« Jag forcerar | Huvudsidan | This is my life, part 5 »

15 juli 2004

Ögonblick räddade undan glömskan, del 1

MIN lillebror, Harry, gifte sig med sin Anette och vi var förstås bjudna på bröllop. Dom gifte sig i Ölmevalla kyrka som ligger i Åsa, tror att det kan ha varit i mitten på 80-talet. Harry och Anette bodde då i Åsa där dom köpt hus.
Kyrkan är så vacker och det var ett fint bröllop där inte många ögon var torra. Anna var ju ganska liten och hade tusen frågor om allt i kyrkan. Det finns änglar som hänger ner från taket i långa stänger och dessa gjorde henne mycket konfunderad. Jag fick tysta henne flera gånger under bröllopsakten för hon ville ha svar på allt. Gör det ont på änglarna när dom hänger där? Är dom inte riktiga? Varför måste jag vara tyst?
Efter akten var det fest hemma i deras hem. Det var både goda vänner och släkt så huset blev fyllt till brädden men vi hade jättetrevligt.

Min pappa, som vi inte hade träffat på många år, var där förstås och blev lite på snusen. Som vanligt gick munlädret igång på honom och det slutade med att han lovade Anna att hon skulle få en häst av honom. Anna hade börjat rida och gick in för det till hundra procent (som allt hon engagerar sig i) så hon blev förstås salig. Jag försökte förklara för henne att det bara var på ?skoj? men hon ville inte lyssna på det örat. Kröp upp i morfars knä och tyckte att jag var väldens dummaste mamma.

När vi åkte hem sent på kvällen försökte jag prata vett med henne och bestämde mig (under stor ångest) för att förklara hur mitt förhållande till min pappa hade varit under min uppväxt. Bägge barnen lyssnade intensivt och koncentrerat. Vi hade ju en bit att köra från Åsa till Gråbo och det var ju bra för just denna diskussion var inget man klarade av på en kvart.
Jag berättade att vi hade gjort ett försök till normalt familjeumgänge när Steffanie ännu var liten, knappt över året om jag minns rätt. Vi var alla bjudna hem till pappa med sambo en annandag jul. Han bodde då i Stenkullen i ett fint gammalt hus som förmodligen tillhört någon politiker med mycket representation. Det hyrde han av kommunen.
Alla syskonen var där med respektive familjer och vi hade faktiskt riktigt trevligt. God mat och dryck och mycket skratt åt gamla goda minnen som det alltid blir när vi träffades alla ihop. Ända fram till dess att pappa blev på lyran och det uppstod ett himla liv. Då tog vi vår lilla Steffanie och åkte hem och vi var också rörande överens, Woffe och jag, om att sådant här skulle hon aldrig mer behöva uppleva. Jag tror inte heller att vi hade träffats sedan dess när vi nu möttes på bröllopet.

Barnen begrundade det jag berättade och jag minns att Anna frågade varför jag inte var arg på min pappa och hatade honom som hade varit så dum (hon jämför här naturligtvis sitt eget förhållande till sin pappa). Det kom förmodligen som en chock när sanningen serverades på detta sätt rakt upp och ner. Jag hade innan detta tillfälle inte pratat så mycket om min pappa. Men jag svarade Anna att det fanns inget att tjäna på att gå omkring ett helt liv och vara förbannad, arg och ledsen över det som varit och som ändå inte går att förändra. Jag ville inte heller att barnen skulle präglas av vad jag hade upplevt utan tanken var väl att dom själva skulle skaffa sig en uppfattning. På samma sätt hade vi hanterat relationen med deras farmor när frågorna kom. Neutralt och sakligt utan några större doser av känslor inblandade.

Nåja, det ebbade ut så småningom men att det gav starka intryck för bägge barnen. Det förstod jag av att det långt och länge efter själva händelsen kom frågor då och då. Steffanie är ju sju år äldre än Anna och förstod kanske något bättre.
Under åren som gick så ordade vi inte så mycket om detta och det var kanske lika bra det. När Steffanie tog studenten så tyckte jag att hon själv skulle få bestämma om och hur hon ville bli firad. Hon ville ha en fest hemma och det tyckte vi alla var trevligt. Hon fick också bestämma över vilka gäster hon skulle bjuda in och då kom en klar önskan om att morfar skulle vara med. Jag blev mycket förvånad men skulle aldrig drömma om att protestera. Så vi skickade inbjudan och han kom tillsammans med alla andra till en studentfest som blev mycket trevlig. Många år har givetvis gått mellan de tråkiga tillfällen vi upplevt ihop med barnens morfar och förändringen var mycket tydlig. Han uppförde sig som vilken annan morfar som helst och det blev en vändning för oss alla tror jag. Efter detta tillfälle har han vid ett flertal tillställningar varit en naturlig gäst i vårt hem. Morfar var förstås också inbjuden till Annas studentfest som firades ihop med Woffes 50-årskalas. Då var även barnens farfar, faster och farbror från Tyskland med och det blev nog det roligaste fest vi någonsin haft.
Vi har sedan dess sakta men säkert börjat att så smått umgås och barnen har varit med och firat hans 70- och 75-årsdagar. Spontana besök i hans hem har också det blivit och gör fortfarande även om vi nu inte springer ner varandras dörrar.
Skulle någon fråga mig i dag varför jag inte struntar helt och hållet i honom efter allt som varit så skulle jag svara samma som jag gjorde till barnen den där gången på väg hem från bröllopet. Vem tjänar på att jag är bitter och hatisk? Varken jag själv, min omgivning eller någon annan. Jag har helt enkelt valt att låta den tiden passera och därmed inte heller få ta speciellt stor del av mitt liv och mina tankar.

Skrivet av Angela Müller den 15 juli 2004 11:09

Kommentarer

Å.. så var det ja... jag minns det faktiskt svagt. Att han faktiskt lovade och ett löfte är ju ett löfte. Ordnade inte Leif Lukas åt mig sedan, den ständiga räddaren? :)

Skrivet av: Anna den15 juli 2004 11:49

Anna> Jo, fast några år senare.

Skrivet av: Angela den15 juli 2004 14:53

Tackar allra ödmjukast för att jag har fått läsa om ditt liv!Måste säga att du skriver väldigt målande-särskillt om dina första år!Jag är ju inte född förrän 10år senare,men kan ändå förnimma känslan av din barndom,på många sätt väldigt olik min men ändå så fantastiskt lik!

Skrivet av: Snurran den15 juli 2004 22:26

Snurran> Tack, det var verkligen roligt att höra och att höra ifrån dig :-) *Kram*

Skrivet av: Angela den16 juli 2004 14:25