« Vad tusen skriver man om | Huvudsidan | Snart ännu en dag »
18 mars 2006
Vad är det som gör att man känner sig lycklig??
DET KAN MAN FUNDERA ÖVER! Är det att barnen har det bra? Att man i sin enfald tror att man lyckats med uppfostran och form av de små liven? Eller är det att man tjänar skapligt med pengar varje månad så man lyckas få karusellen att gå runt? Eller vad fan är det?
Jag tror, i min enfald, att vi lyckats rätt bra med arvingarna, jag tror också att jag bär hem tillräckligt med pengar i månadslön så att vi kan leva ett värdigt liv i välfärden. Till och med så att vi inte har så mycket att klaga över…
Ändå får min själ ingen ro. Jag känner mig deppig och nere över något jag vet inte vad?!
Visst skulle det hjälpa om våren och värmen kom med spröda knoppar på buskar och blommor men jag tror ändå inte att det är den långa förbannade vintern som orsakar att mitt tillstånd inte mår bra. Ja, jag vet inte!
Visserligen har vi en halv meter snö i trädgården men ändå? Faktum är att vi närmar oss slutet på mars - i alla fall i kalendern...
Ibland kan man fundera över rollen som Mamma.
Eller inte?
Pappan i sammanhanget är nästan alltid gullig när det kommer floskler ur munnen eller svar som inte är något värda eller rent av irriterande. Skulle en Mamma uppföra sig likadant så blir skulle man nog idiotförklarad… Och för vem kan man beklaga sig om man inte tycker så…?
Nej, jag vet inte vad det är men man kan ju fundera. När jag var ung och oförståndig hade jag ingen aning om hur livet skulle te sig. Det var lycka att inte veta eller ens ana att man skulle känna sig som en påse nötter i uppförsbacke eller att livet skulle bli tomt och innehållslöst utan att man vet vad det beror på…
Det var kanske tur då - men nu då!?
Eller - Det Ordnar Sig - Det Gör Det Alltid!
Kanske är jag mogen för psykologhjälp? Nä, tror inte det!
Skrivet av Angela Müller den 18 mars 2006 18:39
Kommentarer
Kram mamma, du vet att jag älskar dig så mkt.
Skrivet av: Anna, Boris, Kif, Tyler o Ila den18 mars 2006 21:48
Jag fick mig en tankeställare förra veckan. Vi hade besök av en kurator från sjukhuset på jobbet eftersom en av våra kollegor drabbats av en svår sjukdom. Hon berättade om hur det är när en människa blir mycket svårt sjuk - och det första hon säger är: "Ni kanske inte tror mig nu men jag har aldrig mött så mycket livsglädje som när jag började jobba med människor som drabbats av dödliga sjukdomar"
Då börjar man fundera... hur kan dom vara så lyckliga, dom som fakisk riskerar att dö, medans jag som är frisk går här i vardagssörjan och har det tråkigt och känner mig deppig?
Kanske tillåter vi inte oss själva att känna efter vad vi egentligen tycker om och uppskattar i livet. Vi är kanske alldeles för upptagna med att trampa omkring där i sörjan och hetsa upp oss över småsaker. Jag vet inte men helt plötsligt fick mina egna "problem" lite andra proportioner. Om man leker med tanken att man har ett år kvar som frisk människa - hur skulle man spendera det året då?
Det gäller att hitta sitt eget livs guldkorn, sa kuratorn. Fundera på vad man tycker om att göra, när mår man bra och känner att man njuter av livet - och sen göra dom sakerna!
Älskar dig mamma!!!
Skrivet av: steffanie den19 mars 2006 11:12
Jag upplever att jag mår bäst när jag får jobba lite för min tillvaro. När allt går på räls blir jag uttråkad och börjar fundera i destruktiva banor. Jag tror vi behöver utmaningar i livet, vi är ju programmerade att kämpa för överlevnad.
Detta i kombination med den konstgjorda stress vi utstätts för gör nog att många i dag mår skit.
Det är nog därför folk som vinner fetmycket pengar sällan blir lyckliga(re)... man behöver dalarna och topparna för att må bra... ?
Skrivet av: anna den19 mars 2006 12:28
Steffanie och Anna> Denna sida, som jag just bevittnat genom era kommentarer, är baksidan av att skriva en dagbok. Ni borde inte behöva ta del av dessa mina mörka sidor...Jag är glad att du, Steffanie, hittat dina guldkorn i vardagen. Jag hittar kanske också dit en dag - eller inte... Och utmaningar Anna har jag så jag klarar mig och får över - det hjälper inte heller.
Skrivet av: Angela den19 mars 2006 18:01
Angela... Vilka underbara döttrar du verkar ha! Ville bara börja med att säga det! Annars så kan jag nog hålla med dig i allt du skriver... Jag känner nog ungefär som du... Och jag vågar inte ens tänka på hur jag ska må om vintrarna sen när inte ungarna bor hemma längre... För det är ju de som håller mig uppe så jag inte deppar ner mig helt... Och vinterdeppigheten blir värre och värre, och längre och längre för varje år... Man känner liksom: "Är det inte mer än det här"? "Var det här allt"? "Ska det vara så här"? *KRAMAR*
Skrivet av: Bim den19 mars 2006 19:26
Bim> Två själar och EN tanke! *Kramar i mängd*
Skrivet av: Angela den19 mars 2006 22:10
Mamma>> Med tanke på avståndet mellan oss är det väl precis vad man skall ha en dagbok på nätet till?!
Skrivet av: steffanie den20 mars 2006 14:25
Steffanie> Jo, det är sant men man borde kanske bespara er elände och depressioner. Visst är det roligare att läsa när allt är kul och levet leker?
Skrivet av: Angela den20 mars 2006 18:04
Angela: Visst är det säkert roligare för dina döttrar att läsa om när allt är kul och livet leker... Men jag är ändå säker på att de vill dela livets alla sidor med dig...
Skrivet av: Bim den20 mars 2006 18:40
Jag håller med Bim! Livet går upp och ned och om du bara skulle skriva när du mådde toppen skulle man ju undra om du gick på uppåttjack eller nåt... ;) *puss och kram* Älskar dig! (och pappsen också förståss)
Skrivet av: steffanie den20 mars 2006 22:28
Steffanie> Kanske vore något...uppåttjack - skojade bara! *Kram och älskar er också*
Skrivet av: Angela den20 mars 2006 22:33