« Ögonblick räddade undan glömskan, del 1 | Huvudsidan | This is my life, part 6 »

16 juli 2004

This is my life, part 5

NEJ, livet tog inte slut men visst blev det tyst och tomt när Anna flyttade ihop med sin fästman. Vi umgicks trots det ganska mycket för avståndet var ju ?runt? hörnet. I alla fall om man jämförde med Steffanie som flyttade till Stockholm flera år innan.

Anna och Anders och Boris firade Midsommar med oss i Varberg och dom bodde även en vecka på egen hand med lille Borran i husvagnen. Och när hon längtade hem var det bara att slänga sig på bussen. Eller vi i bilen när vi längtade efter dem.

När Anna och Anders förhållande tog slut flyttade hon och Boris hem. Det var jobbigt måste jag erkänna. Man vänjer sig fort vid att dom flyttat ut och att huset är i samma skick när man kommer hem efter jobbet som när man lämnade det på morgonen. Å andra sidan var det lite mysigt med hundpromenaden på kvällen med Boris.

Efter cirka ett halvår flyttade Anna och Boris till Stockholm för att plugga och bodde då hos storasyster Steffanie. Det blev tyst och tomt igen men också ganska skönt. Anna hade då redan träffat Oskar som var boendes med sina föräldrar i Upplands Väsby. Det kändes tryggt för oss att hon skulle bo med Steffanie för hur det nu är så är man som förälder alltid lite orolig. Framför allt när det blir sådana avstånd så man inte helt lätt kastar sig i bilen och åker dit spontant.
Jag tror att dom hade det ganska bra för det mesta tillsammans. Att det uppstod en och annan konflikt är jag övertygad om för syskor är ju ändå syskon. Det faktum att Steffanie hade bott ensam i flera år redan och helt plötsligt fick både lillsyrran och hunden hem till sig var säkert påfrestande många gånger. Vi hörde dock intet om dessa eventuella konflikter utan de redde dom upp med den äran.

Steffanie for sedan iväg till Österrike för att plugga ett år på universitetet i Innsbruck och då hyrde Anna lägenheten under tiden. Oskar flyttade förstås dit vilket var en lycka för oss då det kändes tryggare nu när inte Steffanie var i närheten.

Flera gånger under detta år var det tungt och deppigt för Anna och hon ringde ofta och var ledsen. Jag fick ont i magen varje gång och det var svårt att kunna ge tröst på telefon. Ja, det var tungt att som mamma veta att man hade sin flicka så långt borta från en kram. Dom är så olika på just denna punkt våra flickor. Steffanie har säkert varit ledsen hon också och haft perioder i livet som inte varit stenkul. Men på något sätt har hon alltid undvikit att söka tröst eller haft det behovet eller så är hon helt enkelt av stabilare sort. Vem vet?
Dom är väldigt olika trots att dom är syskon och jag kan ibland bli full i skratt när jag inser olikheterna. Men vi är väldigt glada för det naturligtvis. Glada att dom har olika intressen och inriktningar i livet för det ger dom så mycket tillbaka som dom kan dela med varandra och oss inte minst.

Steffanie hade ett givande år i Österrike och jag tycker att det är fantastiskt att hon tagit chansen att få studera utomlands. Vi är också fulla av beundran över att hon vågat ta det steget. Samtidigt är man naturligtvis barnsligt stolt över telningarna som studerar och vidgar sina vyer. Åtminstone i jämförelse med vår generation som fick hoppa på de jobb som fanns och sedan nöja sig med det.
Därmed inte sagt att barnen inte har provat på att vara ?arbetare? för det har dom verkligen gjort bägge två. Det har naturligtvis i mångt mycket gett dem insikten att studera.

När Steffanie var ?klar? i Österrike veckan efter midsommar tog vi bil och husvagn och åkte ner för att hämta hem henne. Det var ett riktigt äventyr och en upplevelse som ligger oss bägge varmt om hjärtat. Vi fick uppleva härliga vandringar i bergen och även hälsa på där hon hade bott i studentlägenheten och se universitetet där hon pluggat. Stadsrundtur med guide blev det också. På vägen hem stannade vi sedan några dagar i München där vi gjorde en vandring med hennes goda vänner som hon marscherat med under året i Österrike. Ja, det var en milstolpe i både hennes och vårt liv.

När vi kom hem från Österrike hade Anna och Oskar fått lägenhet i Upplands Väsby och vi åkte bara hem och lämpade av husvagnen för att sedan åka till dem. Det behövdes lite hjälp såklart, flytthjälp och lite praktiskt som att borra i väggar och skruva ihop möbler. En helt fantastisk lägenhet hade dom lyckats få med egen lite trädgårdstäppa och det var en fröjd att se hur fint det blev. Anna kom sig väl tillrätta här och fann ro i det mesta. Det är sällan telefonen ringer numera och jag har en ledsen lite Anna i andra ändan. Både Oskar och Anna har ett stort närverk av vänner och vi har haft förmånen att får träffa och lära känna flera av dem. Anna har sitt engagemang i brukshundklubben och det är fullt ös för det mesta.
Steffanie var inte hemma många dagar innan det bar av till Finland för sommarjobb som redigerare på en tidning. Hon jobbade där även sommaren innan men då på Huvudstadsbladet. Och vi åkte hem igen och lämnade Anna och Oskar i fred i sin lilla tomtebolycka.

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 17:11