den 3 november då jag ska springa Finalloppet i Skatås...

Så jag tog mig ett löpband och sprang, till en början kändes det riktigt bra och jag blev förvånad över att jag inte låg död och raklång? Men efter 2,5 km så insåg jag att jag inte skulle palla så mycket längre om jag inte skulle komma hem som en pöse nötter i uppförsbacke. Och 2,5 km är ju inget med tanke på de sträckor jag tillryggalade bara för ett kort tag sedan. Men då! Då tänkte jag att nu börjar vi så här så får vi se vad det blir nästa gång. Faktum är att jag ju faktiskt inte trodde jag skulle klara att springa alls utan en respirator som stod färdig intill.
2,5 km på 18 minuter och 46 sekunder är i alla fall inget bottenrekord. Att jag sedan efter det inte orkade så mycket mer är ju en helt annat historia. Jag lyckades få upp en maxpuls på 140 (utan att svimma) och en medel på 131. Jag hade en maxhastighet på 8,5 km/timman och en medel på 7,3.
Nä, jag ska nog klara av att träna upp mig till loppet ;-)

Efter det fortsatte jag på löpbandet med en rask "promenad" i 25 minuter med en maxhastighet på 6,5 km/timman och en medel på 6,1 och det blev ytterligare 2,5 km. Därtill hör att jag värmde upp innan Pace-passet också med 2 km blandat gång och löpning.
Nä, jag behöver nog inte vara orolig för loppet...

Eftersom jag var så trött på mitt hälsotillstånd i morse blev det ingen simning och då inte heller någon morgonpromenad från Valhalla till jobbet. Men förhoppningsvis är jag i en bättre mode i morgon bitti ;-)

Skrivet av Angela Müller den 10 oktober 2007 21:10 | Kommentarer (9)

30 maj 2007

Xtravaganza femte dagen

JAG BARA UNDRAR ALLTSÅ

Inte tusan har jag hamnat i någon "riktig" ketonfas! När jag mätte i morse kunde jag se att det fanns en liten aning men inte som jag hade förväntat mig "full sprutt"! På vågen märks tyvärr heller inte så mycket - inte ens ett kilo...

Men det kanske beror på att jag startade med GI-kosten några veckor innan och då, utan min vetskap, hamnade i den ketonfas jag önskade att jag skulle ha nu? Jag vet faktiskt inte. Sedan är det ju faktiskt så att jag tränar mycket och det vet ju alla att muskler väger mer än fett men då borde det ha märkts på måtten. Men det gör det inte HELLER!

Jag tänker dock inte ge upp för trots allt är det ju så att jag gått ner 7,7 kg i vikt och 7,5 cm i midjemått dock inte av xtravaganza (ännu) för det mesta av det resultatet fick jag med GI-metoden.
Jag har ju inte hållt på en vecka ännu så det kanske kommer tänker jag då som den ständige optimisten ;-)

Dagen var rätt tuff så vid lunch var jag tvungen att gå ut en sväng för att skingra tankarna från MAT...

Blodomloppet dårå? Jo det gick alldeles utmärkt!

Här är vi samlade innan starten...

...till stans bästa löp...

Tjejligan...

Kolla in Woffes nummerlapp - bara en nolla för mycket ;-)

Pulsklockan var förstås med på Blodomloppet:

KALORIFÖRBRUKNING DAGENS PASS: 321 varav 40 % fett
MEDELPULS DAGENS PASS: 135
INOM REKOMMENDERAD ZON: 37 minuter och 6 sekunder
TOTAL TID DAGENS PASS: 37 minuter och 58 sekunder

Faktum är att i kväll, efter Blodomlppet, kände jag mig lite piggare så direkt när vi kom hem vid 20-tiden städade vi av huset lite. Woffe dammsög och jag svabbade toaletterna. Sedan fixade vi vår kvällsmat och satte oss framför dumburken. Vet inte ens när jag var i det rummet sist! Vi såg en film med Sven Wolter och Viveka Seldahl - tragisk men bra.
Men nu är det sängen som gäller. I morgon kväll ska jag agera färdtjänst för då ska Woffe ut med gamla Wezäta-gänget och roa sig lite.

Skrivet av Angela Müller den 30 maj 2007 23:05 | Kommentarer (5)

29 maj 2007

Xtravaganza fjärde dagen

FY FÖR DEN LEDE vad hungrig jag är...

Jag trodde nog att det skulle gå lite lättare i dag för det har jag hört från andra men så känner inte jag.
Men jag får väl glädjas över annat, t ex över de saker jag satte upp att jag skulle njuta av denna veckan. Det första är nu avklarat.
Måndag 28/5 - Att få allt att klaffa (med måltidsersättningarna) trots tjänseresa måndag till tisdag.

Eller ja, klaffade och klaffade vet jag inte egentligen med tanke på morgonens bravad där jag stod med soppa över hela mig ;-) Men det finns förmodligen värre saker här i livet.

Sedan jag kom från Stockholm i förmiddags har jag helt spårat ut på matfronten! Jag har läst recept och läckergommen har retats upp rejält. Att det ska vara så beroendeframkallande det här med mat!

Egentligen borde jag nu ha hamnat i Ketonfasen, (keton är ett tillstånd som inträffar när kroppen får i sig så få kolhydrater, att den i stället tvingas förbränna fett - taget från kroppens fettdepåer) men jag vet ju inte säkert. I kväll ska jag testa med stickor som jag köpt på apoteket.

Det belv gymmet efter jobbet men jag kan inte säga att det var med någon större entusiasm. Det var tungt med vikterna som jag ju faktiskt kört länge nu. Men det kanske bara känns så i dag. Jag kämade dock på och sänkte inga.
Men jag började med uppvärmning i 30 minuter (3,1 km) med snabb gång och därpå timman med styrka. Det blev ingen motion men å andra sidan joggade jag ju i morse.
Dessutom längtade jag hem till min soppa ;-)

Skrivet av Angela Müller den 29 maj 2007 22:05 | Kommentarer (12)

28 maj 2007

Xtravaganza tredje dagen

DET ÄR NOG INTE MIN DAG I DAG…

Strax före jag skulle ge mig i väg till flygplatsen hade jag för avsikt att blanda min ”drink” och få i mig frukost. Jag måste ha varit nästintill järndöd någon minut eller så för jag tillsatte kokhett vatten i shakern för att blanda med och vad händer? Jo, det blev en rejäl explosion så jag fick persikosoppa över mig och halva köket (på jobbet) blev också dränkt i soppan! Inte nog med det det blev knappast något kvar i shakern och halva frukosten gick till spillo…

Man ska, när man tänker, först blanda med lite kallt vatten och sedan tillsätta varmt. Nåja, det är bara att överleva.
När jag sedan kom till Landvetter tänkte jag att det nog var säkrast att gå på toa innan påstigning så det gjorde jag och LÅSTE dörren. Vad händer? Jo, en dam sliter upp min låsta dörr precis när jag ska dra upp brallorna!!

Men planet störtade inte i alla fall ;-) Taxi från Bromma och sedan jobb fram till 18-tiden. Promenad ”hem” eftersom jag var i stort behov av luft, själsro och ett och annat steg.
Jodå, jag lyckades shaka lunchen utan att bli av med häften;-) Det blev den kulinariska höjdpunkten av 3 dl med jordgubbssmak.

När vi kom hem efter avslutad arbetsdag så skulle 2 av kollegerna ta sig ut för att få sig lite i magen. Dom stackarna hade ju inte ätit sedan lunch ;-)
Jag kände att jag inte skulle orka sitta med, i alla fall inte i dag som har varit en riktig hemskedag där hungern rivit och slitit i mig, så jag beslöt i stället att ta en promenad. Jag och en annan kollega som också går på svältkost gick alltså ut på en riktigt skön promenad. Vi gick från Inedalsvägen längs Norr Mälarstran och fortsatte sedan bortöver och hamnade så småningom i Fredhäll och ner i Rålambsparken och sedan över mot Fridhemsplan och till sist upp i Kronobergsparken för att snedda ner så vi kom hem igen. Två timmar var vi ute och det blev nog näst intill milen, i alla fall 7-8 km.

Efter det var det meningen att jag skulle intaga min middag, sparrissoppa, men då ringer telefonen. I andra ändan befann sig en god vän och tillika kollega som satt på Flying Scotsman - min favvopub precis runt hörnet. Han och ytterligare en kollega och god vän ville att jag skulle komma över. Det gjorde jag och intog, med dräglande käft (efter en god öl) ett glas vatten. Vi snackade och skrattade en stund och nu är jag äntligen hemma och ska njuta av mina 3 dl sparrissoppa ;-)

Det har varit en tuff dag och jag börjar känna matlukt överallt. Jag börjar också tvivla på mig själv men det kanske känns bättre i morgon?! Jag tror att jag lyckats med konststycket att pressa ner 3 liter vatten också så nu är det bara två liter kvar…

Skrivet av Angela Müller den 28 maj 2007 22:05 | Kommentarer (7)

27 maj 2007

Xtravganza andra dagen

OM JAG SADE ATT DET GÅR SOM EN DANS så skulle jag överdriva kraftigt och ingen skulle väl tro mig heller.

Men det går fast hungern river i mig. Vi hade grannar och storebror på kaffe med dopp under eftermiddagen. Sliskigt goda, färska wienerbröd och bullar med vaniljfyllning…
Man kan naturligtvis välja bort alla kaffekalas och allt annat som innebär frestningar men jag tror att om man försöker leva så normalt det går är det nog att föredra. Det blir så himla krystat att undvika alla normala vardagshändelser som innehåller umgänge med mat och dryck så det får bara gå. Vi skrattade och hade det riktigt trevligt en stund här så…

Jodå, jag ska nog klara denna dagen, min andra, också. Jag kikar då och då i kursmaterialet och ser ett antal byggstenar att ta med mig i resten av mitt, mental träning och mental näring, god energi, rörelseglädje (som i morse när jag kände mig som en kalv på grönbete under joggingturen), jämvikten som ska lära mig att leva sunt i fortsättningen samt ha nytta av hörnstenarna ovan.
Det är helt klart en fördel att komma till insikt ibland.

Det ingår en CD i ”paketet” som ska använda minst tre gånger i veckan. Olika kapitel till olika träffar. Tyvärr kan jag inte deltaga i den första träffen men min konsult accepterade min frånvaroorsak för när jag berättade att jag skulle springa Blodomloppet sade hon att det var en helt acceptabel frånvaroorsak ;-)

Jag har fått lite hemläxa till nästa träff. Inga märkvärdigheter utan så enkelt som att jag ska ange vilka fysiska aktiviteter jag brukar göra. I mitt fall har jag nämnt jogging, styrketräning, promenadet samt cykleturer (åtministone så här års). Här är givetvis syftet att man ska hitta rörelseglädje.

Jag ska också skriva ner 10 saker som jag njuter av livet och mina är: Avkoppling, motion, umgänge med barnen och deras respektive(familjen samlad), tidiga morgnar i min ensamhet, problemlösningar när det gäller arbetet, träffa goda vänner, mitt arbete, resor och god mat. Utan inbördes ordning så känns det som jag fångat 10 saker som är viktiga för mig.

Jag ska också skriva ner en sak per dag som jag skulle kunna njuta av den kommande veckan och då skriver jag ned följande:
Måndag 28/5 - Att få allt att klaffa (med måltidsersättningarna) trots tjänseresa måndag till tisdag.
Tisdag 29/5 - Gympass efter avslutad arbetsdag.
Onsdag 30/5 - Att jag tar den sista delen i vår klassiker, dvs blodomloppet.
Torsdag 31/5 - Gympass efter avslutad arbetsdag.
Fredag 1/6 - Åka till Varberg.
Lördag 2/6 - Att det blir väder för en cykeltur in till torget i Varberg.
Söndag 3/6 - Att inte känna stressen inför kommande arbetsvecka infinna sig som ett brev på posten.

Vi får helt enkelt se hur det går ;-)

Skrivet av Angela Müller den 27 maj 2007 21:05 | Kommentarer (14)

26 maj 2007

xtravaganza första dagen

JAG BÖRJADE DAGEN MED ATT att sätta mig alldeles ensam på ”farstukvisten”.

Woffegubben sov fortfarande och jag satt där i min ensamhet och filosoferade. Inga grannar var ute och jag njöt av tystnaden. Det är skönt när man lyckas komma till ro en aning, tyvärr blir det alldeles för sällan. I alla fall för min del.

Det är nu meningen att jag ska ”bränna” fett genom den ringa mängd ”mat” jag ska äta framöver. Vad som händer är att det bildas ketoner när kroppen förbränner fett. Först måste man dock göra slut på sina glykogendepåer (de energilager som finns i muskler och lever) innan fettet förbränns och den brukar räcka i tre dagar så innan dess lär det inte hända så mycket.

Jag ska ta tre måltidsersättningar per dag och dessa tre påsar ger mig 500 kalorier. Inget annat får hamna min mage för då kommer jag inte i ketonfasen, inte ens ett ynka litet tuggummi ;-)

Woffegubben gav sig iväg till Göteborg för han skulle hjälpa en kompis att flytta och jag satte mig på cykeln och for i väg in till Varberg. Jag gick på torget och mös en stund. Sedan kikade jag i lite affärer och köpte mig en vattenkokare som jag behöver mer än väl just till mina ”måltider”. Det ska hinkas mängder av te också eftersom det är helt OK. Cykelturen blev 12 km och jag trampade omkring i cirka 1 timma.

När jag kom hem var Bitten sugen på en promenad så vi travade runt naturreservatet och var på benen i en och en halv timma. Någon annan motion hade jag inte tänkt mig i dag eftersom jag joggade på gymmet i går men i morgon ska jag nog ge mig av på en joggingrunda…om jag orkar?!

Det har gått relativt bra i dag men jag tänker mycket på mat och kan förnimma hur gott det skulle vara. Lite hungrig är jag men inte så farligt som jag först trodde.

Man ska dricka 5 liter vatten också och det kan jag redan nu erkänna att jag inte klarat i dag. Om jag fått i mig en liter så överdriver jag inte. Däremot har druckit några baljor te. Men vem vet jag kanske lär mig ;-)
Jag köpte mig ett ”radband” i dag! Nejdå, jag har inte gått och blivit religös på kuppen men jag ska använda det för att hjälpa mig själv att komma ihåg att dricka vatten. För varje tillfälle puttar jag upp en kula. Fiffigt va?

Eftersom mitt mål är att minska 20 kilo i vikt så vet jag inte riktigt hur länge jag ska hålla denna torftiga diet men förmodligen behöver jag minst hela juni.
Därefter är det meningen att man, efter upptrappning, ska gå över till det som kallas jämvikt. Förmodligen blir det det svåraste steget. Men jag vill!

Och nu kommer dagens kulinariska matbild! Jag presenterar hela rubbet, frukost, lunch och middag samt mitt radband ;-)

Skrivet av Angela Müller den 26 maj 2007 20:05 | Kommentarer (5)

25 maj 2007

Mitt nya liv

NÅJA, DET ÄR INTE SÅ DRAMATISKT SOM DET LÅTER

...men jag ska helt enkelt minska i storlek. Mina 35 kg övervikt måste bort!

När jag slutade röka för drygt 10 år sedan fick jag en helt radband med bieffekter däribland även min övervikt.
Jag tycker inte det är kul att prata om sådant här och när jag genomför stora förändringar i mitt liv så brukar jag vilja göra det för mig själv och helst inte prata så mycket om det. När jag slutade röka, som exempel, så berättade jag inte det för någon enda människa inte ens familjen. Det tog några dagar innan Anna upptäckte det och det gav mig några dagars frist. På jobbet sade jag heller inget och min kollega och jag var ute flera gånger om dagen och ”rökade” men hon märkte inget förrän efter cirka tre veckor ;-)

Jag vet inte riktigt varför jag inte vill snacka om förändringsarbete med mig själv, kanske ligger det en rädsla för att jag ska misslyckas och då är det bättre att ha saker och ting för sig själv tills man vet? Lite press har jag från "monsterbarnen", Steffanie och Anna, som vill att jag skriver om detta. Jag kan inte uppfatta deras önskan som något annat än ett gediget intresse för sin mamma så därför ger jag nu med mig och känner mig lite hedrad ;-)

I dag, 25 maj 2007, ska jag ta första steget till ett lättare liv. Jag har anmält mig till en kurs som kallas Xtravaganza på mitt gym.
Varför just detta undrar kanske någon? Jag har ju precis berättat att jag inte är någon ”gruppmänniska” när det gäller personligt förändringsarbete!
Ja, jag undrar faktiskt själv hur det ska gå?!

Den direkta orsaken till att jag dock väljer det här tillvägagångsättet är att jag blivit otroligt inspirerad av två personer som jag jobbar mycket med under det pilotprojekt vi jobbat med under ett och ett halvt år.
Redan när vi kom hem efter vår resa till Brasilien var jag ute och sökte på nätet eftersom jag ville veta mer.
Problemet jag stötte på var att man måste vara medlem på ett gym som har kunskapen att köra Xtravaganza. Jag hittade att det fanns i Göteborg på ett gym i Gamlestan men det skulle ju alltså innebära att jag skulle få lösa ännu ett (svindyrt) årskort på ett gym som jag inte tillhör. Så, jag lade ner det för tillfället.

Några månader (mars -07) senare var jag dock där igen och sökte information och döm om min förvåning när jag får träff på ”mitt” gym och Xtravaganza!

Jag kastade givetvis iväg ett mail och väntade och väntade men fick inget svar. Till slut mailade jag igen och då fick jag svar med ursäkt om att svaret inte kommit och att man just nu höll på att utbilda konsulenter och att man förmodligen skulle komma igång i slutet på april. Så med löfte om ännu ett mail när det blev dags så lutade jag mig tillbaka.

Under tiden jag väntade blev jag otroligt inspirerad av Morgonsol som började med GI i början av året och rasar i vikt.

I väntan på start så anmälde jag mig till GI Viktkoll och har med åtminstone med liten framgång gått ner några kilon – 6,3 kilo och 7cm i midjan – hittills. Jag kommer att fortsätta mitt medlemsskap för det kommer ju faktiskt en dag då jag får börja äta igen ;-)

Men, i dag är det alltså dags för Xtravaganza-kursens första möte. Första mötet blir bara mellan mig och konsulenten. Jag vet inte riktigt vad det handlar om ännu men jag gissar att jag blir vägd och mätt (inte mätt i magen alltså ;-)) och instruktioner om hur jag ska göra. Så vitt jag vet hittills, från mina bägge inspirationskällor, så kan det skilja lite från ställe till ställe.

Det är ingen billig historia men det tänker jag strunta i!
I dag går jag hem efter lunch, kör ett gympass och sedan har jag tid 16.00 hos min konsulent.
Berättar alltså mer sedan…

Och i dag fyller min gode vän, bloggvän och tillika arbetskamrat David år!

Skrivet av Angela Müller den 25 maj 2007 08:05 | Kommentarer (16)

7 april 2007

F.F.I.T

DET FINNS EN OCH ANNAN som anser att jag borde vara med i E.F.I.T!
Det är en kul grej och jag gillar att titta på andras E.F.I.T men att genomföra en själv... Nu vill jag ju inte påstå att det var under dödshot men näst intill ;-)
Eftersom jag inte kan hålla tider och annat så får det bli en F.F.I.T (Flera Foton I Timman) för min del! Lite kravallunge har jag ju också rykte om att vara…

I och för sig började det ganska bra när jag steg upp 08.26…

Men så fort jag kom in i köket, bara någon sekund senare sket det sig direkt! För där i diskhon stod den ljuvligaste av blomsterkvastar…

Med tillhörande Påskpresent…

Detta blev alltså inte mindre än tre foton inom samma timma!

Jag fixar med morgonbestyret knappa timman efter uppstigandet…

Drar i väg till gymmet ganska så precis 09.45…

Ni ser ju själva – detta funkar inte hos mig med ett foto i timman!

Jag värmer upp i 30 minuter (2,8 km) med relativ lugn gång. Sedan ställer jag om pulsklockan och löpbandet som om vore jag en elitmotionär vilket snart visade sig att det inte var så lyckat! Jag orkade bara springa i 30 minuter vilket tog mig 4,1 km med en puls som egentligen krävde ambulans utanför ;-O

Jag ställer ner klockan på ”pensionärsnivå” igen och löpbandet på 60 minuter. Sedan går jag fem minuter med en hastighet på 6,5 km/timme och springer 5 minuter med en hastighet på 7,5 km/timme. Det går bra och jag tillryggalägger en sträcka på 6,9 km...

Efter två timmar anser jag mig nöjd och drar mig upp mot omklädningsrum och duschen…

Jag säger hejdå och önskar den fina personalen Glad Påsk…

Säga vad man vill om mitt gym men dom anstränger sig alltid för att vi medlemmar ska trivas…

Nåväl, hemma igen...

Och jag börjar med att tömma diskmaskinen…

Sedan är det dags att förbereda Janssons Frestelse…

Ägg är ju ett MÅSTE en dag som denna…

Ojdå, det ringer visst på dörren…

Det är våra goda vänner och tillika grannar med blomma och tårta i famnen…

Blomman, en ljuvlig Hortensia…

Och ute regnar det när våra kära gäster ska gå hem igen…

Hög tid att göra slag i saken med lite påskmat. Jag gör korvklippen ;-)

Och sätter in Jansson i ugnen…

Under tiden snackar jag lite med min förhoppningsvis blivande svärson…

Jag steker till lite ”riktiga” prinskorvar och köttbullar…

Samt dito av kyckling…

Woffe fixar äggen…

Vi käkar framför TV:n…

Det är inte så lätt att se någon större skillnad på våra tallrikar…

Under tiden vi äter kikar vi på Stina och Timbuktu…

Undrar just hur många stackare som orkat vara men ända hit?!
Det har varit en kul dag men jag tror inte det blir fler och då menar jag inte bara min F.F.I.T…

Utan även detta med att bli ett år äldre…

Phew!!!

Skrivet av Angela Müller den 7 april 2007 21:04 | Kommentarer (21)

21 mars 2006

I have been running from the truth

NOW, WHEN I LAY ME DOWN TO SLEEP I SEEING THE WAY IT ALL SHOULD BE...

Men innan dess har jag varit på gymmet...ensam för Woffegubben skulle jobba över i kväll. Inte för att jag tror att han skulle följt med ändå eftersom han har problem med näsblod.

Jag har i alla fall försökt att till max trötta ut mig så att jag åtminstone kan få några timmars sömn. Det blev 30 minuter uppvärmning på löpband, 70 minuter styrka, 30 minuter på motionscykel och därefter 60 minuter löpband igen...

Dagens stegeri slutar på 21 818 men då är bara 14 918 "riktiga steg" resten är omräknat från simningen i morse och sedan motionscykeln nu ikväll.

En mamma ska aldrig vara ledssen eller deppig för hon ska egentligen bara finnas till. Jag är förfärligt ledssen för jag tror inte att jag är en bra mamma just nu...om jag nu någonsin varit det?!
Tanken slår mig faktiskt... För den äldsta har jag nog varit ganska sträng för att göra folk av henne och för att det fungerade. För den yngsta, som hade en stark vilja och inte var lika mycket diplomat blev det säkert lite annorlunda...
Som tur är tar jag fram de lyckliga stunderna när jag tänker tillbaka och anklagar enbart mig själv. Jag vet inte vad som satt mig i denna situation och varför jag över huvud taget är som jag är just nu,. Jag har inget att klaga över, faktiskt! Två välartade barn med en vilja av stål och gubbe som gör allt för att allt ska vara bra..(Yes I know Him Too Well) ja, jag vet inte och lär väl inte få några svar efter nattens tillrättaläggande heller.

Skrivet av Angela Müller den 21 mars 2006 21:03 | Kommentarer (19)

18 mars 2006

Vad är det som gör att man känner sig lycklig??

DET KAN MAN FUNDERA ÖVER! Är det att barnen har det bra? Att man i sin enfald tror att man lyckats med uppfostran och form av de små liven? Eller är det att man tjänar skapligt med pengar varje månad så man lyckas få karusellen att gå runt? Eller vad fan är det?

Jag tror, i min enfald, att vi lyckats rätt bra med arvingarna, jag tror också att jag bär hem tillräckligt med pengar i månadslön så att vi kan leva ett värdigt liv i välfärden. Till och med så att vi inte har så mycket att klaga över…
Ändå får min själ ingen ro. Jag känner mig deppig och nere över något jag vet inte vad?!

Visst skulle det hjälpa om våren och värmen kom med spröda knoppar på buskar och blommor men jag tror ändå inte att det är den långa förbannade vintern som orsakar att mitt tillstånd inte mår bra. Ja, jag vet inte!
Visserligen har vi en halv meter snö i trädgården men ändå? Faktum är att vi närmar oss slutet på mars - i alla fall i kalendern...

Ibland kan man fundera över rollen som Mamma.
Eller inte?
Pappan i sammanhanget är nästan alltid gullig när det kommer floskler ur munnen eller svar som inte är något värda eller rent av irriterande. Skulle en Mamma uppföra sig likadant så blir skulle man nog idiotförklarad… Och för vem kan man beklaga sig om man inte tycker så…?

Nej, jag vet inte vad det är men man kan ju fundera. När jag var ung och oförståndig hade jag ingen aning om hur livet skulle te sig. Det var lycka att inte veta eller ens ana att man skulle känna sig som en påse nötter i uppförsbacke eller att livet skulle bli tomt och innehållslöst utan att man vet vad det beror på…
Det var kanske tur då - men nu då!?
Eller - Det Ordnar Sig - Det Gör Det Alltid!

Kanske är jag mogen för psykologhjälp? Nä, tror inte det!

Skrivet av Angela Müller den 18 mars 2006 18:03 | Kommentarer (11)

1 februari 2006

Märkligt tomt

LIVSENERGIN SOM BÅDE ÅTERKOMMA, nu när ljuset faktiskt börjar märkas där ute i "kolsvaretet" och med det faktum att januari är till ända, lyser med sin frånvaro. Humöret är i bottenläge utan att jag vet varför. Det är till och med så att jag känner mig nere.

Allt jag gör går på rutin och det tycks inte hända något kul. Det känns inte som om jag har något att skriva om heller bara alla förbaskade motionspass hitan och ditan.
Det kanske är dags för en paus?

Skrivet av Angela Müller den 1 februari 2006 14:02 | Kommentarer (8)

26 januari 2006

Fyrtaggare

OJ, JAG BLEV TAGGAD AV R2 och inte såg jag det förrän nu! Nåväl här kommer min bot...

Four jobs I’ve had in my life

Korvförsäljare i korvkiosk
Barnflicka
Fabriksarbetare på kryddfabrik
Hemmafru i 14 år

Four movies I can watch over and over

En kvinnas doft
Kommissarie Beck
Kommissarie Frost

Four places I have lived

Mölndal
Karlstad
Göteborg
Gråbo

Four TV shows I love to watch
Passar, ser nästan aldrig på TV

Four places I have been on vacation

Tyskland
Österrike
Thailand
Brasilien

Four websites I visit daily

gp.se
Steffanie
Pudelbus
Lilla Mysan

Four of my favorite foods

Hemlagad potatismos med vad som till
Potatisgratäng med grillad kycklingfilé
Spenatpastasås
Pannkaka med sylt, grädde och glass

Four places I would rather be right now

Pontanegrastranden i Natal, Brasilien
Karon Beach i Thailand
New York
Kina

Four bloggers I am tagging

Steffanie
Anna
Lilla Mysan
Bim

Skrivet av Angela Müller den 26 januari 2006 14:01 | Kommentarer (6)

11 december 2005

Den som söken skolen finna

FAST INTE DET JAG SÖKTE! Jag tänkte att jag skulle göra någon form av årsstatistik på mina aktiviteter var gäller motion och hälsa och eftersom jag noggrant bokför varje steg så skulle väl det snart vara gjort. Men av någon anledning hittar jag inte alla månader...? Får kolla om jag möjligtvis kan ha det som saknas i datorn på jobbet. Under alla omständigheter är det kul att gå igenom sin struktur på allt man samlat i mappar. Mycket nostalgi hittades kan jag lova och man borde kanske slänga en del men det är svårt.
Denna bild hittade jag bland annat...

Alla ord är härmed överflödiga...

Skrivet av Angela Müller den 11 december 2005 11:12 | Kommentarer (8)

6 november 2004

Bus eller godis

ATT TÖMMA ETT STORT RUM tar sin tid, kan jag nu konstatera. Jag höll på ända fram till sena nattatimmen i går och blev väl nästan klar.
Problemet är att man hittar all sina gamla, påbörjade men inte avslutade, projekt och det är ju så kul att filosofera kring dessa en stund. För att inte tala om alla små anteckningar men plitat ner i ett eller annat ögonblick. Jag hittade en riktig raring från april 1991:
Innan jag kom in i datorernas underbara värld trodde jag att generisk, logisk och fysisk hade med kärlek att göra.

När jag sade upp mig som hemmafru 1987 efter 14 år hemma med barnen hade vi ett kollegieblock där vi konverserade med varandra. Anledningen till det var att jag först bara jobbade kvällar och Woffegubben blandat med dag och kväll och natt. Det hände med andra ord att jag lämnade hemmets härd innan barn och make kom hem. Vi läste engelska på kvällstid dessutom, både Woffegubben och jag, så det hände att barnen var ensamma någon kväll i veckan.
En komihåglapp skriven till Lilla Monsterbarnet från tidigt 90-tal var som följer:

Anna
Inga kamrater med hem i dag! Glöm inte se till så dina kläder är rena.
Din middag står i kylen - vit plastlåda som du värmer i micron.
Gör din läxa och börja städa i ditt rum - så du hinner få det klart tills Opa och Oma kommer. Nu menar jag att du ska städa riktigt ordentligt - under sängen, i fönsterkarmen i och på sekretären + byrån och glöm inte att det behöver dammas, ditt sängbord ser för jäkligt ut - med andra ord - en ordentlig städning och ingen kattvätt!

Mor

PS. Håll tummarna för oss - vi har prov i kväll på engelskan. DS

När Stora Monsterbarnet stog studenten i juni 1992 var hennes Oma och Opa här och firade med oss. Som brukligt är så försvann ju Studentskan under kvällens lopp för att fira på egen hand med andra nybakade dito. Dagen efter den stora festen var det bestämt att vi skulle åka hela familjen till Tjörn för att avnjuta middag på restaurang. När vi kommer upp på morgonen möts vi av följande lilla lapp från firarobjektet:

Kära Mor & Far
Vi har festat litegrann och jag kom hem rätt sent. Eller tidigt.....Beror på hur man ser på saken......
Jag följer helst inte med till Tjörn....det bev lite möcke öl....
Men man tar ju bara studenten en gång.
Godnatt el. om man så vill God Morgon
Steffanie

Jag kan nog inte skiljas från detta block nu heller ;-)

Under tiden jag höll på att röja i går kväll ringde min käre bror (det händer inte så ofta) Leif och meddelade att vår far ligger på Mölndals Lassarett. Han har förmodligen en inre blödning så han hade fått åka in akut i onsdags. Jag fick lite panik för i det skick jag nu befinner mig med hosta och snor så kan jag ju knappast besöka honom. Men jag fick telefonnummer av Leif så jag kunde ringa till farsgubben i alla fall. Han verkade lite snurrig och tyckte enligt egen utsago att han legat inne en vecka nu. Men han var så alert i alla fall så han undrade hur det var med barnen och jag avgav sålunda en liten lägesrapport så han verkade nöjd över samtalet.
Dom har honom under uppsikt och det känns ju bra. Under nästa vecka kommer dom att gå in från två håll och se om dom kan hitta var det läcker. Min andra brors dotter jobbar på just den avdelningen så han kände sig ganska trygg över det faktum att hon fanns där hos honom.

Skrivet av Angela Müller den 6 november 2004 13:11

2 oktober 2004

Blodtryck

NÄR JAG SLUTADE röka för en herrans massa år sedan, åtta tror jag bestämt att det är, så fick jag en massa elände som belöning. Bland annat högt blodtryck.
Det innebar att jag fick medicin som skulle tas varje dag livet ut. Det gjorde jag också och trycket blev normalt.
Jag minns så väl den dagen då min doktor tog trycket och frågade hur jag hade tagit mig dit?? När jag berättade att jag cyklat hämtade han en annan blodtrycksapparat för att han trodde den var trasig och visade fel värden. Men tre apparater visade lika högt värde så då fann han ingen annan råd än att skriva ut medicin. När jag sedan en stund senare stod på apoteket för att lösa ut medicinen så fick jag samtal på mobilen om att min mor var så nära döden att jag skulle komma omedelbart. Jag hade berättat för min doktor om hur nära det var för mamma, vi hade samma läkare så han kände henne mycket väl, och han bad mig hälsa henne så innerligt. Det gjorde jag förstås så fort jag kommit till henne och trots att hon inte kunde frambringa så mycket så klämde hon min hand och bekräftade att hon mottagit hälsningen.

Efter några år och en ny doktor (då min gamle trojänare sedan unga år tyvärr avled) började så smått undra om jag verkligen måste äta blodtrycksmedicin resten av livet. Min nya doktor svarade att man kan pröva att sluta med medicinen men då måste man ta blodtrycket flera gånger i veckan under en längre period.
Jag funderade länge på hur jag skulle kunna göra detta och tyckte att det verkade näst intill omöjligt eftersom jag jobbar varje dag och inte har tillgång till företagssköterska mer än en gång var fjortonde dag. så det rann ut i sanden...

Ända tills jag råkade nämna det för Woffegubben som genast sade att då köper vi en blodtrycksmätare på apoteket. Jag protesterade högljutt för den kostade en hel förmögenhet men det gick ju inte hem hos herr Müller.
Sagt och gjort sommaren 2001 införskaffades en blodtrycksmätare för armleden.
Jag besökte min läkare igen och berättade om mina planer och fick instruktioner om hur och när jag skulle mäta. Blodtrycksmätaren var med mig hela sommaren på alla ställen där vi befann oss till och med i Helsingfors där vi besökte Stora Monsterbarnet som då sommarjobbade på Hufvudstadsbladet.

Det gick över förväntan bra och när jag var på återbesök hos "min" doktor fick jag idel beröm då jag bokfört varje mättillfälle mycket noggrant i ett excelark som jag skrivit ut och lämnade fram. Trycket höll sig mycket bra och jag fick godkänt på att fortsätta utan medicin.
Han skojade lite med mig och sade att jag inte behövde mäta två gånger per dag resten av livet utan ta det då och då.

Så, det har jag följt men får lite dåligt samvete i bland då jag lätt glömmer bort det emellanåt och det kan gå väldigt lång tid mellan mättillfällena.
Detta kom jag att tänka på i slutet av september så nu har jag mätt några dagar och till min stora förvåning är det mycket bättre nu är under sommaren 2001 då jag fick godkänt av doktorn att inte behöva ta mina tabletter.

Datum	Tid	Tryck	Puls
20040925	Kväll	119/66	58
20040926	Morgon	135/71	59
	Kväll	121/67	56
20040928	Morgon	120/66	54
	Kväll	114/68	68
20040929	Kväll	122/74	66
20040930	Morgon	117/59	54
	Kväll	117/66	59
20041001	Morgon	112/58	49
	Kväll	126/67	66
20041002	Morgon	106/58	56

Jag kan också konstatera att jag sänkt min vilopuls rejält mot tidigare mättillfällen och det är väl en anledning så god som någon att vara glad över. Förmodligen har min intensiva träningsmånad september inverkat en del på värdena.
Nej, nu ska sluta med denna minneskavalkad som kom över mig bara för att jag varit "duktig" och mätt mitt blodtryck för nu ska jag och gå ut och jobba i trädgården denna ljuvliga lördag då solen gassar och daggen står brud. Visst är det märkligt att en enda liten handling kan uppbringa en tankeverksamhet som sprudlar av minnen, både sorgliga och trevliga.

Många människor försummar den lilla lyckan medan de förgäves väntar på den stora.

Skrivet av Angela Müller den 2 oktober 2004 09:10 | Kommentarer (4)

27 juli 2004

Ögonblick räddade undan glömskan, del 2

JAG HAR nog alltid varit en ateist. Kan i alla fall inte minnas något annat.
När Steffanie kom i den ålder då det var intressant och lite kusligt att veta vad som hände när man dog så frågade hon förstås mig om detta.
Som den den grymt otroende, sakliga moder jag var svarade att när man dör så dör man och sedan är det inget mer med det.
Det var givetvis inget svar som var godkänt för ett litet barn. Men det förstod jag först långt, långt senare.
När Anna var liten tös så visades Mio min Mio på TV. Då förstod jag hur grymt jag hade behandlat min lilla snurpa och att det naturligtvis var så man skulle försöka beskriva döden för ett litet barn.
Jag kan än i dag få ångest över detta ögonblick då jag beskrev vad som händer när man dör för Steffanie.
Anna, som är sju yngre, fick en något klokare mamma.

Jag minns också ett härligt tillfälle då vi, barnen och jag, var ute och för att plocka blåbär. Vi tog oss upp till ett kalhygge en bit bakom scoutstugan, en bra bit att gå. Steffanie och jag plockade på men Anna tröttnade snart och hade fullt upp med små grodor som hon samlade i sin hink. Hon gick där och spekulerade och plötsligt, efter att hon en lång stund betraktat himlen, säger hon följande mening: �?Undrar just varför alla undrar om Gud finns, det är ju bara att ta en helikåpeter och åka upp och titta�?. Vi fick oss ett gott skratt, Steffanie och jag.

När vi, efter några timmar, var på väg tillbaka till bilen för hemfärd och rensning av alla blåbären var Anna rejält trött på bär och grodor. Precis innan vi kom fram till scoutstugan fick jag syn på massor av härliga skogshallon som jag gärna ville plocka lite av. Anna blev jättegrinig och ville inte stanna en minut till så jag försökte övertala henne med att vänta en liten stund till så vi fick lite hallon också med oss hem. Då kan jag koka Drottningssylt sade jag. Men som sagt, barn som har tröttnat har tröttnat så hon svarade mig mycket grinigt:
- Jag vill inte ha någon Brottingssylt!

Skrivet av Angela Müller den 27 juli 2004 15:07 | Kommentarer (2)

16 juli 2004

Efterord

DET KÄNNS som om det blivit dags att avsluta mitt liv - ojdå! Nej, jag ska inte avsluta livet utan givetvis bara sluta skriva om det - åtminstone det som varit och i den här formen. Jag har redan konstaterat att det är svårt för att inte säga omöjligt. Jag har också konstaterat att jag har glömt massor av saker och händelser men förmodligen är det just det som är det omöjliga. Arbetet med att skriva har satt djupa spår i mig och jag har insett att det finns saker som jag inte gärna velat skriva om men ändå gjort det. Att jag skrivit om just det jag inte vill har satt igång processer i mig som varit jobbiga men nyttiga. Det har också inneburit att vi, Woffegubben och jag, har pratat om saker som vi aldrig förut har haft anledning att berätta för varandra. Inte så att det har varit saker man undvikit att prata om utan mer för att inte rätta tillfället infunnit sig. Jag har till exempel berättat varje gång jag publicerat ett nytt "kapitel". Han har då ställt frågan om var i livet jag befunnit mig och när jag har berättat det har han kommit på saker som han aldrig berättat förut om sin egen barndom/uppväxt. Så att det har varit jobbigt ska jag inte förneka men det har varit minst lika givande ur många synpunkter. Att jag nu slutar innebär inte jag egentligen slutar för jag är medveten om att det fattas mängder. Men jag återkommer nog under rubriken "Ögonblick räddade undan glömskan" och kategori "This is my life" för det blir svårt att fånga upp resten i samlad form. Det tillåter också att jag hoppar lite fram och tillbaka i livet och kräver inte samma struktur som det gjort hittills.
Jag tror inte att jag kommer att återkomma med så mycket mer som gäller tiden för min uppväxt (tror i alla fall) utan snarare då det som gäller mitt liv i familj som gäller nu.

Att det finns ett fåtal vänner i min närhet som orkat läsa allt detta har betytt mycket och deras upskattning gör mig varm i hjärtetrakten.
Det är dock främst för våra bägge barn och jag hoppas att dom har haft glädje av det och det är ju också dom som ska bära det vidare i sina liv. Det är svårt att förneka sitt ursprung och det är väl heller inte meningen men jag hoppas att detta inte på något sätt sätter oönskade spår. Jag tror att dom vetat det mesta redan innan men hoppas att jag nu givit dem helheten.

Nedan kommer så sista delen i samlad form av This is my life (PART 6).

Livet är en tragedi på nära håll, men en komedi när man ser det på avstånd.

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 21:07 | Kommentarer (2)

This is my life, part 6

NÄR jag skulle fylla femtio, alltså förra året, hade jag en fruktansvärt jobbig period med många om och men. Skulle jag fira eller skulle vi åka bort? Blir alla, inte minst barnen, besvikna då? Man kan lätt konstatera att Woffegubben inte hade det lätt denna period. Jag avreagerade nog min beslutsångest mycket på honom är jag rädd för. Barnen fick nog sin beskärda del också är jag rädd.
När det började närma sig dagen D kom en dag ett mail från Stora Monsterbarnet och Lilla Monsterbarnet med bara en länk i. När jag så klickade på länken kom jag till en sida som förtäljde att min födelsedagspresent var en stor summa pengar - hiskeligt stor! Det var från barnen och maken. På sidan fanns en massa länkar till olika resor med trädgårds- och växtinriktning. En hel del förslag på resor med temat blommor och växter och länkar till dessa. Jag höll på att kvävas av de tårar som trängdes i min hals. Var tvungen att gå ut från min arbetsrum och hämta luft. Tillbaka igen och mailade till barnen och maken att jag var STUM och inte kunde prata men att jag skulle höra av mig så fort jag kunde prata. Det tog flera timmar innan jag lyckades samla mig. Stod på toaletten och grinade både länge och väl. HUR I HELA FRIDEN HAR MINA TVÅ FATTIGA STUDENTER TILL BARN KUNNAT FÅ IHOP SÅ MYCKET PENGAR? Jag fick riktig ångest...hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att något sådant skulle hända mig!
Långt efter hade jag samlat kraft nog att ringa och fick då veta att detta hade dom sparat till i många år och att det var Steffanie som hade kommit på idéen. Dom hade satt undan en summa pengar varje månad i flera, flera år. Vad har jag gjort för att få sådana ungar??

Det blev en resa på fjorton dagar till Thailand - som jag hade drömt om att få åka dit! Det blev också ett hejdundrande kalas i två delar, ett för mina arbetskamrater och ett för mina vänner och släkten. Allt på en och samma dag. Helt plötsligt kunde jag besluta att så skulle det bli. Vi hade bägge kalasen fredagen den fjärde april 2003. Arbetskamraterna på dagen och resten på kvällen. Steffanie och Anna kom ner och fixade rubbet. Vilken dag" Åhh, säger jag bara och suckar. Två dagar senare, 6 arpil på natten, körde Steffanie oss till flygplatsen och vi reste till Thailand. Det finns inte ord för att återge den lycka och glädje jag hade i mer än två veckor och allt tack vare mina barn. Jag kan när som och i vilket ögonblick som helst börja gråta glädjetårar över denna gåva och gest från mina allra käraste. Den stolthet jag känner, för att mina barn lyckades överraska mig så till den milda grad, går inte att med ord förklara. Det var också i samband med resan som Steffanie fick mig att börja blogga. Vi var dagligen på internetcafé och skrev om vad vi upplevt. Och av alla starka intryck och upplevelser vi fick fått detta underbara land går inte beskriva. Den enda smolken i bägaren var att jag saknade barnen hela tiden. Jag ville så gärna att dom också skulle få uppleva alla underbara saker som vi fick. Mitt mål här i livet numera är att vi någon gång ska kunna göra om denna resa med barnen!

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 21:07 | Kommentarer (1)

This is my life, part 5

NEJ, livet tog inte slut men visst blev det tyst och tomt när Anna flyttade ihop med sin fästman. Vi umgicks trots det ganska mycket för avståndet var ju �?runt�? hörnet. I alla fall om man jämförde med Steffanie som flyttade till Stockholm flera år innan.

Anna och Anders och Boris firade Midsommar med oss i Varberg och dom bodde även en vecka på egen hand med lille Borran i husvagnen. Och när hon längtade hem var det bara att slänga sig på bussen. Eller vi i bilen när vi längtade efter dem.

När Anna och Anders förhållande tog slut flyttade hon och Boris hem. Det var jobbigt måste jag erkänna. Man vänjer sig fort vid att dom flyttat ut och att huset är i samma skick när man kommer hem efter jobbet som när man lämnade det på morgonen. Å andra sidan var det lite mysigt med hundpromenaden på kvällen med Boris.

Efter cirka ett halvår flyttade Anna och Boris till Stockholm för att plugga och bodde då hos storasyster Steffanie. Det blev tyst och tomt igen men också ganska skönt. Anna hade då redan träffat Oskar som var boendes med sina föräldrar i Upplands Väsby. Det kändes tryggt för oss att hon skulle bo med Steffanie för hur det nu är så är man som förälder alltid lite orolig. Framför allt när det blir sådana avstånd så man inte helt lätt kastar sig i bilen och åker dit spontant.
Jag tror att dom hade det ganska bra för det mesta tillsammans. Att det uppstod en och annan konflikt är jag övertygad om för syskor är ju ändå syskon. Det faktum att Steffanie hade bott ensam i flera år redan och helt plötsligt fick både lillsyrran och hunden hem till sig var säkert påfrestande många gånger. Vi hörde dock intet om dessa eventuella konflikter utan de redde dom upp med den äran.

Steffanie for sedan iväg till Österrike för att plugga ett år på universitetet i Innsbruck och då hyrde Anna lägenheten under tiden. Oskar flyttade förstås dit vilket var en lycka för oss då det kändes tryggare nu när inte Steffanie var i närheten.

Flera gånger under detta år var det tungt och deppigt för Anna och hon ringde ofta och var ledsen. Jag fick ont i magen varje gång och det var svårt att kunna ge tröst på telefon. Ja, det var tungt att som mamma veta att man hade sin flicka så långt borta från en kram. Dom är så olika på just denna punkt våra flickor. Steffanie har säkert varit ledsen hon också och haft perioder i livet som inte varit stenkul. Men på något sätt har hon alltid undvikit att söka tröst eller haft det behovet eller så är hon helt enkelt av stabilare sort. Vem vet?
Dom är väldigt olika trots att dom är syskon och jag kan ibland bli full i skratt när jag inser olikheterna. Men vi är väldigt glada för det naturligtvis. Glada att dom har olika intressen och inriktningar i livet för det ger dom så mycket tillbaka som dom kan dela med varandra och oss inte minst.

Steffanie hade ett givande år i Österrike och jag tycker att det är fantastiskt att hon tagit chansen att få studera utomlands. Vi är också fulla av beundran över att hon vågat ta det steget. Samtidigt är man naturligtvis barnsligt stolt över telningarna som studerar och vidgar sina vyer. Åtminstone i jämförelse med vår generation som fick hoppa på de jobb som fanns och sedan nöja sig med det.
Därmed inte sagt att barnen inte har provat på att vara �?arbetare�? för det har dom verkligen gjort bägge två. Det har naturligtvis i mångt mycket gett dem insikten att studera.

När Steffanie var �?klar�? i Österrike veckan efter midsommar tog vi bil och husvagn och åkte ner för att hämta hem henne. Det var ett riktigt äventyr och en upplevelse som ligger oss bägge varmt om hjärtat. Vi fick uppleva härliga vandringar i bergen och även hälsa på där hon hade bott i studentlägenheten och se universitetet där hon pluggat. Stadsrundtur med guide blev det också. På vägen hem stannade vi sedan några dagar i München där vi gjorde en vandring med hennes goda vänner som hon marscherat med under året i Österrike. Ja, det var en milstolpe i både hennes och vårt liv.

När vi kom hem från Österrike hade Anna och Oskar fått lägenhet i Upplands Väsby och vi åkte bara hem och lämpade av husvagnen för att sedan åka till dem. Det behövdes lite hjälp såklart, flytthjälp och lite praktiskt som att borra i väggar och skruva ihop möbler. En helt fantastisk lägenhet hade dom lyckats få med egen lite trädgårdstäppa och det var en fröjd att se hur fint det blev. Anna kom sig väl tillrätta här och fann ro i det mesta. Det är sällan telefonen ringer numera och jag har en ledsen lite Anna i andra ändan. Både Oskar och Anna har ett stort närverk av vänner och vi har haft förmånen att får träffa och lära känna flera av dem. Anna har sitt engagemang i brukshundklubben och det är fullt ös för det mesta.
Steffanie var inte hemma många dagar innan det bar av till Finland för sommarjobb som redigerare på en tidning. Hon jobbade där även sommaren innan men då på Huvudstadsbladet. Och vi åkte hem igen och lämnade Anna och Oskar i fred i sin lilla tomtebolycka.

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 17:07

15 juli 2004

Ögonblick räddade undan glömskan, del 1

MIN lillebror, Harry, gifte sig med sin Anette och vi var förstås bjudna på bröllop. Dom gifte sig i Ölmevalla kyrka som ligger i Åsa, tror att det kan ha varit i mitten på 80-talet. Harry och Anette bodde då i Åsa där dom köpt hus.
Kyrkan är så vacker och det var ett fint bröllop där inte många ögon var torra. Anna var ju ganska liten och hade tusen frågor om allt i kyrkan. Det finns änglar som hänger ner från taket i långa stänger och dessa gjorde henne mycket konfunderad. Jag fick tysta henne flera gånger under bröllopsakten för hon ville ha svar på allt. Gör det ont på änglarna när dom hänger där? Är dom inte riktiga? Varför måste jag vara tyst?
Efter akten var det fest hemma i deras hem. Det var både goda vänner och släkt så huset blev fyllt till brädden men vi hade jättetrevligt.

Min pappa, som vi inte hade träffat på många år, var där förstås och blev lite på snusen. Som vanligt gick munlädret igång på honom och det slutade med att han lovade Anna att hon skulle få en häst av honom. Anna hade börjat rida och gick in för det till hundra procent (som allt hon engagerar sig i) så hon blev förstås salig. Jag försökte förklara för henne att det bara var på �?skoj�? men hon ville inte lyssna på det örat. Kröp upp i morfars knä och tyckte att jag var väldens dummaste mamma.

När vi åkte hem sent på kvällen försökte jag prata vett med henne och bestämde mig (under stor ångest) för att förklara hur mitt förhållande till min pappa hade varit under min uppväxt. Bägge barnen lyssnade intensivt och koncentrerat. Vi hade ju en bit att köra från Åsa till Gråbo och det var ju bra för just denna diskussion var inget man klarade av på en kvart.
Jag berättade att vi hade gjort ett försök till normalt familjeumgänge när Steffanie ännu var liten, knappt över året om jag minns rätt. Vi var alla bjudna hem till pappa med sambo en annandag jul. Han bodde då i Stenkullen i ett fint gammalt hus som förmodligen tillhört någon politiker med mycket representation. Det hyrde han av kommunen.
Alla syskonen var där med respektive familjer och vi hade faktiskt riktigt trevligt. God mat och dryck och mycket skratt åt gamla goda minnen som det alltid blir när vi träffades alla ihop. Ända fram till dess att pappa blev på lyran och det uppstod ett himla liv. Då tog vi vår lilla Steffanie och åkte hem och vi var också rörande överens, Woffe och jag, om att sådant här skulle hon aldrig mer behöva uppleva. Jag tror inte heller att vi hade träffats sedan dess när vi nu möttes på bröllopet.

Barnen begrundade det jag berättade och jag minns att Anna frågade varför jag inte var arg på min pappa och hatade honom som hade varit så dum (hon jämför här naturligtvis sitt eget förhållande till sin pappa). Det kom förmodligen som en chock när sanningen serverades på detta sätt rakt upp och ner. Jag hade innan detta tillfälle inte pratat så mycket om min pappa. Men jag svarade Anna att det fanns inget att tjäna på att gå omkring ett helt liv och vara förbannad, arg och ledsen över det som varit och som ändå inte går att förändra. Jag ville inte heller att barnen skulle präglas av vad jag hade upplevt utan tanken var väl att dom själva skulle skaffa sig en uppfattning. På samma sätt hade vi hanterat relationen med deras farmor när frågorna kom. Neutralt och sakligt utan några större doser av känslor inblandade.

Nåja, det ebbade ut så småningom men att det gav starka intryck för bägge barnen. Det förstod jag av att det långt och länge efter själva händelsen kom frågor då och då. Steffanie är ju sju år äldre än Anna och förstod kanske något bättre.
Under åren som gick så ordade vi inte så mycket om detta och det var kanske lika bra det. När Steffanie tog studenten så tyckte jag att hon själv skulle få bestämma om och hur hon ville bli firad. Hon ville ha en fest hemma och det tyckte vi alla var trevligt. Hon fick också bestämma över vilka gäster hon skulle bjuda in och då kom en klar önskan om att morfar skulle vara med. Jag blev mycket förvånad men skulle aldrig drömma om att protestera. Så vi skickade inbjudan och han kom tillsammans med alla andra till en studentfest som blev mycket trevlig. Många år har givetvis gått mellan de tråkiga tillfällen vi upplevt ihop med barnens morfar och förändringen var mycket tydlig. Han uppförde sig som vilken annan morfar som helst och det blev en vändning för oss alla tror jag. Efter detta tillfälle har han vid ett flertal tillställningar varit en naturlig gäst i vårt hem. Morfar var förstås också inbjuden till Annas studentfest som firades ihop med Woffes 50-årskalas. Då var även barnens farfar, faster och farbror från Tyskland med och det blev nog det roligaste fest vi någonsin haft.
Vi har sedan dess sakta men säkert börjat att så smått umgås och barnen har varit med och firat hans 70- och 75-årsdagar. Spontana besök i hans hem har också det blivit och gör fortfarande även om vi nu inte springer ner varandras dörrar.
Skulle någon fråga mig i dag varför jag inte struntar helt och hållet i honom efter allt som varit så skulle jag svara samma som jag gjorde till barnen den där gången på väg hem från bröllopet. Vem tjänar på att jag är bitter och hatisk? Varken jag själv, min omgivning eller någon annan. Jag har helt enkelt valt att låta den tiden passera och därmed inte heller få ta speciellt stor del av mitt liv och mina tankar.

Skrivet av Angela Müller den 15 juli 2004 11:07 | Kommentarer (4)

14 juli 2004

This is my life, part 4

SJÄLVKLART gick livet vidare och vi började så smått prata om att skaffa barn. Det visade sig snart att det inte var så lätt som vi trodde. Så det blev en lång rad av gynekologiska undersökningar och temperaturtagning varje morgon. Fy, vilken pärs det var! Min underbara gynekolog, doktor Ulrika Larsson, sade till slut att nu får det vara nog. Vi gjorde alltså ett kort uppehåll med tester, undersökningar samt lade febertermometern i lådan och då blev jag gravid. Jag minns så väl när jag ringde Ulrika och sade att menstruationen inte kommit i tid. Släng dig genast hit så tar vi ett prov sade hon och efter jobbet så tog jag mig upp till hennes mottagning som låg i Lackarbäck. Att ta ett graviditetsprov var ju odramatiskt men den väntan som följde innan vi fick svaret kändes som dramatik på hög nivå. När provet var taget så fick vi gå hem och Ulrika lovade att ringa oss 2 timmar senare.
Vi satt tätt intill telefonen och när hon äntligen ringde och jag svarade hörde jag i en röst i andra ändan som sade: Korka upp champagneflaskan!

20 september 1973 fick vi vår efterlängtade Steffanie och plötsligt öppnades sig en helt ny värld. Det är näst intill omöjligt att beskriva den lycka vi kände under den här tiden. Jag njöt verkligen av att vara hemma med Steffanie. Woffe som kom hem efter jobbet och möttes av strålande leenden från både barn och sambo. Jag tyckte att det var så härligt att få vara ensam med henne hela dagarna och bara njuta av och se hur hon utvecklades. Jag tyckte att det hände något varje dag. Från att inte ha känt någon i området lärde jag känna två andra mammor med barn i samma ålder och vi hade en härlig tid. En riktig lyckobubbla som kunde ge mig ont i magen ibland av rädsla att den skulle spricka.

När jag varit hemma sju månader på mammaledighet (det var inte längre på den tiden) gick jag tillbaka till mitt jobb på kryddfabriken men bara för att jobba uppsägningstiden. Min svägerska Anny passade Steffanie hemma hos sig under tiden jag jobbade. Vi var bägge två rörande överens om att jag inte skulle jobba utan vara hemma med vårt barn. Wolfgang hade en skaplig lön som gjorde detta möjligt. Visserligen hade vi inget överflöd men vi ansåg att det var viktigare med en trygg barndom.
Vi flyttade som sagt var till en lägenhet i Västra Frölunda innan Steffanie var året fyllda och det var här vi bodde när Wolfgang friade och vi gifte oss. Wolfgans pappa med fru samt hans farmor och farfar kom med flyg från Tyskland och var med på bröllopet som vi firade på Sahlins restaurang med alla våra vänner och familjer. Våra bästa kompisar var våra bröllopsvittnen och vi hade jätteroligt.
På den tiden var Wolfgang tysk medborgare så när Steffanie föddes hade hon både svenskt och tyskt medborgarskap men när vi gifte oss fick hon automatiskt moderns.
Den här tiden var utan tvekan mina lyckligaste dagar. Jag återkommer gärna till den här perioden när vi pratar om hur det förr.

Ett tag efter att vi hade flyttat kom bägge mina vänner från Kortedala efter och fick lägenheter i vår närhet. Så vi fortsatte att umgås och barnen fortsatte att leka med varandra. En av dessa bägge har vi fortfarande kontakt och umgås med.

Tyvärr kom vi aldrig att trivas riktigt bra i Västra Frölunda så det slutade med att vi flyttade tillbaka till Kortedala. Tiden gick Steffanie började i lekskolan och trivdes bra med det. Vid denna tid började vi så smått prata om ett syskon till Steffanie, vi är då framme vid sommaren 1979. Med tanke på hur jobbigt det var att bli gravid första gången så räknade vi nog med att det skulle bli så igen. Men det blev �?pang på rödbetan�? och jag blev gravid på en gång!

Lilla Anna föddes 10 maj 1980 och med oss hem från Östra sjukhuset KK fick vi ett litet flickebarn som förvandlades till en riktig gaphals, hon hade kolik. Det blev jobbigt i det Müllerska hemmet kan jag lova och stackars lilla Steffanie fick nästan blir vuxen på en gång. Varje kväll när det var dags att natta Steffanie hade Anna det som värst med sin kolik. Det blev ingen godnattsaga och kvällsmaten fick hon ibland fixa på egen hand det stackars lilla barnet. Det var nog som en smärre chock för oss alla att helt plötsligt ha en ny medlem i familjen som krävde både hull och hår av oss. Woffe hade sedan några år tillbaka börjar jobba skift så jag var ofta ensam på kvällarna när det var som värst.
Ändå har jag förstått att vi var lyckligt lottade eftersom Annas värstingperioder oftast var mellan 18-23. Det innebär ju att man ändå fick sin nattsömn och att jag trots allt kunde ägna lite tid åt Steffanie under dagen. Men det fanns givetivs undantag från regeln och det hände att jag var så trött efter att ha burit omkring ett skrikande stycke att jag inte orkade varken det ena eller det andra. En lycka var ju ändå att vi på somrarna bodde i Stråvalla alldeles vid havet och med massor av jämnåriga kamrater till Steffanie. Min mamma bodde där också så Steffanie kunde ofta följa med henne till stranden. Och Woffe kunde bo i stan och därmed få sova ordentligt på skiftveckorna. Det var en jobbig tid för oss och säkert för lilla Anna också. Vi skojade ibland med Steffanie och sade att nu åker vi och lämnar tillbaka Anna på Östra sjukhuset. Som tur var lättade det när hon närmade sig halvåret.
Men man kan konstatera att man går stärkt ur erfarenheter lik denna. Jag minns så väl en gång när Steffanie så gärna ville att vi skulle gå till stranden och Anna hade en lugn dag så vi gav oss iväg. Det var så mysigt när vi satt där i den mjuka varma sanden och hade det gott i solen och lilla Anna sov i sin vagn. Vi badade och kunde rå om varandra och jag vet att jag tänkte flera gången att jag önskade att jag kunnat stoppa tiden. Efter ett av doppen vi tagit satt vi och byggde sandslott och var fullt engagerade i detta när jag råkar titta upp och får se en grabb i full fart på väg fram till Annans barnvagn. Jag rusade fram och skulle stoppa honom innan han hade lyckats väcka henne och mötte en vuxen som med full fart var på väg till samma mål. Hon fick tag i grabben och ursäktar sig till mig att han älskar bebisar. Det visade sig då att grabben var förståndshandikappad och blev alldeles vild varje gång han mötte någon med barnvagn. Jag fick så dåligt samvete att jag över att jag bara hade tänkt på att inget fick förstöra vår den lugna stund jag fått genom att Anna sov och jag kunde ägna mig åt bara Steffanie. Fick lite ont i magen och tänkte herregud låt han få titta. Om så lite kunde glädja denna stackars grabb så kunde väl inte jag vara så egotrippad. Så vi smög fram till vagnen och han stoppade till och med ner sin hand och klappade Anna på kinden utan att hon vaknade. Grabben var salig av lycka. Ofta har jag tänkt tillbaka på den här gången och hur jag insåg att vi kunde vara glada över att det bara var kolik hon hade. Det kunde varit mycket värre!
Att man får två välskapta underbara tjejer är väl inget man kan ta för givet!
Ja, på olika sätt och vid olika vardagshändelser kan man komma till insikt och förstå att man ska vara glad och nöjd med det man har.

Steffanie gick nu sitt första år i skolan och det började bli besvärligt att bo i en trerumslägenhet med två barn. Vi ansökte först om en större lägenhet vilket var en bristvara i Kortedala och i någon annan del av staden kunde jag inte riktigt tänka mig att bo i. Vi började således titta efter hus och på så vis hamnade vi så småningom i Gråbo. Det var så underbart att komma dit, till det radhus vi köpte, så det hade jag aldrig kunnat drömma om.
En riktig småstadsidyll! Och från att ha bott i höghus med hiss och en hel vetenskap för att ta sig ut med två barn så kunde jag nu bara öppna dörren och placera Anna i sandlådan.
Anna fyllde sitt första år Gråbo och ettårskalaset firade vi ute i trädgården. Strålande sol och Spirean i full blom vad mer kunde man önska sig.

Skolan var bra och alla föräldrar var med på föräldramöten och sammanhållningen var av kaliber jag inte visste existerade. Det var härligt att vara med när det arrangerades något i skolan och man mötte inte bara föräldrar till barnen utan även mor- och farföräldrar och fröknarna kände alla. Det kändes som ett privilegium att vi valt så rätt utan att ha vetat det på förhand. Jag vet också att vi sade, dom första åren, att så fort barnen är vuxna och flyttat hemifrån så flyttar vi tillbaka till stan. Pyttsan säger vi nu – det skulle aldrig komma på fråga.

Givetvis var det tufft att köpa hus och få pengarna att räcka till med en inkomst så jag började arbeta hemma som dagmamma under ett par år. Jag hade turen att få underbara barn och det kändes inte som ett jobb. Vi hade jätteroligt när barnen var hos oss och föräldrarna jobbade. Ibland ville dom faktiskt inte gå hem. Ett av dagbarnen, jämnårig med Anna, blev en vän för livet och dom träffas fortfarande då och då när Anna är hemma och hälsar på. Ja, tiden rullade på och vi hade det bra i Gråbo. Ingen av oss saknade stan och Woffe pendlade mellan Gråbo och Göteborg till jobbet varje dag utan några större problem.

När Steffanie började på högstadiet och Anna närmade sig skolstart så tyckte jag att det var dags att sluta som dagmamma. Det var lite tragiskt att skiljas från dagbarnen men jag kände att det var rätt beslut trots allt. Så sakteliga började jag fundera på om jag inte skulle skaffa mig ett jobb utanför hemmet. Det var inte utan det lockade lite att få träffa andra vuxna och göra något annat än det som hör hemmet och familjen till. Så när jag fick chans att börja som textinskriverska på en tidning så tog jag den. Första året jobbade jag bara sådana tider som gjorde att vi gick om varandra. När jag jobbade, bara på kvällar, var Woffe hemma från sitt jobb och tog över hemma. Det var så himla kul att börja arbeta med något helt annat så det går inte i ord att förklara. Det var mysigt att komma till jobbet på kvällen och prata med arbetskamrater och inta sin mat på rasten utan att det fanns några barn med som behövde hjälp med aningen det ena eller andra och inga omkullvälta mjölkglas. Därmed inte sagt att jag på något sätt ångrade det 14 år som jag varit hemma med barnen. Skulle inte byta de åren mot något annat i världen! Jag hade ingen fast anställning utan gick på kontrakt som det hette och gjorde så i två år. När möjligheten till fast anställning erbjöds tvekade jag inte en sekund.

Det var dock inte utan lite mankemang när jag fick fast tjänst. Jag fick ett helt annat schema som gjorde att jag arbetade även dagtid och det blev lite pysslande. Varannan vecka jobbade jag på dagtid och varannan på kvällstid. Vi kunde inte heller lägga ansvaret på Steffanie, att ta hand om Anna när hon kom från skolan, så vi ansökte om barnomsorg om än i liten skala, i tid räknat. Först fick vi en dagmamma till Anna och det gick inget vidare för vi fick veta att hon var ute mest hela tiden och inte fick gå in. Efter ett tag fick vi in henne på fritidshem och allting löste sig till det bästa.
På jobbet däremot var det desto bättre. Jag avancerade ganska snabbt från textinskrivare till en tjänst på dataavdelningen. Under några år jobbade vi sida vid sida Woffe och jag och gick samma skift. Skiftet innebar att vi jobbade dagtid tre veckor och en vecka kväll. Efter kvällsveckan var man ledig i fyra dagar och det gjorde att man fortfarande var mycket tillsammans med barnen. När man sedan skulle implementera server/klientlösningar gick jag över och jobbade helt på dagtid. Under denna period befann jag mig nästan ständigt på kurs i Stockholm och det var kul men också jobbigt. När det var dags att dra igång detta nya system i produktion blev jag ytterst ansvarig och jobbade dygnet runt i flera år, kändes det som om i alla fall. Men det var så himla roligt. Självklart var det inte lika roligt för familjen. Jag vet vid ett tillfälle när vi träffade min morbror. Det var när mamma fyllde 60 år och vi tog ut henne på restaurang och firade henne. Min morbror säger under kvällen till Anna att nu var det bra länge sedan vi träffades. Ja, svarade Anna men det är inga problem ni kan komma och hälsa på om ni vill. Pappa, Steffanie och jag är alltid hemma men om ni vill träffa mamma får ni nog ta vägen om mammas jobb. Suck - från ungar och fyllehundar får man veta sanningen!

Jag blev så småningom chef för servergruppen och det mesta lugnade ner sig. Men vi hade en IT-chef, som var min närmaste chef och den jag rapporterade till, som jag inte tyckte att jag hade så bra relation till. Vi hade liksom inte samma värderingar när det gällde våra medarbetare. Under den här för mig ganska jobbiga tiden slutade jag röka, klev in i kärringåldern med allt det innebär och mamma dog i juni på Woffes födelsedag.
Det kunde ju bara sluta på ett sätt! Naturligtvis. Det tog visserligen lång tid innan jag insåg det och Woffe hade det nog så kämpigt. Steffanie hade för länge sedan flyttat hemifrån och Anna var i tonåren. Precis efter mammas död var jag på tjänsteresa i USA och det var en allt igenom jobbig resa med en allt mer påtaglig depression i kroppen. Som belöning för att jag slutade att röka fick jag dessutom högt blodtryck och astma. Ja, nu så här i efterhand är det inte svårt att förstå varför jag så småningom hamnade rakt i väggen. Det tog dock mer än ett år innan jag sansade mig och sökte hjälp hos läkare. Det är en period i mitt liv som jag inte gärna återkommer till och helst av allt vill radera men det går ju inte såklart.
Jag hade tur och träffade en läkare som anade vad som pågick. Han skrev ut så kallade Lyckopiller till mig och livet återvände sakta men säkert. Jag fick kraft och ork att söka mig från mitt chefsarbete på IT-avdelningen och fick jobb som innebar produktionsutveckling och IT-ansvar för annonsavdelningens alla system. Jag jobbar med det fortfarande och trivs alldeles utmärkt. När jag väl hade lyckats ta mig ur väggen fick jag förmågan tillbaka att inse vad som hade hänt. Inte för att jag på något vis kan säga att det var ditt eller datt som gjorde att jag hamnade där men förmodligen en rad händelser. Det blev också möjligt för mig att analysera saker och ting. Samtidigt som jag blev riktigt förbaskat då jag insåg att jag faktiskt förlorat mer än ett år av min livstid. Ett år var helt plötsligt till ingen nytta kändes det som.
Jag vet också att jag tänkte, nästan varje dag, att jag aldrig mer skulle låta det hända och att jag skulle knapra lyckopillrerna resten av livet om så krävdes.

Anna blev också stor och flyttade hemifrån. Hon flyttade ihop med sin kille i Västra Frölunda. Det kändes som om vi gick in i ett helt nytt skede med huset tomt på barn. Hon skaffade sig under den här perioden lilla Boris, sin älskade pudel. Och jag började fundera på hur vi skulle överleva detta eller om livet nu var slut. Vi skaffade oss husvagn igen. Det hade vi inte haft sedan barnen kom i den ålder då dom vägrade att följa med ut på helger och semestrar. Det var nog tur på sätt och vis för vi fick helt andra intressen är tidigare. Det rörde sig inte hela tiden om barnens behov och vi var ute nästan varje helg och hade det mysigt.

Skrivet av Angela Müller den 14 juli 2004 17:07 | Kommentarer (4)

13 juli 2004

This is my life, part 3

Övervåningen på �?vårt�? hus hyrdes så ut till två ungkarlar som jobbade på Åby travbana. Travbanan låg alldeles i närheten av vårt hus så jag kan tänka mig att det var praktiskt att bo så nära sin arbetsplats. En ene av männen var hovslagare och den andre var tränare hos någon av de många stallägarna. Mellan vårt hus och travbanan fanns en stor vildvuxen äng och en liten pöl som i våra ögon var en sjö. Där åkte vi skridskor på vintern när det frös till och på ängen lämpades all snö av i stora jättedrivor som man skottade undan från vägarna intill. Vi barn älskade när all snön kom på stora lastbilar och bara vräktes ner i högar. Dessa grävde vi ut och byggde snöhus så det stod det härliga till. Inredde med allt man kunde få med sig hemifrån och hade det riktigt mysigt med levande ljus. Vilka tider! I dag är hela den stora markplätten bebyggd.
Det var ganska platt där vi bodde så när vi ville åka tefat, som det faktiskt hette på den tiden och det var runda fat av plåt med en handrem på så att man kunde bära det, då gick vi upp till kyrkbacken vid Mölndals kyrka. Där fanns, och finns för all del, härliga backar att åka i. Det var alltid lite kusligt att gå igenom kyrkoområdet på kvällen då det var mörkt. Så ofta gick man runt eftersom backarna vi åkte i låg på baksidan av kyrkan från vårt håll sett.
Där har man travat och gått många gånger och kommit hem med knallröda kinder som mamma älskade. Hon sade alltid när man steg in, blåfrusen och lite blöt, åhhh vilka häriga kinder du har. Det blev ofta varm choklad en sådan kväll till kvällsmat och det var så gott och härligt att känna när värmen återkom i kroppen. Jag fick ofta ont i mina ben av reumatisk värk senare efter att ha varit kall i flera timmar. Då var det svårt att somna och mamma smörjde in benen med Vick salva och masserade så att värmen och cirkulationen kom igång.

På somrarna var det sällan tal om att mamma kunde ta oss fyra ungar till stranden så att vi kunde få bada. Men min bror och jag tillbringade varje sommar ute vid Näset. Det fanns nämligen något som hette Badbarnen på den tiden. Då fick man åka med buss och påstigning var Frölundavägen som låg bara några meter från oss. Det kostade 50 öre per barn och dag. I det ingick ett glas mjölk, ledare och bussresa tur o retur. Matsäck fick man ha med sig själv. Det var unga tjejer och killar som var ledare och såg efter oss ungar. Vi var ute hela dagen mellan 09.00 och 16.00. Min bror Conny och jag var med Badbarnen i flera år och där har vi bägge lärt oss att simma och tagit alla våra simmärken. Ledarna passade oss hela tiden medan vi var i vattnet och var det dåligt väder hittade dom på olika lekar. Grabbarna, däribland min bror, fiskade förstås krabbor och skrämde oss andra med. Det fanns en samlingslokal med ett enda stort rum där vi ofta satt och åt vår matsäck. Jag har mycket soliga och starka minnen härifrån. Och jag kan tänka mig att det var underbart för mamma med en liten hemma att kunna få i väg oss för sol och bad för en futtig krona per dag.
Både Conny och jag var riktiga vattendjur och för det mesta fick �?fröknarna�? tvinga oss upp ur vattnet för att vi skulle äta vår matsäck med blåa läppar och tänder som skakade. Men frös gjorde man ju bara inte det var livet alldeles för roligt för att ha tid med. Jag kommer inte ihåg hur länge man fick följa med Badbarnen men tror att det var slut när man blev tonåring.
När Badbarnetiden var över badade vi i Sisjön, en liten insjö, som man fick cykla till och det var ganska lång väg att trampa. Men vi hade förstås lika kul där som vi hade haft ute vid Näset och havet. När tonåren inträdde och jag gick på högstadiet satt vi ofta vid Sisjön även kvällstid och grillade och umgicks. I dag finns sjön kvar men det är inte mycket vildmark runt omkring längre. På den tiden fanns det inte ett endaste hus i sjöns närhet. Lite bönder fanns utmed vägen och backen upp. Det var en hiskelig backe som inte gick att cykla uppför som vi kallade för Kikkiböabacken, fråga mig inte var namnet kom ifrån, men det var givetvis desto roligare på hemvägen när man cyklade i full fart nedför.
Jag minns speciellt vid ett tillfälle då min bror Conny hade kommit över en tandemcykel som han gjort ordning och jobbat med många många timmar. En dag i slutet på terminen i sjunde klass fick vi oplanerade håltimmar och min kompis Lisa och jag snodde tandemcyckeln hemma och drog i väg upp till Sisjön för att bada. På hemvägen hoppade kedjan av i Kikkiböabacken och vi for rätt in i en kohage nedanför. Det är ett under att inget allvarligt hände mer än några skrubbsår och förskräckelsen. Jag ska inte gå in på detaljerna vad min bror sade när han upptäckte att vi hade snott hans tandem.

Jag var inte speciellt engagerad i föreningslivet under min uppväxt men jag var med i IOGT:s ungdomsgrupp där man 1 gång i veckan fick komma och pyssla med olika saker. Jag minns att jag gjorde ett par örhängen som jag var väldigt stolt över. Det var gratis och en av orsakerna till att jag gick med. Dom flesta andra möjligheter som fanns var också förenade med kostnader och det var det inte tal om att det kunde komma på fråga.

Som jag nämnt tidigare hade min äldsta bror en särskild roll i mitt hjärta. På något vis intog han nog rollen av den pappa som jag aldrig hade. Det hände att jag då och då fick en summa pengar av pappa men det var förmodligen för att han dövade sitt samvete om han nu hade något eller om han fick veta det från andra vuxna.
Storebror var det som köpte och betalade mina häftiga elastabyxor med hängslen som var supermodernt vid den tiden. Dessa byxor hängde på mig jämt och till dess att dom knappt var hela mellan hålen. Vi var i Krokslätt i en affär som Jitex och inhandlade dem. Jag minns det som om det var i går – den fullständiga lycka jag kände är obeskrivbar. Jag minns också att man skulle ha hårtork på den tiden (det var ett måste bland tjejerna) och det fick jag i födelsedagspresent av Leif. Den har vi faktiskt kvar ännu! Han stöttade mamma också med att ge oss förmaningar när vi blev jobbiga. Det kan inte ha varit lätt för mamma!

Jag vet inte riktigt hur det gick till men �?grabbarna�? som hyrde övervåningen, Alfons och Rolf, blev snart bekanta till oss och tillbringade mången timme vid köksbordet pratandes och fikandes. Mammas bästa väninna från den tiden (och var förresten hela livet) Eivor, kom ofta in på en kopp och det var det bästa jag visste när hon och mamma satt och pratade �?skit�? när jag kom hem från skolan. Då ville jag inte gå ut utan satt helst och lyssnade när dom pratade. Det hände att mamma mer eller mindre körde ut mig när dom kom till delar som inte var avsedda för barnaöron. Som sagt, jag vet inte riktigt hur och under hur lång period �?grabbarna�? från övervåningen bara var bekanta men till slut flyttade Alfons ner till oss och det bar iväg till bröllop mellan honom och mamma. Jag var inte förtjust i det utan trodde väl någon stans i djupet att pappa skulle komma hem igen. Men nu blev det som det blev och bröllopet firades hemma efter vigsel på rådhuset. Alfons föräldrar från Norrland kom på besök och det blev en hejdundrandes fest därhemmavid. Eivor gifte sig med den andra �?grabben�? Rolf och dom flyttade till Skåne.

Eivor var och är en snäll och omtänksam människa och jag vet att jag i hemlighet ibland önskade att hon var min mamma. Hon kunde inte själv få några barn och det var kanske min stora lycka. Jag fick till och med åka med henne och Rolf samt Eivors syster med familj på mitt livs första semester. Till Lökken i Danmark bar det av i veckorna två. Jag hade aldrig sett en så stor fin strand förut och det var en helt fantastisk tid för mig. Vi badade och njöt verkligen av livet och på kvällen gick vi ut på restaurang och åt middag vilket också var unikt för min del. Vi bodde på ett litet typiskt danskt pensionat och solen lyste hela tiden så vitt jag kan minnas. En otrolig upplevelse som har en varm plats i mitt minne. Wolfgang och jag åkte dit för ett par år sedan men tyvärr har det förändrats så jag kunde inte riktigt känna igen mig.

När jag var tretton år fick jag jobb på Åby travbana. Arbetstid varje torsdag- och söndagskväll när det var trav. Jobbet bestod av att plocka undan disk vid en liten kaféhörna där man serverade mat och mackor och annat fika. Jag tjänade 30 kronor per kväll och det var ett gott tillskott av pengar som jag mestadels spenderade på kläder men även lite nöjen. Det var en stor omställning i mitt liv att ha egna pengar med undantag för den femkrona jag fick i veckan för att jag varje dag handlade i affären för mamma. Jag avancerade så småningom och fick ansvara för en �?egen�? korvkiosk och tjänade då hela 50 kr per kväll. Det var slitigt och på torsdagskvällarna var sällan hemma före midnatt men på något sätt gick det. Och det var ju inte lönt att försöka �?vara sjuk�? dagen efter och bli hemma från skolan för att man i själva verket var trött. Icke sa nicke – det gick inte att lura min mamma!
Det gav naturligtvis en viss frihet att tjäna dessa pengar och kunna köpa lite mer kläder, skor och prylar som inte annars hade varit möjligt. Om det sedan var så bra ur andra synpunkter tål väl att diskuteras. Skolarbetet blev naturligtvis lidande och varje kväll när jag kom från Åby och hade arbetet såå hade jag en djävulsk värk av reumatismen. Inte så konstigt för arbetet var i en stor spelhall med öppna dörrar och betonggolv och det drog kallt hela tiden från dom öppna dörrarna. Mamma smörjde mina ben med Vick och masserade så jag till slut kunde sova. Husmor, som föreståndaren kallades, var en äldre dam och känd för sin stränghet men jag vann hennes hjärta och vi hade en fin relation. Hon bodde i en stor fin villa, mer lik en herrgård, i Pixbo och hade ofta bjudningar. Kan inte minnas var hennes make gjorde till yrket men det fanns gott om pengar. Flera gånger fick jag chansen att hjälpa till i köket när paret hade fest och på så vis tjänade jag ytterligare några kronor.

Jag fick två nya syskon ganska tätt strax efter giftermålet. Först en lillasyster, ett riktigt charmtroll och senare en liten bror. Det är klart att det inte var så lätt med ytterligare två barn på den lilla ytan men det gick. Jag minns att vår katt Kurre alltid �?passade�? lillasyster när hon stod ute i vagnen sovandes i trädgården. Kurre låg på skyddet över hennes ben och lämnade inte vagnen.

Leif träffade sin Eva vid unga år och dom höll ihop troget. Leif hade en lägenhet i Olskroken som jag fick städa då och då mot betalning. Eva bodde fortfarande hemma vid den tiden. Dom flyttade inte ihop förrän giftermålet var avklarat
Det blev giftermål, ett underbart kyrkbröllop i Mölndals kyrka. Och efter vigselakten stor fest i en hyrd lokal i Pixbo. Oj, vilken fest och vilken upplevelse. Min pappa hade vid denna tid börjar bruka sprit, vilket jag aldrig kan minnas att han gjorde som gift med mamma, och ställde förstås till det å det gruvligaste. Men jag tyckte i alla fall att det var helt fantastiskt och tänkte att så ska jag också ha det. Jag såg väldigt mycket upp till både Leif och Eva som var helt underbara människor.

Vid denna vevan, jag minns faktiskt inte så noga men jag hade börjar i åttan sökte, Alfons jobb som hovslagare som egenföretagare på Karlstads travbana och fick jobbet. Han sökte många jobb under denna tid, bland annat ett liknande i Sala men det blev aldrig aktuellt. Det blev alltså flytt till Karlstad vilket inte föll i god gjord hos en tonåring som jag var. Min bror Conny övertog då storebror Leifs lägenhet i Olskroken så han flyttade aldrig med. Leif och Eva byggde hus i Stannum och flyttade alltså dit så Conny kunde överta lägenheten.
Jag var förtvivlad, ville inte flytta från den trygghet som kompisar och skola gav för att börja om på nytt. Jag tog kontakt med pappa och frågade om jag inte kunde få bo där men fick förstås nej till svar. Jag testade även om det kunde vara möjligt för mig att bo hos Leif och Eva men det gick givetvis inte. Dom jobbade bägge två och hur skulle det gå med skolan och allt? Nej, jag fick vackert följa med till Karlstad med övriga i familjen. Det var en sorglig tid i mitt liv. Att börja i en ny klass i en ny stad där jag inte kände en kotte var en mardröm. Men det fanns inget att välja på och det vara bara till att gilla läget.
Naturligtvis kom jag så småningom till rätta men det tog tid. Jag hängde mycket på travbanan som låg granne med det hus vi bodde i. Där träffade jag så småningom några jämnåriga kamrater som jag fick bra kontakt med och mitt intresse för hästar vaknade till liv. Mest höll jag till i Olle Elfstrands stall där även dom nyvunna kompisarna var. Olle Elfstrand hade precis i den vevan själv flyttat till Göteborg och Åby med sina bästa hästar så han var sällan eller aldrig där. Vi ungdomar skötte hela ruljangsen. Det var mest unghästar som ännu inte startat någon gång. Jag fick också väldigt god kontakt med grannstallet där en äldre ungkarl och pedant som hette Stig Sääv hade några hästar som han tränade. På något sätt har jag alltid haft lätt att umgås med vuxna och han lärde mig mycket om livet på en travbana. Han hade en stallkatt som fick ungar och han visade mig när kattmamman fångade in en mus som hon sedan lät ungarna träna på. Fantastiska upplevelser för en tonåring som törstade efter kunskap. En annan händelse som satt djupa spår är när en av unghästarna fick tarmvred. Vi upptäckte att han lagt sig ner i sin box och blev oroliga så jag fick på honom grimma och en ett grimskaft och ledde ut hästen på stallbacken. Gick några varv och rätt som det var stegrade sig hästen och jag hade snurrat grimskaftet flera varv runt armen för han var lite vild och flög således upp i luften ett antal gånger innan granntränaren Stig fick syn på oss och kom till min räddning. Nåja, det hela slutade med blotta förskräckelsen för min del och vi fick ringt efter en veterinär som konstaterade att hästen fått tarmvred. Han åtgärdade det med att dra på sig en gummihandske som täckte även armen och förde därpå in hela armen i hästens tarm och fick ut det som hade fastnat och orsakade plågorna. Det var ägaren till hästen som hade proppat i honom en massa äpplen från sin trädgård.

Ibland fick jag möjlighet att följa med hästtransporten till Åby då hästar från Färjestad skulle starta i något lopp. Det blev till att sitta i hästarnas utrymme och det var dragit och kallt men ändå en möjlighet att få träffa gamla kompisar under några timmar. En transport på 50 mil innan man var hemma igen mitt i natten.
När Olle Elfstrand till slut flyttade ner resten av sina hästar började jag jobba med en annan tränare som hette Evert. Alla hästar han hade ägde han själv och hans son var kusk när det var tävlingar. Efter ett tag sade han upp sin stallhyra på Färjestads travbana och flyttade ut med hästar och allt till en bondgård som en kompis arrenderade. Mjölnargården hette stället och Heine hette kompisen som arrenderade. Där tillbringade jag sedan all min lediga tid. Jag hade fyllt 15 och fick en begagnad moped i födelsedagspresent. Den gjorde det möjligt för mig att ta mig till Mjölnaregården. Dom två �?gamla�? gubbarna, Heine och Evert, var lite som komediserien Griniga gamla gubbar. Envetna som lus bägge två och ingen gav någonsin med sig. Det fanns två boningshus på gården och det ena hade Heine och hans fru som sommarbostad. Heines fru var inte där så ofta men vi åt alltid lunch inne i huset som �?gubbarna�? lagade till. Det var där jag fick lära känna riktigt genuint värmländska maträtter som varje ungdom i min ålder hade ratat. Men det mesta smakade riktigt gott och jag trivdes verkligen där. �?Min�? häst som jag skötte som mitt dibarn hette Fred Scott och vann några segrar. Jag kallade honom för Fredde och varje dag när jag kom knattrande på min moppe efter skolan såg han mig kommandes i backen ner till lagården och blev lite vild i boxen. När vi gav hästarna hö varje eftermiddag smög jag till Fredde en sockerbit och långt efter att vi hade flyttat tillbaka till Mölndal ringde Evert och berättade att det var omöjligt att få hästen att äta sitt hö på eftermiddagarna. Då blev jag tvungen att bekänna och det slutade med att Evert fick börja ge honom en sockerbit varje dag till höet.
Det var rätt så stora marker som tillhörde gården och vi byggde hagar till hästarna och hö skördade vi. Det var en märklig upplevelse att få vara med och skörda hö med två gamla gubbar som till lunch då skar bitar direkt av från en stor falukorv, en grov kaka bröd samt drack lättöl till. Jag fick givetvis ingen lättöl utan någon sötdricka som införskaffat s till �?barnungen�?. Heine och hans fru hade inga egna barn och jag vet vid något tillfälle då jag var honom och tankade bilen så säger han helt plötsligt till tappföreståndaren:
- Ja, det här är min dotter ser du.
- -Jasså, säger han lite tveksamt. Inte visste jag att du hade barn.
- Njae, hon bor ju hos sin mamma så det blir bara korta besök då och då.
Jag var alldeles stum och visste inte vad jag skulle säga. Vi berörde aldrig saken mer efter det. Ibland fick jag komma hem till deras hem i stan, inne i Karlstad, och man märkte genast att det aldrig funnits några barn där. Det var så fint överallt och dom tyckte det var så roligt när jag var där så dagen till ära serverades det inne i fina matsalen med kristallkrona och vit linneduk på det vackert dukade bordet. Det var ett snällt par som säkert hade blivit dom bästa tänkbara föräldrar i världen om dom hade kunnat få egna barn.

Att vara egenföretagare som hovslagare var ingen lätt uppgift med tränare som aldrig betalade i tid. Jag förstod väl inte så mycket av detaljerna men det hela slutade med att det inte funkade ekonomiskt. Alfons började dricka och livet för mamma blev ingen dröm precis med två små barn hemma, en grabb i småskolan samt mig då som tonåring. Det började pratas om att vi skulle flytta tillbaka till Mölndal och jag blev väl både glad och ledsen. Jag hade funnit mig så väl där ute på Mjölnaregården och blev rent av lite bortskämd av dom gamle och saknade inte längre så mycket det vi hade flyttat ifrån men samtidigt så pirrade det givetvis lite i magen med tanke på att få tillbaka alla sina gamla kompisar.
Vi bodde i Karlstad i 1 1/2 år sedan bar det iväg med flyttlasset igen. Mamma och Alfons lyckades få en fyrarumslägenhet som också var en fastighetstjänst i ett kontorshus alldeles vid E6:an i Mölndal. Det var alltså inget vanligt bostadshus men det fanns en lägenhet till och resten var kontor.
Givetvis var detta ingen miljö att växa upp i för mina två små syskon men det fanns inte mycket att välja på. Alfons fick jobb på Olofs Manners som låg alldeles intill där vi bodde.
Jag gick ur nian och fick jobb på Nordfalks kryddfabrik. Att läsa vidare var inte tal om. Mamma sade att jag naturligtvis fick skaffa mig ett jobb som pojkarna hade gjort och syftade då på mina bägge storebröder. Inte för att jag hade några betyg att tala om heller för den delen men det fanns inget stöd för någon fortsatt skolgång så det vara bara att söka jobb. Innan jag fick jobb på kryddfabriken var jag barnflicka ett tag hos en damfrisör med en liten flicka i ettårsåldern. Jag tjänade 60 kronor i veckan och betalade 15 hemma.
När jag sedan fick jobb på kryddfabriken tyckte jag att jag blev miljonär på kuppen. Vi hade veckolön som så småningom lades om till tvåveckårslön och vi fick pengarna i ett lönekuvert varje fredag.

Jag träffade förstås en kille som hette Tommy. Han var från Hisingen och vi flyttade snart ihop i en gammal omodern lägenhet i Olskroken. Jag var inte ens 17 fyllda. Efter ett tag fick vi chans på en lägenhet där hans föräldrar bodde i Länsmansgården, en tvåa för en hel förmögenhet. Naturligtvis höll det inte. Han var arbetsskygg och vänstrade ganska snart med andra så jag gav upp och flyttade hem till mamma igen. Eftersom min lillebror Harry då hade fått mitt rum så fick jag dela rum med minstingarna och det var i alla fall bättre än att stanna kvar i förhållandet.

1971 träffade jag Wolfgang och jag var nog ganska svårflörtad efter mitt misslyckande förhållande med Tommy. Woffe var dock kär som en klockarkatt och det var nog jag också men vågade väl inte riktigt lita på att det skulle bli någon skillnad på ett nytt förhållande i jämfört med jag redan hade avslutat. Men Woffegubben gav sig inte och vi blev ett par.
Tillägg (på begäran av yngsta barnet)
Det var ganska odramatiskt när Wolfgang och jag träffades. Vi blev presenterade genom en gemensam kompis som jag inte hade träffat på ett tag eftersom jag bodde på Hisingen. Men när jag flyttade hem igen till Mölndal efter Tommys och mitt kraschade förhållande så tog jag åter kontakt med dom gamla ungdomsvännerna. Det var en ganska trevande start där vi aldrig var ensamma utan alltid med kompisgänget. Men vi åkte i väg till Marstrand en helg hela gänget och det var då det blev lite trevande från Wolfgangs sida. Han pockade på men jag var lite misstänksam och lite ljummet intresserad. Wolfgang var humoristisk och vi skrattade mycket och hade roligt tillsammans så rätt som det var så var vi bara ett par.

Situationen var ganska hopplös med mig boendes hemma i barnrummet och Woffe inhyst i ett hyresrum så vi började leta efter en lägenhet. Hans mamma hjälpte oss till sist att få en med ett byte hon gjorde då hon och maken flyttade till en insatslägenhet i Mölndal. Lägenheten vi fick låg i Järnbrott och kontraktet stod förstås på Wolfgangs mamma men skulle så småningom kunna skrivas över på oss. Det var en tvårummare med kök i ett ganska gammalt men välvårdat hus. Det var en lycklig tid. Woffe jobbade som typograf på Wezäta Melins och jag på kryddfabriken som inte låg så långt ifrån varandra vilket medgav att vi kunde samåka. Woffe hade bil redan när vi träffades, en Volvo Amazon, och jag var 18 och han 22 år. Jag hade inte haft någon tanke på att ta körkort men det såg min blivande svärmor till så att jag tog. Jag fick startavgiften och teorilektionerna av henne i födelsedagspresent. Woffe övningskörde med mig på fritiden så jag hade ganska snart mitt körkort som totalt kostade 700:-. Det var en lycka att få sitt kort i handen och jag ska sent glömma den dag jag tog mig till Länsstyrelsen för att lösa ut det.

Vi hade det ganska bra och var lyckliga och förlovade oss den 6/10 1971. Wolfgang som var ensamt barn tyckte det var fantastiskt när han träffade hela min familj med 5 syskon varav två med egna familjer och ville alltid att vi skulle umgås med än den ena och än den andra så fort det fanns möjlighet. Han trivdes verkligen med mycket folk omkring sig medan jag nog tyckte att det räckte med att ses vid högtider. Vi var ofta och mycket hos min bror och Eva som då hade sonen Roy. Dom sålde sitt hus i Stannum och köpte ett hus i Toltorpsdalen ungefär i samma veva som vi flyttade ihop.

Bägge mina bröder jobbade många år hos pappa som alltid hade haft egen firma men någon gång under Leifs tidiga år som gift startade han en egen firma. Också den inom oljemontörsbranschen. Han hade några gubbar anställda och Eva skötte bokföring och fakturering. Min något yngre storebror Conny jobbade också hos Leif. Det var alltid öppet hus hos Leif och Eva och jag tror att det var den öppna gemytligheten som tilltalade Woffe. Det var ju inte han riktigt van vid men fanns sig snabbt tillrätta.

Conny hade träffat sin Anny och dom fick sin dotter Helen. Dom bodde i Mölndal i en lägenhet på Baazgatan. Både Conny och Leif med familjer skaffade ganska tidigt husvagn och umgicks mycket under årens lopp och semestrade tillsammans med husvagnarna. Conny och Annys lilla Helen var nästan jämngammal med Leif och Evas lille Roy. Jag tror att Roy är aningens äldre än Helen men dom hade kul tillsammans.

Det skar sig mellan Wolfgangs mamma och mig ganska snart för det visade sig att hon var en riktig envåldshärskare. Jag minns alldeles tydligt när hon tyckte att vi skulle köpa oss en bokhylla för att hennes syster från Tyskland skulle hälsa på. Vi hade inga pengar till någon bokhylla men hon erbjöd sig naturligtvis att låna ut på obestämd tid. Hon hade till och med redan kollat in en hylla som skulle passa oss. Sagt och gjort, hyllan införskaffades och vi hade en skuld till henne. Detta var förstås innan det skar sig. Att det inte fungerade längden är så här i efterhand ganska lätt att förstå men inte just då.
Hon blev så arg så hon krävde att Wolfgang skulle lämna mig. Det hade dock inte Wolfgang en tanke att göra så det slutade med att hon helt enkelt bröt kontakten med oss och sin ende son. Vi ville då inte längre bo kvar i den lägenhet som hon hjälpt oss att få och också stod för kontraktet på så vi började leta igen. Vi hade lyckan att få en trerummare i Kortedala och var så lyckliga över att kunna flytta.
Skulden på bokhyllan som vi ännu inte hade börjat betala av fick vi låna av Leif och Eva så fick sina pengar och vi var kvitt.
Jag hade svårt att förstå hur man kunde bli så arg på sin enda son att man till och med bröt kontakten. Visst hade mamma jag haft våra gräl under tonårstiden och varit fly förbannade på varandra men aldrig hade tanken ens föresvävat mig att jag eller vi skulle kunna bryta kontakten för evigt.
Det var nog med min lilla erfarenhet av livet som jag trodde att jag kunde få slut på eländet genom att till första julen i hemlighet sända henne en blomma som blomsteraffären levererade. Jag hade så svårt att tänka mig att vi skulle passera jul utan att träffas och försonas att det bara inte var tänkbart i min värld.
När jag så berättade det för Woffe blev han arg på mig för första gången. Han sa att det var urbota dumt gjort av mig och att hon absolut inte skulle ta emot blomman ens.
Långt senare fick vi veta att hon hade tagit emot blomman men nopprat sönder den i små bitar och gått till blomsteraffären och bett dom skicka den till avsändaren. Det gjorde dom förstås aldrig men hon hade berättat detta för Wolfgangs farfar som berättade det för oss långt senare.
Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan göra så här men vi har inte haft någon som helst kontakt sedan dess och hon har aldrig träffat sina två barnbarn. Vi vet inte var hon bor eller hur hon har det men Wolfgang förstod detta redan då vilket jag inte gjorde.

Skrivet av Angela Müller den 13 juli 2004 15:07 | Kommentarer (4)

12 juli 2004

Tillägg

ALLT eftersom jag skiver "av mig" mitt liv så kommer jag på fler detaljer som jag missat. Jag har nu insett att det inte blir fullständigt och jag kommer inte att bli nöjd förrän allt är på plats så jag lägger till några kursiverade stycken här och var i den mån det går och passar in.

Den kloke kan tycka att det är väl ingen idé att publicera förrän "hela" livet är klart men då är jag rädd att det aldrig skulle bli något av. Då skulle jag peta och gneta och aldrig bli nöjd. Nu skriver jag rakt ur hjärtat och utan någon större struktur men då kommer det i alla fall på pränt. This is me.....

Den som hävdar att aptiten växer medan man äter har inte upplevt hur aptiten växer medan man svälter.

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2004 23:07 | Kommentarer (3)

This is my life, part 2

FAMILJENS, den kvarvarande då pappa lämnat det sjunkande skeppet, räddare hette Pålsson. Det var alltså han som köpte vårt hus då pappa inte längre skötte betalningarna. Han var taxiägare och hade två vuxna söner. Jag vet inga detaljer direkt från den tiden men att det var än mindre pengar i huset var inte svårt att inse och att pappa inte betalade underhållet i tid snappade jag också upp då och då. Det är inte heller så här i efterhand svårt att föreställa sig att det inte var någon dans på rosor som ensamstående mamma med fyra barn.
Farbror Pålsson måste i alla fall ha haft ett stort hjärta. Hans fru var handikappad och satt i rullstol. Jag vet inte vad som hade hänt men i efterhand tror jag att hon hade fått MS eller något sådant. Hon var också en snäll och givmild människa. Det hände någon gång att fabror Pålsson bjöd in mig på saft och kakor som hans fru hade ställt i ordning.
Vi kunde inte längre nyttja hela huset utan fick ha undervåningen som bestod at två rum och kök. Övervåningen skulle hyras ut. Det innebar att mina storebröder och även jag själv fick flytta ner. Leif låg i köket, jag Harry och Conny i det ena rummet och mamma i det rum som var vårt storarum. Leif flyttade så småningom till egen lägenhet och då flyttade Conny ut i köket. Som väl var det stort kök och stora rum men när jag tänker på vilka krav man har i dag på yta så blir man nästan mörkrädd.

Det var emellertid ett mycket fint område att växa upp i. som jag nämnt tidigare blev vägen till skolan mycket kortare och det fanns en stor park med grönområde i kvarteret. På just vår gata och närliggande var det mest lite äldre hus området höll dock sakta men säkert på att växa utkanterna med nybyggnation av både fristående villor och radhus.
Om man bortser från att familjelyckan inte var fullständig så var det en lycklig uppväxt vad gällde lekkamrater och annat.

Jag hade en mycket kär vän som bodde gatan innan mig och hette Anette. Vi lekte jämt med varandra och pysslade mycket med klippdockor som vi ritade egna kläder till och pysslade med för jämnan. Det var alltså innan Barbies tid och barnen, åtminstone i min närhet, hade inget överflöd med leksaker. I deras trädgård fanns det stora fina äppelträd och jag minns att det var ett populärt ställe att "palla" frukt på.

Anettes mamma var en rundnätt liten tant som alltid var snäll och hennes pappa var smal som en räka och sa nästan aldrig något. Hon hade äldre syskon men jag tror att det bara var Anette som bodde hemma och möjligtvis och tidvis en lite äldre syster. Pappan var av tyskt ursprung och en dag hade dom hyrt ut ett av sina rum till en familj som hade flytt från dåvarande Östtyskland. Det var jättespännande med folk som pratade ett helt annat språk och vi blev, Anette och jag, till och med inbjudna i deras lilla rum för att avnjuta middag med den lilla familjen som förutom en mamma och en pappa också bestod av en, något yngre än oss, dotter.
Vi fick surkål och jag trodde aldrig jag skulle få ner eländet. Givetvis var det något till surkålen men det har jag glömt för jag kommer bara ihåg hur eländigt jag tyckte den smakade.

Anette var i mina ögon väldigt mogen. Hon kunde till och med koka makaroner och spagetti ensam när hennes mamma jobbade. Hon var ett år äldre men det var stor skillnad på oss i mognadsgrad. Kanske berodde det på att hon blev tvungen att lära sig när hennes föräldrar jobbade och det faktum att hon hade äldre systrar kan givetvis ha spelat sin roll. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt spännande när jag fick vara med henne ensam hemma och titta på när hon lagade mat. Hon var en trygg tjej med stort självförtroende och som sagt i mina ögon en riktig idol som kunde husera i köket på egen hand.

De barn och familjer jag kom i kontakt med var alla arbetarbarn där flera av fäderna arbetade på Papyrus. Mest höll vi ungar till i lekparken som hade mycket uppvuxna träd och bra gungor och andra för den tiden förekommande lekredskap. Det var en ganska stor park med mycket buskar och stora gräsmattor där vi alltid spelade brännboll. Leka gömme i buskagen var också en ofta förekommande lek.
Och faktum är att lekparken blev en viktig del i våra liv och den dög även i tonåren då vi satt där samlade på gräsmattanför att lyssna på Tio i topp med Kerstin Adams Ray som programledare i någon av kamraternas transistorradio. Detta gjorde vi varje lördag på sommarhalvåret och det gav oss en gemenskap som man först i vuxen ålder förstår hur viktig den var. Jisses vilka tider, jag blir riktigt nostalgiskt när jag tänker tillbaka. Jag minns också att det var ett evigt strul att få ihop tillräckligt med slantar till batterier. Och man var inte längre hemifrån än att man mycket väl hörde när mamma ropade att maten var klar fast det hände ju förstås att man totalt ignorerade det när man hade så kul så att hungern inte var det viktigaste.

En av de få minnen som dröjer sig kvar riktigt klart var när vi kom hem från skolan och mamma hade bakat vetebröd. Det luktade gott i hela kvarteret och att få doppa varmt vetebröd i kall mjölk var en rysare kan jag lova. Än i dag kan jag förnimma både lukt och smak och den glädje vi kände över att komma in i det varma fuktiga köket med doft av nybakat. Det värsta jag visste däremot var när mamma hade kokat ängamat. Jag tror inte mina barn vet vad ängamat är men det var helt enkelt en redd grönsakssoppa och jag tror till och med att den kokades i mjölk. Den gillade jag inte men sett med plånboken var det säkert mycket mat för pengarna och storkok på den tiden var inget märkvärdigt. En annan sak som jag minns tydligt var när det blev pannkakor kvar efter middagen. Dessa strimlade mamma och ruskade sedan runt bitarna i strösocker varpå hon stekte dem lite lätt i stekpannan. Åhh, det var himmelskt gott och jag tror att vi i bland åt extra lite pannkakor till middagen för att det skulle bli riktigt mycket över till nästa dag som mamma kunde göra i ordning som mellanmål efter skolan nästa dag.

Alldeles i närheten av parken låg kvarterets speceriaffär. En ganska liten butik där man handlade över disk och på krita. Handlaren hade en stor bok som han skrev upp beloppen i och dessa skulle sedan betalas i slutet på månaden.
Jag minns så väl att det var flera gånger då mamma inte kunde betala på dagen och man fick be om uppskov. Jag kan inte i min vildaste fantasi räkna ut hur många liter mjölk i glasflaska jag burit hem åt familjen. På vintern hände det att mamma fick ställa mjölken utanför på farstukvisten för att den inte fick plats i kylen och ofta hände då att det frös till och det vara samma glädje varje gång man fick uppleva att mjölken stod upp som en pinne ovanför glasflaskan och längst upp satt korken som var en tunn folie. Det såg så roligt ut. Den enda som inte blev glad var mamma. Sex liter mjölk om dagen gick det åt med två tonåriga grabbar som drack värre än en kalv. Det fanns bruna och genomskinnliga mjölkflaskor som sedan bars tillbaka till affären när dom var tomma.

Min äldsta bror började jobba när han slutade skolan och jag har fått veta av mamma så här i efterhand att han lämnade hela sin lön hemma för att vi skulle ha mat i huset. Det måste ha varit tufft för en ung kille att jobba hela veckan lång och sedan lämna alla pengarna till mamma. Det enda han behöll själv var pengar till bensin för sin moped.
Jag vet att han ibland skällde på mig och Conny om vi hade burit oss dumt åt eller gjort något som var förbjudet och jag kan höra mig själv än i dag hur jag gör klart för honom att han minsann inte är min pappa. Samtidigt vet jag att han gav mig mycket trygghet under den här tiden.

Pappa hade som sagt var vänstrat med en annan och dom gifte sig så småningom och fick en flicka som ju är min halvsyster. Hon jobbade på ett café och hade förmodligen inte haft något förhållande innan min pappa. Bodde hemma hos sin mamma vilket dom gjorde allihopa under en lång tid. Dom hyrde ett sommarhus ute i Vallda och nästan varje helg kom dom vägen om oss för att hämta med min lillebror Harry. Detta, att dom hämtade honom varje helg och jag inte fick åka med gjorde mig förfärligt ledsen och det var många tårar som trillade ner för kinderna när jag stod på farstubron och vinkade när det bar av. Så här i vuxen ålder kan jag ännu inte fatta hur han kunde bära sig åt så vecka in och vecka ut. Jag sprang in till mamma och grät av sorg varje gång och hon försökte trösta mig så gott det nu gick. Mumlade om att det var jobbigt med tre barn varav min lillebror inte var så gammal och flickan deras var bebis.
Lillebror kom hem med fina leksaker och kläder som dom köpt och dom reste även iväg på semester utomlands som jag aldrig fick uppleva. Ja, det var en svår tid och till slut vet jag att jag försökte hålla mig borta när han skulle hämta lillebror.
Det hände givetvis att jag fick åka med någon gång men då bara för att vara barnvakt åt bebisen. Det var ett jättefint gammalt stort bondhus dom hyrde varje sommar med tillhörande lagård och det är ju inte svårt att gissa hur kul man kunde ha som barn där. Dom åkte ofta ut till havet, som inte låg på gångavstånd men en baggis att nå i sin fina mercedes som dom hade, och badade och en liten båt hade dom skaffat som dom var ute med.
Jag vet att en av de få gånger jag fick med var vi hos granntanten och köpte ägg. Hon hade frigående höns och plockade äggen direkt när vi kom och detta imponerade på mig. Äggtanten var en jättesnäll äldre liten gumma och jag smög iväg dit ibland när inte pappa och Asta visste om det. Hon hade en liten stuga och jag tror att hon ensam för jag såg aldrig någon gubbe där men förmodligen var hon änka.

Ja, det var utan tvekan en jobbig tid att som elva- tolvåring bli så totalt ignorerad och jag fick någon slags "pappasjuka" som gav utslag i att jag ständigt och jämt berättade om min pappa. Varje mening fanns ordet pappa med och det måste ha varit jobbigt för min omgivning och det var givetvis jobbigt för mig. Men tiden läker alla sår eller så vänjer man sig vid läget - gillar det och går vidare. Det var här min äldsta storebror gav mig en viss trygghet. Han var snäll och ställde inga större krav än att jag skulle uppföra mig och vara snäll mot mamma och hjälpa till med det jag kunde.

Jag minns att mamma under den här tiden började jobba med nattvak på Vasa sjukhus. Hon gick iväg när vi hade somnat och kom hem igen oftast när det var dags att stiga upp för frukost innan skolan. En gång när hon kom hem sov vi, Conny och jag (Leif hade nog flyttat hemifrån till egen lägenhet) sov som stockar medans lillebror hade smugit upp och fått tag på tändstickor och tänt eld i tvättskåpet samt vid fotändan av våra madrasser! Jag miss detta så väl för det var kallt ute och snö på marken. När mamma kom hem och kände lukten väckte hon förståss oss och ut genom fönstret åkte madrasserna rakt ner i snön. Herre min je vilket liv det blev där på morgonen. Och mamma var hysterisk och sa flera gånger tänk om jag kommit lite senare, så hade ni kanske inte vaknat alls och hela kåken kunde stått i brand. Stackars mamma! Det måste ha tagit djupt på känslorna och känts långt in i själen. Att behöva lämna oss för att jobba så det kom in pengar i familjen var väl illa nog. Som tur var pyrde det bara i tvättskåpet och madrasserna men ändå.
Han var makalös på att klättra och hitta sådant som inte var lämpligt. Han hade säkert haft vett på att smyga sig så vi inte skulle vakna. Så liten han var, var han fullt medveten om när det var djävelstyg på gång.

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2004 20:07 | Kommentarer (3)

11 juli 2004

This is my life, part 1

NÄR jag var liten hette inte filmjölk filmjölk utan kulturmjölk. Det fanns något som hette långfil men den var så tjock så man fick klippa av strålen när tallriken var full. Mestadels föll den i smaken för norrlänningar så vitt jag kan minnas.

Jag föddes på Mölndals BB 1953 och var tredje barnet i ordningen. Två storebröder hade jag alltså redan. Leif, som är min äldsta bror har jag nog alltid sett upp till mer eller mindre men det finns säkert goda skäl till det. Storebror två, Conny, var en riktig busunge med den tidens mått mätt och honom såg jag upp till på ett annat sätt eftersom vi var mer nära i ålder (bara fyra år som skiljer oss) så hände det att vi umgicks i samma kretsar under tonåren.

Mina föräldrar bodde, vid min födsel, i Morfars hus som bestod av tre våningar. En stor fin träkåk med jätteträdgård och en antal förrådshus alldeles intill skogskanten. Dom hade en lägenhet på andra eller tredje våningen och Morfar med fru bodde i bottevåningen,
Från denna tid minns jag inget men mor och far byggde ett hus i Toltorpsdalen på toppen av Safjällsbacken. När jag var tre år var det inflyttningsklart.

Ett tidigt minne har jag därifrån fast jag kan inte säga hur gammal jag var, kanske fyra eller högst 5 år. Jag hade fått ett arvegods (förmodligen i doppresent) en vacker guldring som jag hittat och satt på mig och sedan bar det av ut i sandlådan. Givetvis fick jag inte bära ringen till vardags utan hade smugit mig utan att mamma visste.
Naturligtvis föll ringen av i sandlådan och jag hittade den inte igen. Mamma blev galen och hon och pappa grävde igenom och silade hela sandlådan utan någon framgång.

Ovanför vårt hus fanns ytterligare två hus innan skogen tog vid. Det rann en bäck längs skogskanten där vi sjösatt många barkbåtar som seglat från oss ut i stora världen. Till Kina allra minst! Min bror Conny hjälpte mig alltid att göra fina barkbåtar.
Den ena av grannarna hade två barn, en dotter och en som. Dottern hette Gudrun och vi lekte ofta. Jag tror att hon var aningen äldre än mig men vi hade roligt tillsammans trots åldersskillnad. Mamma har berättat att jag kunde inte säga Gudrun så jag kallade henne Gruden.
Gudruns pappa byggde en jättefin trädkoja (vilket min pappa aldrig tog sig tid att göra) och i den hade vi förstås jätteroligt. Egentligen var det Gudruns äldre bror som var huvudägare men vi passade på när han var i skolan.
Pappan var silversmed och mamman lärarinna (tror jag) och bägge lade mycket tid åt barnen vilket jag nog aldrig upplevde att mina föräldrar hade tid med. Jag minns också att jag blev bjuden på julgransplundring tillsammans med många andra barn och då pysslade Gudruns mamma med oss och vi hade det jättemysigt. Ja, det var stor skillnad på hennes och mina föräldrar. Dom hade alltid tid och hade man tråkigt så hittade dom på något pyssel som vi kunde sysselsätta oss med. Jag fick inte ens ta in barn i vårt hus.

I det andra huset bodde också en familj förstås. Jag minns inte dom lika väl men sonen i huset var i min ålder och vi lekte mycket och gärna tillsammans. Han hette Lars. Jag tror att dom hade fler barn men det är bara Lars jag minns.

Det var ständigt ont om pengar i familjen så någon överflöd var det inte tal om. Men när pappa kom hem med TV minns jag. Jag kunde titta på testbilden och finna det var väl så häftigt. Det var inte många som hade TV så lite unik blev man och kamrater ville gärna komma in och titta, både mina och grabbarnas. Jag minns också den orättvisa jag tyckte det var när mina storebröder fick titta på High Chaparall medans jag ansågs vara för liten för program av den kalibern.

Mamma var förstås hemmafru, det var man på den tiden trots penningbrist. Innan hon fick oss barn hade hon jobbat på Papyrus.
Vi fick ärva kläder av varandra i större utsräcklning än vad som är brukligt i dag. Och efter två storebröder var det inte alltid lika kul kan jag lova. Jag fick ärva en David Crocketmössa från Conny som jag verkligen h a t a d e. Det var en pälsmössa med svans! Hujedamejjen :-)
Att min mamma var hemma under hela min uppväxt har nog präglat mig ganska hårt. När vi fick vårt första barn, Steffanie, 1973 var det inte tal om annat än att jag skulle vara hemma.

Tilägg (en dag senare).
Jo, min mamma började faktiskt jobba en kort period när vi flyttat till nya huset och jag blev placerad hos en dagmamma som bodde " nere" i Mölndal inte långt från Lackarbäcksmotet i en evig rad av hyreskåkar. Det var bekanta till familjen genom pappa. Tror att hennes gubbe och pappa var kompisar eller hade jobbat ihop vid något tillfälle.
Mamma har berättat att jag grät floder varje dag när jag lämnades hos dagmamman och mamma också. Det fungerade bara ett kort tag och sedan kunde hon bara inte lämna mig storgråtandes varje dag (och enligt dagmamman grät jag varje dag tills mamma hämtade mig på eftermiddagen). Så hon slutade alltså jobba efter sin korta karriär som arbetande trebarnsmor.

Mamma sa alltid "Skitna ungar är friska ungar" och var således sällan arg när vi kom hem med fläckar på kläderna. Utomhus var också viktigt att man var för då förblev man frisk enligt mamma. Jag har mycket starka minnen när vi åkte kälke på vintern i backen upp till vårt hus och mamma satt med öppet fönster i köket i vinterkylan och solade sig och stickade på en tröja till någon av barnen samtidigt som hon ju höll ett vakande öga över våra vilda framfarter i backen. Rätt som det var ropade hon in oss för varm choklad med ostmacka. Det minns jag väldigt tydligt och kan näst intill se det för mig.

Ett annat minne jag har väldigt starkt är när Leif och Conny tog hand om en skadad kråka. Den fick bo i källaren och dom matade och pysslade om den tills den blev frisk och åter kunde flyga ut i friheten. Mamma var väl lagom glad åt fågelskit både här och där i rummet.

Ett annat starkkt minne är när Conny fick stryk med mattpiskan. Han hade säkert gjort något jävelskap för vi fick inte stryk utan anledning som det hette men ändå. Det satte sig starkt i min själ när han gapade och skrek för att det gjorde ont förstås.

När jag började i första klass fick jag gå en lång bit till skolan. Jag har funderat mycket på detta i vuxen ålder varför jag inte fick skolskjuts. Det måste ha varit en sträcka på 4-5 kilometer. Vi hade en skola i Toltorpsdalen men det hade alltså flyttat in så mycket barn så det fanns inte plats för alla där. Det tillkom massor av hus under den här tiden och vi var bland dom första som byggde just i detta område. Jag minns hur jag travade och gick varje dag men var inte speciellt tjurig över det för jag hade givetvis inget att jämföra med. Mina bröder gick däremot i Toltorpsskolan.

Jag fick en lillebror när jag var sju år. En gapig "fan" som med all säkerhet hade kolik kan jag tänka mig nu med dagens erfarenhet. Honom fick jag passa JÄMT, åtminstone kändes det så. Jag tycker att jag fick ha honom i sulkyn för jämnan med när jag skulle leka med mina kamrater. Jag minns också detta eviga skrikande från rummet där han hade sin säng och hur mamma i bland gick ut och promenerade om det så regnade småspik för att få lite ro från barnskriket. Märkligt nog minns jag inte att min pappa var med i bilden med undantag för vid middagsbordet då och då, Men han jobbade väl mycket och det var svårt att få slantarna att räcka till. Familj med fyra barn och nybyggt hus som ju inte var betalt på långa vägar.

Ett annat starkt minne jag har från barndomen är att en bit upp i skogen, uppe på höjden, fanns en lite pöl som vi kallade för Indiansjön. Där åkte vi skridskor på vintrarna och mamma skickade med oss matsäck bestående av mackor och varm choklad på termos. Min äldsta bror tände i bland en eld i vilken han slängde ner en enebuske. Jag kan än i dag förnimma doften av enbär som uppstod när den började brinna och sprakandet som det ju blir av just enbärsbuskar. Det är ett soligt minne från barndomen som jag gärna återkommer till då och då i tankarna.

Allt eftersom det byggdes fler och fler villor ökade kamratkretsen och jag vågade mig allt
längre från huset.
Bland annat kommer jag väl ihåg en familj som flyttade in i huset snett nedanför vårt hus. Dom hade fyra barn, en välställd familj, och minstingarna var tvillingar. Jag tillbringade mycket tid hos dem med att hjälpa till med tvillingarna och avlasta mamman. Dom hade två grabbar också i tonåren så det ar nog inte helt lätt. Jag trivdes där hos dem och dom var alltid så snälla och rara och uppskattade att jag lekte med dom små. Och jag var förstås imponerad av deras fina hus och möbler och inte minst barnens leksaker. Sådant som jag inte ens kunnat drömma om. Mamman var hemmafru och uppskattade när jag såg till dom små så hon fick pusta ut ibland. Så här efteråt kan jag mycket väl tänka mig att det var skönt. Med två tonåringar och tvillingar på sladden. Vet inte hur gammal hon var men eftersom grabbarna redan var tonåringar kan hon jun inte varit någon ungdom precis. Mamma var lite gramse för att jag hängde där jämt och ständigt när jag gott kunde se till min egen lillebror. Det hände att jag fick tacka nej till att passa tvillingarna för att mamma helt enkelt sa att nu fick det vara nog.
När barndomen var som lyckligast, kan det te sig som, så skulle vi helt plötsligt flytta. Jag gick kanske i andra eller tredje klass då. Ingen av oss barn visste varför och jag kommer inte ihåg några detaljer heller från den tiden. I efterhand har jag däremot fått veta att pappa, som var oljemontör med egen firma, helt enkelt hade sabbat bort huset med skulder.

Vi flyttade till Solängen till en riktigt gammal kåk och inte på långa vägar så modern som huset vi hade innan. Det var utedass fast det låg i källaren. Inget badrum utan ett naket badkar ståendes på golvet i tvättstugan i källaren. Det var en plåga varje gång man skulle bada och ett under att vi inte frös ihjäl vintertid.

Området var däremot fint med många fina villor och kamrater förståss. Jag fick även närmare till skolan så för min del var det kanske en positiv upplevelse, jag minns faktiskt inga känslor i samband med flytten. Jag minns dock att jag ibland hälsade på mina gamla kamrater i Toltorpsdalen.

Ja, sedan kan jag inte minnas att det var någon direkt lycklig period. Mamma och pappa skilde sig när jag var 11 år. Då hade han åter sabbat med betalningarna på huset så det var med nöd och näppe som vi hade tak över huvudet. Vår granne, som hade huset precis bakom vårt, förbarmade sig dock och köpte huset så vii fick bo kvar till en ringa kostnad. Han renoverade också så att fick riktig toalett och badrum. Varför föräldrarna skildes fick jag inte veta. Bara att pappa skulle bo på annan adress för skattemyndigheten och fodringsägarna jagade honom. I själva verket var det var han ville få mamma att tro men saningen var att han hade rört till det men en annan dam och hon var gravid. Asta hette hon och dom fick en liten halvsyster till mig som heter Maria. Det blev naturligtivs riktig skillsmässa när detta kom fram till mamma.

Skrivet av Angela Müller den 11 juli 2004 18:07 | Kommentarer (6)