« juni 2004 | Huvudsidan | augusti 2004 »

31 juli 2004

Vattensäng

JODÅ, vi kom allt i väg till Varberg efter jobbet i dag (igår blir det ju faktiskt nu). Med rekordfart till och med för smarta som vi var så hängde vi på husvagnen redan i morse och parkerade den i stan innan vi gick till jobbet. Det innebar en tidsbesparing på minst 3 timmar för vår del.

Bror Conny hade bokat plats för både oss och lillebror med familj så allt gick smärtfritt. Tur var nog det för utanför stod flera och väntade på att få en plats.

Nåväl, sedan följde de rutiner som hör till när vagnen ska baxas in på plats, stödben ska ner, vatten ska fyllas i tanken, och mycket mer men det gick som smort. Woffegubben fick göra det mesta själv för jag var ju tvungen att gå iväg och hälsa och krama om Conny lite :-)

När jag skulle tappa vatten från kranen i köksdelen så hörde jag hur pumpen gick i gång men inte tusan kom det något vatten. Ropade in ?riddaren i nöden? som kastade sig över vattentanken för att kunna undersöka vad som hänt med pumpen.

Allt såg bra ut och jag testade flera gånger med samma vattenlösa resultat, prövad även kranen över handfatet men icke sa nicke.
Woffe ?dyker? ner med nävarna i vattentanken igen och just då kastar jag en blick på golvet och till min fasa upptäcker att det var vattenfyllt i hela bakre delen och var på väg i full fart till främre delen.

Det visade sig, efter mycken och lång spaning, att det var varmattenberedaren under vår säng och det var alltså därifrån vatten nu flödade rikligt på golvet.
Shit! Ut med mattan, som redan var plaskvåt, i full fart och den chock som sedan väntade då vi lyfte upp sängbottnen ska jag inte beskriva här.

Varenda en handduk och badlakan gick åt för att torka upp allt vatten. Som tur är har vi förrådsutrymme under sängen och har en lucka på utsidan genom vilken man kan lasta in diverse skrymmande saker. Den kom väl till pass när vi nu skulle torka upp allt vatten.

När vi hade sansat oss insåg vi då att det var varmvattenberedaren som förmodligen inte blivit tömd i höstas och nu hade fruset sönder under de kalla vintermånaderna. Fittifan för dessa moderna husvagnar som har allt. I den förra hade vi minsann inget varmvatten.

Vi fick hjälp av min bror att koppla så att vattnet gick utanför den trasiga beredaren och alltså åter fick vatten i alla kranar.
Ja, jisses! Det blev en premiärtur det!
Nu får vi jaga en ny beredare i morgon och gräva ett djupt hål i plånboken för det lär kosta ett antal tusenlappar. Men det måste ju göras så det är inte mycket att orda om, bara se glad ut och låtsas som om dessa pengar inte skulle kunna ha använts till något annat :-(

Men det kunde givetvis varit värre – det är i alla fall vad vi tröstar oss med just nu.
Resten av kvällen satt vi hos lillebror och umgicks. Storebror med dotter och familj var också där så det blev lite "tjöt" och många goa skratt.

Skrivet av Angela Müller den 31 juli 2004 00:07 | Kommentarer (3) | Permalink

30 juli 2004

Sista delen i Knutbydramat?

LÄS mer här.

Skrivet av Angela Müller den 30 juli 2004 14:07 | Permalink

"Fredagsyran"

JA, JAG känner en viss yra och en längtan ut. Det är sista arbetdagen innan semester. Klämmer Fredagsfyran innan jag, likt en kalv på grönbete, ger mig ut i friheten med språng :-)

Tema: studerande

1. Har du studerat något efter grundskolan/ gymnasiet?

Ja, jag fick för mig att läsa till slöjdlärarinna när vårt Stora Monsterbarn var ett Litet Monsterbarn. Läste i många år på Fässbergs gymnasium kvällstid med allt vad det innebar med familj och ett litet barn. (Jag blev aldrig slöjdlärarinna utan fortsatte att vara mamma på heltid).

2. Om du skulle börja studera nu, vad skulle det bli?

Jag skulle gärna vilja lära mig mer SQL, nu är jag sjävllärd men det räcker oftast inte till när man vill ställa lite kluriga relationsfrågor mot databasen.

3. Vilket är/ var ditt favoritämne?

Sömnad.

4. Var du/ är du duktig i skolan?

Ganska medelmåttig skulle jag tro.

Skrivet av Angela Müller den 30 juli 2004 13:07 | Permalink

29 juli 2004

Det börjar dra sig mot semester

I KVÄLL har vi handlat och packat inför morgondagens förestående resa med husvagn till Varberg. Inget märkvärdigt kan tyckas men det ska blir så skönt att få koppla av några dagar i goda vänner sällskap och härlig miljö. Jag hoppas givetvis på bra väder men blir det inte det så får det gå ändå.


Moln och dimma är bara luftformer. Ovanför dem strålar solen och månen evigt.

JAPANSKT ORDSPRÅK

Skrivet av Angela Müller den 29 juli 2004 21:07 | Permalink

28 juli 2004

Semesterpyssel

I DAG har vi varit och beställt 52 meter mursten så att vi skulle bli sysslolösa eller skönja några lata dagar på semestern är bara att glömma :-)
Nåja, det är självförvållat! Muren blir 18 meter lång och tre stenar hög.

Vi kunde gå lite tidigare från jobbet i dag och fick alltså tid att åka runt och titta på mursten vilket var en guds välgärning då vi pratat länge om detta. Nu är det bara hårt arbete och lite underlagsgrus som gäller för att få muren på plats. Den levereras på onsdag nästa vecka.
Muren ska ligga längs med gatan där Tuijahäcken en gång stod. Det ska nog bli bra. Det är en rödaktig sten och ser väldigt fint ut, åtminstone på bild.

Investerade i en ny torkvinda i dag oxå, inte en dag för tidigt enligt mitt sätt att se på saken. Den gamla börjar bli lite skranglig och den är aningens för liten också vilket innebär lite pysslande varje gång man tvättat lakan och andra större tygstycken. Tyvärr kunde vi inte montera den i dag då röret är lite kraftigare än den förra så vi får inhandla lite tillbehör i morgon.

Solstollen har lyst hela dagen och det var länge sedan man fick uppleva det sist. Nästan så man börjar få lite hopp om semesterväder.
Till helgen ska vi åka till Varberg för att träffa storebror och lillebror med familj. Det ska bli mysigt och har vi tur kanske solen lyser då också. Är det bra väder så stannar ni nog fram till tisdagen men den som lever får se. Nu är det i alla fall bara två arbetsdagar kvar till den efterlängtade ledigheten.

Lär av andras misstag, ty du kan inte leva tillräckligt länge för att själv hinna begå dem alla.

MARTIN VAUBEE

Skrivet av Angela Müller den 28 juli 2004 19:07 | Permalink

27 juli 2004

Resten

NU ÄR resten av trädgårdskorten från Gelas trädgård 26 juli 2004 upplagda i fotoblogen.

Också en avhuggen kvist växer ut igen.

MARTIN VAUBEE

Skrivet av Angela Müller den 27 juli 2004 21:07 | Kommentarer (2) | Permalink

Ögonblick räddade undan glömskan, del 2

JAG HAR nog alltid varit en ateist. Kan i alla fall inte minnas något annat.
När Steffanie kom i den ålder då det var intressant och lite kusligt att veta vad som hände när man dog så frågade hon förstås mig om detta.
Som den den grymt otroende, sakliga moder jag var svarade att när man dör så dör man och sedan är det inget mer med det.
Det var givetvis inget svar som var godkänt för ett litet barn. Men det förstod jag först långt, långt senare.
När Anna var liten tös så visades Mio min Mio på TV. Då förstod jag hur grymt jag hade behandlat min lilla snurpa och att det naturligtvis var så man skulle försöka beskriva döden för ett litet barn.
Jag kan än i dag få ångest över detta ögonblick då jag beskrev vad som händer när man dör för Steffanie.
Anna, som är sju yngre, fick en något klokare mamma.

Jag minns också ett härligt tillfälle då vi, barnen och jag, var ute och för att plocka blåbär. Vi tog oss upp till ett kalhygge en bit bakom scoutstugan, en bra bit att gå. Steffanie och jag plockade på men Anna tröttnade snart och hade fullt upp med små grodor som hon samlade i sin hink. Hon gick där och spekulerade och plötsligt, efter att hon en lång stund betraktat himlen, säger hon följande mening: ?Undrar just varför alla undrar om Gud finns, det är ju bara att ta en helikåpeter och åka upp och titta?. Vi fick oss ett gott skratt, Steffanie och jag.

När vi, efter några timmar, var på väg tillbaka till bilen för hemfärd och rensning av alla blåbären var Anna rejält trött på bär och grodor. Precis innan vi kom fram till scoutstugan fick jag syn på massor av härliga skogshallon som jag gärna ville plocka lite av. Anna blev jättegrinig och ville inte stanna en minut till så jag försökte övertala henne med att vänta en liten stund till så vi fick lite hallon också med oss hem. Då kan jag koka Drottningssylt sade jag. Men som sagt, barn som har tröttnat har tröttnat så hon svarade mig mycket grinigt:
- Jag vill inte ha någon Brottingssylt!

Skrivet av Angela Müller den 27 juli 2004 15:07 | Kommentarer (2) | Permalink

26 juli 2004

Efter en sömnlös natt

FRÅGA mig inte varför sömnen inte infann sig men det gjorde den inte. Jag har i dag fotat trädgården och trodde i min enfald att jag skulle orka publicera alla kort - det gjorde jag inte!
Men ungefär hälften är klara och utlagda Gelas trädgård 26 juli 2004...resten kanske kommer i morgon. Förhoppningsvis efter en god natts sömn.

Ingen nål är vass i bägge ändar.

KINESISKT ORDSPRÅK

Skrivet av Angela Müller den 26 juli 2004 21:07 | Permalink

Uj, uj, uj!

DET BLEV dyrt...Norrmännen som har min disk, som kraschat, har nu lämnat ett pris för att rädda den....37000 pengar!
Vad gör man? Jo, man ringer sin chef som är i Spanien i sitt nyinköpta hus och undrar om det är OK.
- Ja men det är det väl. Klart du måste ha tillbaka ditt innehåll!

Phew!
Normännen är meddelade och jag får räkna med 5 arbetsdagar - hinner alltså inte få den före semestern börjar.

Svårigheten i livet består inte så mycket i valen mellan gott och ont som i valet mellan två goda ting.

GEORGE SANTAYANA

Skrivet av Angela Müller den 26 juli 2004 19:07 | Permalink

25 juli 2004

Galna kossor i Prag

NU LIGGER dom KOpiöst KOlosalt fina Kossorna där oxå.

I allt för rent vatten finns ingen fisk.

TS'AI KEN T'AN

Skrivet av Angela Müller den 25 juli 2004 18:07 | Kommentarer (2) | Permalink

Äntligen

HAR JAG fått ordnat med lite bilder från vår Pragresa!

Galna kobilder kommer oxå (kanske senare i dag).

Det värsta ögonblicket för en ateist är när han är oerhört tacksam och ingen har att tacka.

DANTE GABRIEL ROSSETTI

Skrivet av Angela Müller den 25 juli 2004 14:07 | Kommentarer (2) | Permalink

24 juli 2004

Lördsgsfemman

ELLER som Etage så riktigt skriver i sin blog Pierre Andersson behöver hjälp med att få svar på nedanstående frågor.

1. Varför bloggar du? Och varför började du?

Anledningen till att jag började var helt och hållet dottern, Stora Monsterbarnet, förtjänst. Hon ville att vi skulle skriva under vår Thailandsresa så att dom, bägge barnen, kunde få läsa om hur vi hade det och inte behöva vänta tills vi kom hem igen. Jag tyckte och tycker även efter hemkomst från Thailand att det är en spännande "värld" att delta i.


2. Hur ofta skriver du på din blogg? Är det viktigt att skriva ofta?

Varje dag skulle jag vilja säga men det är inte riktigt sant. I bland tycker jag inte att det finns något att skriva om. Jag tror att det är viktigt om inte annat så blir jag själv lite besviken när jag följer andras bloggar och dessa inte är uppdaterade. Fast å andra sidan så är det nog bättre att skriva när man har något att skriva om istället för att bara skriva för skrivandets skull.

3. Hur många besökare har du på din blogg (ungefär)? Har du gjort något särskilt för att få fler läsare?

Inte särskilt många men en trogen liten krets på mellan 20-30 besökare varje dag och en och annan topp där det överstiger 30. Nej, jag skriver egentligen mest för min egen del och kanske lite för barnen som är bosatta i den kungliga huvudstaden och jag 50 mil därifrån.

4. Vad ska en sajt innehålla för att kunna kallas blogg?

För min egen del ställer jag inga krav på vad en blogg ska innehålla om jag finner den intressant så läser jag. Men jag tror nog att det finns tyckare som anser att det bör vara aktuella händelser i samhället och att man genom bloggen skapar en debatt med sina läsare. Min blogg är nog egentligen ingen blogg i ovanståendes ögon utan mer en dagbok.

5. Tror du att den svenska bloggvärlden kommer att bli en verklig kraft i samhällsdebatten, eller kommer det att vara en liten grupp som bloggar för varandra?

Ja, jag tror att det kan bli en verklig kraft i framtiden men för tillfället är det nog som du skriver, en mindre grupp som bloggar och skapar debatt.


Det är med tunnpannkakor som med livet - just när det börjar gå riktigt bra tar smeten slut.

MARGARETA EKSTRÖM

Skrivet av Angela Müller den 24 juli 2004 22:07 | Kommentarer (2) | Permalink

Minsann

TITTADE inte solen fram i eftermiddags! Vem kunde väl ana det denna jämngråa morgon och förmiddag.
Torkvindan fick minst tre maskiner tvätt hängandes på sig i en hast. Baksidans plattor blev befriade från ogräs och när jag höll på som bäst med det så ringde Stora Monsterbarnet. Vi pratade en lång stund och jag hann vila min krökta onda rygg (från rensningen av ogräs mellan plattorna) en stund.

Sedemera blev det middag och tvätten plockades in från vindan. Nu i kväll har vi försökt pina oss igenom en mördande tråkig film men gav upp.

Ja, då blir det väl inte så mycket mer denna dag då?

Även om du spärrar in tuppen så går solen upp.

INDISKT ORDSPRÅK

Skrivet av Angela Müller den 24 juli 2004 22:07 | Permalink

23 juli 2004

Fredagsfyran

TACK OCH LOV för att Fredagsfyran finns mitt i denna tristess som jag för tillfället upplever som mördande.


1. Vad ska man göra när sommaren regnar bort?

Om jag ändå kunnat ge ett bra svar här. Det finns säkert tusen och en saker man kan göra i stället för det vi normalt ägnar oss åt när solstollen skiner som en tok och duniga moln passerar på himlen och vinden skapar ett mysigt prassel i trädens lövverk. Tyvärr verkar alla, inklusive mig själv, vara fixerad vid sol och kanske är det inte konstigt när vi lever i detta solfattiga land. När vi så blir blåsta på sommaren den tid den borde infinna sig så blir det som det blir när det nu inte blev som det skulle. Man surar med andra ord och sliter ut TV-soffan i förtid.

2. Vad är det bästa som hänt dig på sistone?

Att jag i går kväll fick ändan ur vagnen (läs soffan) och fick grävt ur mina bägge komposter.....

3. Vad önskar du dig just nu?

Fred på jorden, mat och annat nödvändigt åt alla, förbud mot cancer aids och alla andra saker man dör av, obegränsat med pengar så önskar jag att nästa vecka, som är den sista innan semester, blir roligare än denna varit. Och om det inte är för mycket begärt (?) bättre väder.

4. Hur känner du dig idag, egentligen?

Uttråkad, trött och less på det mesta.

Skrivet av Angela Müller den 23 juli 2004 16:07 | Permalink

19 juli 2004

När man minst anar det

FÖRRFÖRRA måndagen kom jag till jobbet och möttes av en död, stonedead, maskin. Det var min maskin.
Jag gjorde ett antal upplivningsförsök, fjäskade med den och talade om att jag bara inte kunde leva ut den. Det hjälpte inte så jag ringde vår IT-avdelning till slut som efter någon timme konstaterade det jag redan konstaterat, dvs att den var död.

Maskinen åkte så till farbror Macdoktorn och sedan dess har jag inget hört förrän i dag då jag inte kunde hålla mig längre utan ringde.
-Jodå, jag har bytt disk på den men inte vågat mig på att ens försöka rädda innehållet på den gamla så den har jag skickat till Norge, svarade "min" Macdoktor.
Vidare berättar han att Norge kostar 5000:- för att analysera OM det går att rädda innehållet...och sedan får du räkna med en kostnad på cirka 30000:- till.
Kanske kan jag få besked denna veckan.

Jaha, vad gör jag nu då? Jag MÅSTE ha innehållet på disken, det är bara att konstatera att det ligger 10 års hårt slit på den som jag inte kan vara utan och knappast kan återskapa på annat sätt. Fy bubblan så det kan gå när man inte tar backup SOM ju varenda kotte på denna jord vet att man SKA göra. Utan jag som jobbar mitt i smeten och borde veta bättre.
Och OM inte OM funnits så hade jag backat innehållet redan för länge sedan. Men det är OSX som sätter käppar i hjulet. Jag har nämligen tusen och åter tusen dokument med / i filnamnet och det gillar inte UNIX.... Jaja, det är knappast någon iden att prata om vad man borde ha gjort för länge sedan när det redan är försent. Kommer beskedet denna eller nästa vecka får jag nya problem för min chef är på semester utomlands och kan inte godkänna penningasumman. Fast när jag nu tänker efter...det kanske är lika bra för han kanske inte godkänner en hel förmögenhet för att rädda innehållet. Nu när han inte finns tills hands - ja, då får jag väl själv ta beslut.......:-)

Så till nästa chock!
Woffegubben har varit med ute i trädgården och jobbat nu i kväll igen - det borde framkalla en vecka med sju torsdagar :-)
Jag har rensat ogräs och flyttat några buskar. Woffegubben har sått gräs på ett antal kala fläckar som jag skapade när jag tidigt i våras tog livet på en massa ogräs i mattan. Petig är han också så det kommer att bli så fint när dom små gröna stråna tittar upp.
Det är himla mysigt när han är med därute. Inte för att vi egentligen pratar så mycket eller löser några världsproblem men han finns där och det känns bra.

I dag har jag simmat första gången sedan virusangreppet. Kunde gott börjat innan så det är väl att ta i att skylla på virusen men det gör ju alla andra så varför inte. Jag har helt enkelt inte haft lust och varit så trött så jag har visserlligen varit på Valhalla varje dag men suttit och gosat mig i bastun istället för att simma som en duktig simborgare. Nåväl, i dag hasade jag mig in till bassängen och drog av en femhundrare innan jag gick till jobbet. Woffegubben var ledig i dag för han jobbade i lördags så det blev till att dra i väg ensam.

Två veckor kvar att jobba innan semester. Det känns tungt nu kan jag lova. Vi pratade med lillebror Rolf och familj i går och bestämde att vi skulle ta första helgen tillsammans i Varberg och då också stråla samman med storebror Conny. Det ska bli kul. Vi har inte varit nere i Varberg en enda helg i år. Det hör inte till vanligheten men desto roligare ska det bli när det nu äntligen blir av.

Jojo, och nu är det Frost som gäller, inte utomhus men väl inne i vardagsrummet och på TV.

Ta inte livet för allvarligt. Du kommer i alla fall aldrig ifrån det levande.

ELBERT HUBBARD

Skrivet av Angela Müller den 19 juli 2004 20:07 | Permalink

16 juli 2004

Efterord

DET KÄNNS som om det blivit dags att avsluta mitt liv - ojdå! Nej, jag ska inte avsluta livet utan givetvis bara sluta skriva om det - åtminstone det som varit och i den här formen. Jag har redan konstaterat att det är svårt för att inte säga omöjligt. Jag har också konstaterat att jag har glömt massor av saker och händelser men förmodligen är det just det som är det omöjliga. Arbetet med att skriva har satt djupa spår i mig och jag har insett att det finns saker som jag inte gärna velat skriva om men ändå gjort det. Att jag skrivit om just det jag inte vill har satt igång processer i mig som varit jobbiga men nyttiga. Det har också inneburit att vi, Woffegubben och jag, har pratat om saker som vi aldrig förut har haft anledning att berätta för varandra. Inte så att det har varit saker man undvikit att prata om utan mer för att inte rätta tillfället infunnit sig. Jag har till exempel berättat varje gång jag publicerat ett nytt "kapitel". Han har då ställt frågan om var i livet jag befunnit mig och när jag har berättat det har han kommit på saker som han aldrig berättat förut om sin egen barndom/uppväxt. Så att det har varit jobbigt ska jag inte förneka men det har varit minst lika givande ur många synpunkter. Att jag nu slutar innebär inte jag egentligen slutar för jag är medveten om att det fattas mängder. Men jag återkommer nog under rubriken "Ögonblick räddade undan glömskan" och kategori "This is my life" för det blir svårt att fånga upp resten i samlad form. Det tillåter också att jag hoppar lite fram och tillbaka i livet och kräver inte samma struktur som det gjort hittills.
Jag tror inte att jag kommer att återkomma med så mycket mer som gäller tiden för min uppväxt (tror i alla fall) utan snarare då det som gäller mitt liv i familj som gäller nu.

Att det finns ett fåtal vänner i min närhet som orkat läsa allt detta har betytt mycket och deras upskattning gör mig varm i hjärtetrakten.
Det är dock främst för våra bägge barn och jag hoppas att dom har haft glädje av det och det är ju också dom som ska bära det vidare i sina liv. Det är svårt att förneka sitt ursprung och det är väl heller inte meningen men jag hoppas att detta inte på något sätt sätter oönskade spår. Jag tror att dom vetat det mesta redan innan men hoppas att jag nu givit dem helheten.

Nedan kommer så sista delen i samlad form av This is my life (PART 6).

Livet är en tragedi på nära håll, men en komedi när man ser det på avstånd.

CHARLIE CHAPLIN

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 21:07 | Kommentarer (2) | Permalink

This is my life, part 6

NÄR jag skulle fylla femtio, alltså förra året, hade jag en fruktansvärt jobbig period med många om och men. Skulle jag fira eller skulle vi åka bort? Blir alla, inte minst barnen, besvikna då? Man kan lätt konstatera att Woffegubben inte hade det lätt denna period. Jag avreagerade nog min beslutsångest mycket på honom är jag rädd för. Barnen fick nog sin beskärda del också är jag rädd.
När det började närma sig dagen D kom en dag ett mail från Stora Monsterbarnet och Lilla Monsterbarnet med bara en länk i. När jag så klickade på länken kom jag till en sida som förtäljde att min födelsedagspresent var en stor summa pengar - hiskeligt stor! Det var från barnen och maken. På sidan fanns en massa länkar till olika resor med trädgårds- och växtinriktning. En hel del förslag på resor med temat blommor och växter och länkar till dessa. Jag höll på att kvävas av de tårar som trängdes i min hals. Var tvungen att gå ut från min arbetsrum och hämta luft. Tillbaka igen och mailade till barnen och maken att jag var STUM och inte kunde prata men att jag skulle höra av mig så fort jag kunde prata. Det tog flera timmar innan jag lyckades samla mig. Stod på toaletten och grinade både länge och väl. HUR I HELA FRIDEN HAR MINA TVÅ FATTIGA STUDENTER TILL BARN KUNNAT FÅ IHOP SÅ MYCKET PENGAR? Jag fick riktig ångest...hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att något sådant skulle hända mig!
Långt efter hade jag samlat kraft nog att ringa och fick då veta att detta hade dom sparat till i många år och att det var Steffanie som hade kommit på idéen. Dom hade satt undan en summa pengar varje månad i flera, flera år. Vad har jag gjort för att få sådana ungar??

Det blev en resa på fjorton dagar till Thailand - som jag hade drömt om att få åka dit! Det blev också ett hejdundrande kalas i två delar, ett för mina arbetskamrater och ett för mina vänner och släkten. Allt på en och samma dag. Helt plötsligt kunde jag besluta att så skulle det bli. Vi hade bägge kalasen fredagen den fjärde april 2003. Arbetskamraterna på dagen och resten på kvällen. Steffanie och Anna kom ner och fixade rubbet. Vilken dag" Åhh, säger jag bara och suckar. Två dagar senare, 6 arpil på natten, körde Steffanie oss till flygplatsen och vi reste till Thailand. Det finns inte ord för att återge den lycka och glädje jag hade i mer än två veckor och allt tack vare mina barn. Jag kan när som och i vilket ögonblick som helst börja gråta glädjetårar över denna gåva och gest från mina allra käraste. Den stolthet jag känner, för att mina barn lyckades överraska mig så till den milda grad, går inte att med ord förklara. Det var också i samband med resan som Steffanie fick mig att börja blogga. Vi var dagligen på internetcafé och skrev om vad vi upplevt. Och av alla starka intryck och upplevelser vi fick fått detta underbara land går inte beskriva. Den enda smolken i bägaren var att jag saknade barnen hela tiden. Jag ville så gärna att dom också skulle få uppleva alla underbara saker som vi fick. Mitt mål här i livet numera är att vi någon gång ska kunna göra om denna resa med barnen!

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 21:07 | Kommentarer (1) | Permalink

This is my life, part 5

NEJ, livet tog inte slut men visst blev det tyst och tomt när Anna flyttade ihop med sin fästman. Vi umgicks trots det ganska mycket för avståndet var ju ?runt? hörnet. I alla fall om man jämförde med Steffanie som flyttade till Stockholm flera år innan.

Anna och Anders och Boris firade Midsommar med oss i Varberg och dom bodde även en vecka på egen hand med lille Borran i husvagnen. Och när hon längtade hem var det bara att slänga sig på bussen. Eller vi i bilen när vi längtade efter dem.

När Anna och Anders förhållande tog slut flyttade hon och Boris hem. Det var jobbigt måste jag erkänna. Man vänjer sig fort vid att dom flyttat ut och att huset är i samma skick när man kommer hem efter jobbet som när man lämnade det på morgonen. Å andra sidan var det lite mysigt med hundpromenaden på kvällen med Boris.

Efter cirka ett halvår flyttade Anna och Boris till Stockholm för att plugga och bodde då hos storasyster Steffanie. Det blev tyst och tomt igen men också ganska skönt. Anna hade då redan träffat Oskar som var boendes med sina föräldrar i Upplands Väsby. Det kändes tryggt för oss att hon skulle bo med Steffanie för hur det nu är så är man som förälder alltid lite orolig. Framför allt när det blir sådana avstånd så man inte helt lätt kastar sig i bilen och åker dit spontant.
Jag tror att dom hade det ganska bra för det mesta tillsammans. Att det uppstod en och annan konflikt är jag övertygad om för syskor är ju ändå syskon. Det faktum att Steffanie hade bott ensam i flera år redan och helt plötsligt fick både lillsyrran och hunden hem till sig var säkert påfrestande många gånger. Vi hörde dock intet om dessa eventuella konflikter utan de redde dom upp med den äran.

Steffanie for sedan iväg till Österrike för att plugga ett år på universitetet i Innsbruck och då hyrde Anna lägenheten under tiden. Oskar flyttade förstås dit vilket var en lycka för oss då det kändes tryggare nu när inte Steffanie var i närheten.

Flera gånger under detta år var det tungt och deppigt för Anna och hon ringde ofta och var ledsen. Jag fick ont i magen varje gång och det var svårt att kunna ge tröst på telefon. Ja, det var tungt att som mamma veta att man hade sin flicka så långt borta från en kram. Dom är så olika på just denna punkt våra flickor. Steffanie har säkert varit ledsen hon också och haft perioder i livet som inte varit stenkul. Men på något sätt har hon alltid undvikit att söka tröst eller haft det behovet eller så är hon helt enkelt av stabilare sort. Vem vet?
Dom är väldigt olika trots att dom är syskon och jag kan ibland bli full i skratt när jag inser olikheterna. Men vi är väldigt glada för det naturligtvis. Glada att dom har olika intressen och inriktningar i livet för det ger dom så mycket tillbaka som dom kan dela med varandra och oss inte minst.

Steffanie hade ett givande år i Österrike och jag tycker att det är fantastiskt att hon tagit chansen att få studera utomlands. Vi är också fulla av beundran över att hon vågat ta det steget. Samtidigt är man naturligtvis barnsligt stolt över telningarna som studerar och vidgar sina vyer. Åtminstone i jämförelse med vår generation som fick hoppa på de jobb som fanns och sedan nöja sig med det.
Därmed inte sagt att barnen inte har provat på att vara ?arbetare? för det har dom verkligen gjort bägge två. Det har naturligtvis i mångt mycket gett dem insikten att studera.

När Steffanie var ?klar? i Österrike veckan efter midsommar tog vi bil och husvagn och åkte ner för att hämta hem henne. Det var ett riktigt äventyr och en upplevelse som ligger oss bägge varmt om hjärtat. Vi fick uppleva härliga vandringar i bergen och även hälsa på där hon hade bott i studentlägenheten och se universitetet där hon pluggat. Stadsrundtur med guide blev det också. På vägen hem stannade vi sedan några dagar i München där vi gjorde en vandring med hennes goda vänner som hon marscherat med under året i Österrike. Ja, det var en milstolpe i både hennes och vårt liv.

När vi kom hem från Österrike hade Anna och Oskar fått lägenhet i Upplands Väsby och vi åkte bara hem och lämpade av husvagnen för att sedan åka till dem. Det behövdes lite hjälp såklart, flytthjälp och lite praktiskt som att borra i väggar och skruva ihop möbler. En helt fantastisk lägenhet hade dom lyckats få med egen lite trädgårdstäppa och det var en fröjd att se hur fint det blev. Anna kom sig väl tillrätta här och fann ro i det mesta. Det är sällan telefonen ringer numera och jag har en ledsen lite Anna i andra ändan. Både Oskar och Anna har ett stort närverk av vänner och vi har haft förmånen att får träffa och lära känna flera av dem. Anna har sitt engagemang i brukshundklubben och det är fullt ös för det mesta.
Steffanie var inte hemma många dagar innan det bar av till Finland för sommarjobb som redigerare på en tidning. Hon jobbade där även sommaren innan men då på Huvudstadsbladet. Och vi åkte hem igen och lämnade Anna och Oskar i fred i sin lilla tomtebolycka.

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 17:07 | Permalink

15 juli 2004

Ögonblick räddade undan glömskan, del 1

MIN lillebror, Harry, gifte sig med sin Anette och vi var förstås bjudna på bröllop. Dom gifte sig i Ölmevalla kyrka som ligger i Åsa, tror att det kan ha varit i mitten på 80-talet. Harry och Anette bodde då i Åsa där dom köpt hus.
Kyrkan är så vacker och det var ett fint bröllop där inte många ögon var torra. Anna var ju ganska liten och hade tusen frågor om allt i kyrkan. Det finns änglar som hänger ner från taket i långa stänger och dessa gjorde henne mycket konfunderad. Jag fick tysta henne flera gånger under bröllopsakten för hon ville ha svar på allt. Gör det ont på änglarna när dom hänger där? Är dom inte riktiga? Varför måste jag vara tyst?
Efter akten var det fest hemma i deras hem. Det var både goda vänner och släkt så huset blev fyllt till brädden men vi hade jättetrevligt.

Min pappa, som vi inte hade träffat på många år, var där förstås och blev lite på snusen. Som vanligt gick munlädret igång på honom och det slutade med att han lovade Anna att hon skulle få en häst av honom. Anna hade börjat rida och gick in för det till hundra procent (som allt hon engagerar sig i) så hon blev förstås salig. Jag försökte förklara för henne att det bara var på ?skoj? men hon ville inte lyssna på det örat. Kröp upp i morfars knä och tyckte att jag var väldens dummaste mamma.

När vi åkte hem sent på kvällen försökte jag prata vett med henne och bestämde mig (under stor ångest) för att förklara hur mitt förhållande till min pappa hade varit under min uppväxt. Bägge barnen lyssnade intensivt och koncentrerat. Vi hade ju en bit att köra från Åsa till Gråbo och det var ju bra för just denna diskussion var inget man klarade av på en kvart.
Jag berättade att vi hade gjort ett försök till normalt familjeumgänge när Steffanie ännu var liten, knappt över året om jag minns rätt. Vi var alla bjudna hem till pappa med sambo en annandag jul. Han bodde då i Stenkullen i ett fint gammalt hus som förmodligen tillhört någon politiker med mycket representation. Det hyrde han av kommunen.
Alla syskonen var där med respektive familjer och vi hade faktiskt riktigt trevligt. God mat och dryck och mycket skratt åt gamla goda minnen som det alltid blir när vi träffades alla ihop. Ända fram till dess att pappa blev på lyran och det uppstod ett himla liv. Då tog vi vår lilla Steffanie och åkte hem och vi var också rörande överens, Woffe och jag, om att sådant här skulle hon aldrig mer behöva uppleva. Jag tror inte heller att vi hade träffats sedan dess när vi nu möttes på bröllopet.

Barnen begrundade det jag berättade och jag minns att Anna frågade varför jag inte var arg på min pappa och hatade honom som hade varit så dum (hon jämför här naturligtvis sitt eget förhållande till sin pappa). Det kom förmodligen som en chock när sanningen serverades på detta sätt rakt upp och ner. Jag hade innan detta tillfälle inte pratat så mycket om min pappa. Men jag svarade Anna att det fanns inget att tjäna på att gå omkring ett helt liv och vara förbannad, arg och ledsen över det som varit och som ändå inte går att förändra. Jag ville inte heller att barnen skulle präglas av vad jag hade upplevt utan tanken var väl att dom själva skulle skaffa sig en uppfattning. På samma sätt hade vi hanterat relationen med deras farmor när frågorna kom. Neutralt och sakligt utan några större doser av känslor inblandade.

Nåja, det ebbade ut så småningom men att det gav starka intryck för bägge barnen. Det förstod jag av att det långt och länge efter själva händelsen kom frågor då och då. Steffanie är ju sju år äldre än Anna och förstod kanske något bättre.
Under åren som gick så ordade vi inte så mycket om detta och det var kanske lika bra det. När Steffanie tog studenten så tyckte jag att hon själv skulle få bestämma om och hur hon ville bli firad. Hon ville ha en fest hemma och det tyckte vi alla var trevligt. Hon fick också bestämma över vilka gäster hon skulle bjuda in och då kom en klar önskan om att morfar skulle vara med. Jag blev mycket förvånad men skulle aldrig drömma om att protestera. Så vi skickade inbjudan och han kom tillsammans med alla andra till en studentfest som blev mycket trevlig. Många år har givetvis gått mellan de tråkiga tillfällen vi upplevt ihop med barnens morfar och förändringen var mycket tydlig. Han uppförde sig som vilken annan morfar som helst och det blev en vändning för oss alla tror jag. Efter detta tillfälle har han vid ett flertal tillställningar varit en naturlig gäst i vårt hem. Morfar var förstås också inbjuden till Annas studentfest som firades ihop med Woffes 50-årskalas. Då var även barnens farfar, faster och farbror från Tyskland med och det blev nog det roligaste fest vi någonsin haft.
Vi har sedan dess sakta men säkert börjat att så smått umgås och barnen har varit med och firat hans 70- och 75-årsdagar. Spontana besök i hans hem har också det blivit och gör fortfarande även om vi nu inte springer ner varandras dörrar.
Skulle någon fråga mig i dag varför jag inte struntar helt och hållet i honom efter allt som varit så skulle jag svara samma som jag gjorde till barnen den där gången på väg hem från bröllopet. Vem tjänar på att jag är bitter och hatisk? Varken jag själv, min omgivning eller någon annan. Jag har helt enkelt valt att låta den tiden passera och därmed inte heller få ta speciellt stor del av mitt liv och mina tankar.

Skrivet av Angela Müller den 15 juli 2004 11:07 | Kommentarer (4) | Permalink

14 juli 2004

Jag forcerar

MÄRKER jag nu tydligt när jag läser igenom senaste delen av Mitt liv. Jag har inte tagit med nästan något av alla de oförglömmliga (heter det så?) händelser, tillfällen, meningsutbyten vi haft med barnen under årens lopp. Alla dom där alldeles vanliga dagarna med guldkant på. Eller stora dagar som när flickorna tog sina respektive studenter osv osv. Hur kan jag bara missa det? Jag vet inte varför, men jag märker nu att det fattas.

Kanske skulle jag aldrig gett mig in på denna uppgift? Jag märker tydligt att det blir svårare och svårare ju längre fram jag kommer. Om jag ska vara riktigt ärlig, och det har ju mamma lärt mig att vara, så vet jag ännu inte hur jag ska kunna ta mig ur livsberättelsen och göra ett värdigt avslut.

Förmodligen kommer jag aldrig att kunna gå ur den med hedern i behåll med tanke på allt viktigt jag missat eller inte kunnat sätta ord på men än så länge tröstar jag mig med att jag kanske kan få ner saker på pränt i efterhand. Kanske är det så att berättelsen kommer att pågå resten av mitt liv? Jag undrar jag? Faktum kvarstår dock att jag är amatör och försöker mig på ett verk som i själva verket kräver en proffsig författare?

Böcker är bra på sitt sätt men de är ett klent surrogat för livet.

ROBERT LOUIS STEVENSON

Skrivet av Angela Müller den 14 juli 2004 23:07 | Kommentarer (2) | Permalink

This is my life, part 4

SJÄLVKLART gick livet vidare och vi började så smått prata om att skaffa barn. Det visade sig snart att det inte var så lätt som vi trodde. Så det blev en lång rad av gynekologiska undersökningar och temperaturtagning varje morgon. Fy, vilken pärs det var! Min underbara gynekolog, doktor Ulrika Larsson, sade till slut att nu får det vara nog. Vi gjorde alltså ett kort uppehåll med tester, undersökningar samt lade febertermometern i lådan och då blev jag gravid. Jag minns så väl när jag ringde Ulrika och sade att menstruationen inte kommit i tid. Släng dig genast hit så tar vi ett prov sade hon och efter jobbet så tog jag mig upp till hennes mottagning som låg i Lackarbäck. Att ta ett graviditetsprov var ju odramatiskt men den väntan som följde innan vi fick svaret kändes som dramatik på hög nivå. När provet var taget så fick vi gå hem och Ulrika lovade att ringa oss 2 timmar senare.
Vi satt tätt intill telefonen och när hon äntligen ringde och jag svarade hörde jag i en röst i andra ändan som sade: Korka upp champagneflaskan!

20 september 1973 fick vi vår efterlängtade Steffanie och plötsligt öppnades sig en helt ny värld. Det är näst intill omöjligt att beskriva den lycka vi kände under den här tiden. Jag njöt verkligen av att vara hemma med Steffanie. Woffe som kom hem efter jobbet och möttes av strålande leenden från både barn och sambo. Jag tyckte att det var så härligt att få vara ensam med henne hela dagarna och bara njuta av och se hur hon utvecklades. Jag tyckte att det hände något varje dag. Från att inte ha känt någon i området lärde jag känna två andra mammor med barn i samma ålder och vi hade en härlig tid. En riktig lyckobubbla som kunde ge mig ont i magen ibland av rädsla att den skulle spricka.

När jag varit hemma sju månader på mammaledighet (det var inte längre på den tiden) gick jag tillbaka till mitt jobb på kryddfabriken men bara för att jobba uppsägningstiden. Min svägerska Anny passade Steffanie hemma hos sig under tiden jag jobbade. Vi var bägge två rörande överens om att jag inte skulle jobba utan vara hemma med vårt barn. Wolfgang hade en skaplig lön som gjorde detta möjligt. Visserligen hade vi inget överflöd men vi ansåg att det var viktigare med en trygg barndom.
Vi flyttade som sagt var till en lägenhet i Västra Frölunda innan Steffanie var året fyllda och det var här vi bodde när Wolfgang friade och vi gifte oss. Wolfgans pappa med fru samt hans farmor och farfar kom med flyg från Tyskland och var med på bröllopet som vi firade på Sahlins restaurang med alla våra vänner och familjer. Våra bästa kompisar var våra bröllopsvittnen och vi hade jätteroligt.
På den tiden var Wolfgang tysk medborgare så när Steffanie föddes hade hon både svenskt och tyskt medborgarskap men när vi gifte oss fick hon automatiskt moderns.
Den här tiden var utan tvekan mina lyckligaste dagar. Jag återkommer gärna till den här perioden när vi pratar om hur det förr.

Ett tag efter att vi hade flyttat kom bägge mina vänner från Kortedala efter och fick lägenheter i vår närhet. Så vi fortsatte att umgås och barnen fortsatte att leka med varandra. En av dessa bägge har vi fortfarande kontakt och umgås med.

Tyvärr kom vi aldrig att trivas riktigt bra i Västra Frölunda så det slutade med att vi flyttade tillbaka till Kortedala. Tiden gick Steffanie började i lekskolan och trivdes bra med det. Vid denna tid började vi så smått prata om ett syskon till Steffanie, vi är då framme vid sommaren 1979. Med tanke på hur jobbigt det var att bli gravid första gången så räknade vi nog med att det skulle bli så igen. Men det blev �?pang på rödbetan�? och jag blev gravid på en gång!

Lilla Anna föddes 10 maj 1980 och med oss hem från Östra sjukhuset KK fick vi ett litet flickebarn som förvandlades till en riktig gaphals, hon hade kolik. Det blev jobbigt i det Müllerska hemmet kan jag lova och stackars lilla Steffanie fick nästan blir vuxen på en gång. Varje kväll när det var dags att natta Steffanie hade Anna det som värst med sin kolik. Det blev ingen godnattsaga och kvällsmaten fick hon ibland fixa på egen hand det stackars lilla barnet. Det var nog som en smärre chock för oss alla att helt plötsligt ha en ny medlem i familjen som krävde både hull och hår av oss. Woffe hade sedan några år tillbaka börjar jobba skift så jag var ofta ensam på kvällarna när det var som värst.
Ändå har jag förstått att vi var lyckligt lottade eftersom Annas värstingperioder oftast var mellan 18-23. Det innebär ju att man ändå fick sin nattsömn och att jag trots allt kunde ägna lite tid åt Steffanie under dagen. Men det fanns givetivs undantag från regeln och det hände att jag var så trött efter att ha burit omkring ett skrikande stycke att jag inte orkade varken det ena eller det andra. En lycka var ju ändå att vi på somrarna bodde i Stråvalla alldeles vid havet och med massor av jämnåriga kamrater till Steffanie. Min mamma bodde där också så Steffanie kunde ofta följa med henne till stranden. Och Woffe kunde bo i stan och därmed få sova ordentligt på skiftveckorna. Det var en jobbig tid för oss och säkert för lilla Anna också. Vi skojade ibland med Steffanie och sade att nu åker vi och lämnar tillbaka Anna på Östra sjukhuset. Som tur var lättade det när hon närmade sig halvåret.
Men man kan konstatera att man går stärkt ur erfarenheter lik denna. Jag minns så väl en gång när Steffanie så gärna ville att vi skulle gå till stranden och Anna hade en lugn dag så vi gav oss iväg. Det var så mysigt när vi satt där i den mjuka varma sanden och hade det gott i solen och lilla Anna sov i sin vagn. Vi badade och kunde rå om varandra och jag vet att jag tänkte flera gången att jag önskade att jag kunnat stoppa tiden. Efter ett av doppen vi tagit satt vi och byggde sandslott och var fullt engagerade i detta när jag råkar titta upp och får se en grabb i full fart på väg fram till Annans barnvagn. Jag rusade fram och skulle stoppa honom innan han hade lyckats väcka henne och mötte en vuxen som med full fart var på väg till samma mål. Hon fick tag i grabben och ursäktar sig till mig att han älskar bebisar. Det visade sig då att grabben var förståndshandikappad och blev alldeles vild varje gång han mötte någon med barnvagn. Jag fick så dåligt samvete att jag över att jag bara hade tänkt på att inget fick förstöra vår den lugna stund jag fått genom att Anna sov och jag kunde ägna mig åt bara Steffanie. Fick lite ont i magen och tänkte herregud låt han få titta. Om så lite kunde glädja denna stackars grabb så kunde väl inte jag vara så egotrippad. Så vi smög fram till vagnen och han stoppade till och med ner sin hand och klappade Anna på kinden utan att hon vaknade. Grabben var salig av lycka. Ofta har jag tänkt tillbaka på den här gången och hur jag insåg att vi kunde vara glada över att det bara var kolik hon hade. Det kunde varit mycket värre!
Att man får två välskapta underbara tjejer är väl inget man kan ta för givet!
Ja, på olika sätt och vid olika vardagshändelser kan man komma till insikt och förstå att man ska vara glad och nöjd med det man har.

Steffanie gick nu sitt första år i skolan och det började bli besvärligt att bo i en trerumslägenhet med två barn. Vi ansökte först om en större lägenhet vilket var en bristvara i Kortedala och i någon annan del av staden kunde jag inte riktigt tänka mig att bo i. Vi började således titta efter hus och på så vis hamnade vi så småningom i Gråbo. Det var så underbart att komma dit, till det radhus vi köpte, så det hade jag aldrig kunnat drömma om.
En riktig småstadsidyll! Och från att ha bott i höghus med hiss och en hel vetenskap för att ta sig ut med två barn så kunde jag nu bara öppna dörren och placera Anna i sandlådan.
Anna fyllde sitt första år Gråbo och ettårskalaset firade vi ute i trädgården. Strålande sol och Spirean i full blom vad mer kunde man önska sig.

Skolan var bra och alla föräldrar var med på föräldramöten och sammanhållningen var av kaliber jag inte visste existerade. Det var härligt att vara med när det arrangerades något i skolan och man mötte inte bara föräldrar till barnen utan även mor- och farföräldrar och fröknarna kände alla. Det kändes som ett privilegium att vi valt så rätt utan att ha vetat det på förhand. Jag vet också att vi sade, dom första åren, att så fort barnen är vuxna och flyttat hemifrån så flyttar vi tillbaka till stan. Pyttsan säger vi nu – det skulle aldrig komma på fråga.

Givetvis var det tufft att köpa hus och få pengarna att räcka till med en inkomst så jag började arbeta hemma som dagmamma under ett par år. Jag hade turen att få underbara barn och det kändes inte som ett jobb. Vi hade jätteroligt när barnen var hos oss och föräldrarna jobbade. Ibland ville dom faktiskt inte gå hem. Ett av dagbarnen, jämnårig med Anna, blev en vän för livet och dom träffas fortfarande då och då när Anna är hemma och hälsar på. Ja, tiden rullade på och vi hade det bra i Gråbo. Ingen av oss saknade stan och Woffe pendlade mellan Gråbo och Göteborg till jobbet varje dag utan några större problem.

När Steffanie började på högstadiet och Anna närmade sig skolstart så tyckte jag att det var dags att sluta som dagmamma. Det var lite tragiskt att skiljas från dagbarnen men jag kände att det var rätt beslut trots allt. Så sakteliga började jag fundera på om jag inte skulle skaffa mig ett jobb utanför hemmet. Det var inte utan det lockade lite att få träffa andra vuxna och göra något annat än det som hör hemmet och familjen till. Så när jag fick chans att börja som textinskriverska på en tidning så tog jag den. Första året jobbade jag bara sådana tider som gjorde att vi gick om varandra. När jag jobbade, bara på kvällar, var Woffe hemma från sitt jobb och tog över hemma. Det var så himla kul att börja arbeta med något helt annat så det går inte i ord att förklara. Det var mysigt att komma till jobbet på kvällen och prata med arbetskamrater och inta sin mat på rasten utan att det fanns några barn med som behövde hjälp med aningen det ena eller andra och inga omkullvälta mjölkglas. Därmed inte sagt att jag på något sätt ångrade det 14 år som jag varit hemma med barnen. Skulle inte byta de åren mot något annat i världen! Jag hade ingen fast anställning utan gick på kontrakt som det hette och gjorde så i två år. När möjligheten till fast anställning erbjöds tvekade jag inte en sekund.

Det var dock inte utan lite mankemang när jag fick fast tjänst. Jag fick ett helt annat schema som gjorde att jag arbetade även dagtid och det blev lite pysslande. Varannan vecka jobbade jag på dagtid och varannan på kvällstid. Vi kunde inte heller lägga ansvaret på Steffanie, att ta hand om Anna när hon kom från skolan, så vi ansökte om barnomsorg om än i liten skala, i tid räknat. Först fick vi en dagmamma till Anna och det gick inget vidare för vi fick veta att hon var ute mest hela tiden och inte fick gå in. Efter ett tag fick vi in henne på fritidshem och allting löste sig till det bästa.
På jobbet däremot var det desto bättre. Jag avancerade ganska snabbt från textinskrivare till en tjänst på dataavdelningen. Under några år jobbade vi sida vid sida Woffe och jag och gick samma skift. Skiftet innebar att vi jobbade dagtid tre veckor och en vecka kväll. Efter kvällsveckan var man ledig i fyra dagar och det gjorde att man fortfarande var mycket tillsammans med barnen. När man sedan skulle implementera server/klientlösningar gick jag över och jobbade helt på dagtid. Under denna period befann jag mig nästan ständigt på kurs i Stockholm och det var kul men också jobbigt. När det var dags att dra igång detta nya system i produktion blev jag ytterst ansvarig och jobbade dygnet runt i flera år, kändes det som om i alla fall. Men det var så himla roligt. Självklart var det inte lika roligt för familjen. Jag vet vid ett tillfälle när vi träffade min morbror. Det var när mamma fyllde 60 år och vi tog ut henne på restaurang och firade henne. Min morbror säger under kvällen till Anna att nu var det bra länge sedan vi träffades. Ja, svarade Anna men det är inga problem ni kan komma och hälsa på om ni vill. Pappa, Steffanie och jag är alltid hemma men om ni vill träffa mamma får ni nog ta vägen om mammas jobb. Suck - från ungar och fyllehundar får man veta sanningen!

Jag blev så småningom chef för servergruppen och det mesta lugnade ner sig. Men vi hade en IT-chef, som var min närmaste chef och den jag rapporterade till, som jag inte tyckte att jag hade så bra relation till. Vi hade liksom inte samma värderingar när det gällde våra medarbetare. Under den här för mig ganska jobbiga tiden slutade jag röka, klev in i kärringåldern med allt det innebär och mamma dog i juni på Woffes födelsedag.
Det kunde ju bara sluta på ett sätt! Naturligtvis. Det tog visserligen lång tid innan jag insåg det och Woffe hade det nog så kämpigt. Steffanie hade för länge sedan flyttat hemifrån och Anna var i tonåren. Precis efter mammas död var jag på tjänsteresa i USA och det var en allt igenom jobbig resa med en allt mer påtaglig depression i kroppen. Som belöning för att jag slutade att röka fick jag dessutom högt blodtryck och astma. Ja, nu så här i efterhand är det inte svårt att förstå varför jag så småningom hamnade rakt i väggen. Det tog dock mer än ett år innan jag sansade mig och sökte hjälp hos läkare. Det är en period i mitt liv som jag inte gärna återkommer till och helst av allt vill radera men det går ju inte såklart.
Jag hade tur och träffade en läkare som anade vad som pågick. Han skrev ut så kallade Lyckopiller till mig och livet återvände sakta men säkert. Jag fick kraft och ork att söka mig från mitt chefsarbete på IT-avdelningen och fick jobb som innebar produktionsutveckling och IT-ansvar för annonsavdelningens alla system. Jag jobbar med det fortfarande och trivs alldeles utmärkt. När jag väl hade lyckats ta mig ur väggen fick jag förmågan tillbaka att inse vad som hade hänt. Inte för att jag på något vis kan säga att det var ditt eller datt som gjorde att jag hamnade där men förmodligen en rad händelser. Det blev också möjligt för mig att analysera saker och ting. Samtidigt som jag blev riktigt förbaskat då jag insåg att jag faktiskt förlorat mer än ett år av min livstid. Ett år var helt plötsligt till ingen nytta kändes det som.
Jag vet också att jag tänkte, nästan varje dag, att jag aldrig mer skulle låta det hända och att jag skulle knapra lyckopillrerna resten av livet om så krävdes.

Anna blev också stor och flyttade hemifrån. Hon flyttade ihop med sin kille i Västra Frölunda. Det kändes som om vi gick in i ett helt nytt skede med huset tomt på barn. Hon skaffade sig under den här perioden lilla Boris, sin älskade pudel. Och jag började fundera på hur vi skulle överleva detta eller om livet nu var slut. Vi skaffade oss husvagn igen. Det hade vi inte haft sedan barnen kom i den ålder då dom vägrade att följa med ut på helger och semestrar. Det var nog tur på sätt och vis för vi fick helt andra intressen är tidigare. Det rörde sig inte hela tiden om barnens behov och vi var ute nästan varje helg och hade det mysigt.

Skrivet av Angela Müller den 14 juli 2004 17:07 | Kommentarer (4) | Permalink

13 juli 2004

Någon form av eftertänksamhet

ATT skriva om sitt liv tar på krafterna. Inte för att mitt liv är så speciellt eller tragiskt eller eländigt på något vis. Men det är en upptäcktsresa på många sätt och vissa delar har jag egentligen aldrig bearbetat. Och med tanke på att det är för barnens skull jag ville berätta detta så blir det en aning konstigt. Många delar har jag glömt eller förträngt för att dom inte är viktiga för mig och det är väl bra men när jag sitter här och ska sammanfatta så fattas stora delar. Undrar just om det är så för alla människor?

Samtidigt som det är jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med, så rekommenderar jag alla att göra samma sak. Det är vår förstfödda som fött tanken och påpekat vid ett flertal tillfällen att jag borde skriva. Jag har aldrig avgett några löften om att det ska bli av men här är jag nu.
Att jag sedan läser andra goda vänners (jag vill gärna kalla det för mina goda vänner fast vi aldrig träffats i verkligheten) hemsidor och blir inspirerad av det har ju inte varit helt betydelselöst. Trueto, bland annat, skriver om sin barndom. Jag vet inte om vi har samma syfte med skrivandet men det spelar mindre roll. Han har i alla fall bidragit till att jag tog steget.

Barnen har kanske någon glädje av detta, det vill jag åtminstone gärna tro och de uppmuntrande ord och kommentarer jag fått från dem är egentligen bevis för det. Dagens del har redan kommenterats av Lilla Monsterbarnet där hon påpekar att hon vill veta fler detaljer om hur vi träffades Wolfgang och jag så jag får väl väl lägga till som ett kursiverat tillägg fast det inte finns så mycket att orda om det.

På det mista klöverblad gnistrar droppar i månens ljus. Hög och låg, rik och fattig - ingen är utan himlens ljus.

MUTSUHITO

Skrivet av Angela Müller den 13 juli 2004 20:07 | Kommentarer (2) | Permalink

This is my life, part 3

Övervåningen på ?vårt? hus hyrdes så ut till två ungkarlar som jobbade på Åby travbana. Travbanan låg alldeles i närheten av vårt hus så jag kan tänka mig att det var praktiskt att bo så nära sin arbetsplats. En ene av männen var hovslagare och den andre var tränare hos någon av de många stallägarna. Mellan vårt hus och travbanan fanns en stor vildvuxen äng och en liten pöl som i våra ögon var en sjö. Där åkte vi skridskor på vintern när det frös till och på ängen lämpades all snö av i stora jättedrivor som man skottade undan från vägarna intill. Vi barn älskade när all snön kom på stora lastbilar och bara vräktes ner i högar. Dessa grävde vi ut och byggde snöhus så det stod det härliga till. Inredde med allt man kunde få med sig hemifrån och hade det riktigt mysigt med levande ljus. Vilka tider! I dag är hela den stora markplätten bebyggd.
Det var ganska platt där vi bodde så när vi ville åka tefat, som det faktiskt hette på den tiden och det var runda fat av plåt med en handrem på så att man kunde bära det, då gick vi upp till kyrkbacken vid Mölndals kyrka. Där fanns, och finns för all del, härliga backar att åka i. Det var alltid lite kusligt att gå igenom kyrkoområdet på kvällen då det var mörkt. Så ofta gick man runt eftersom backarna vi åkte i låg på baksidan av kyrkan från vårt håll sett.
Där har man travat och gått många gånger och kommit hem med knallröda kinder som mamma älskade. Hon sade alltid när man steg in, blåfrusen och lite blöt, åhhh vilka häriga kinder du har. Det blev ofta varm choklad en sådan kväll till kvällsmat och det var så gott och härligt att känna när värmen återkom i kroppen. Jag fick ofta ont i mina ben av reumatisk värk senare efter att ha varit kall i flera timmar. Då var det svårt att somna och mamma smörjde in benen med Vick salva och masserade så att värmen och cirkulationen kom igång.

På somrarna var det sällan tal om att mamma kunde ta oss fyra ungar till stranden så att vi kunde få bada. Men min bror och jag tillbringade varje sommar ute vid Näset. Det fanns nämligen något som hette Badbarnen på den tiden. Då fick man åka med buss och påstigning var Frölundavägen som låg bara några meter från oss. Det kostade 50 öre per barn och dag. I det ingick ett glas mjölk, ledare och bussresa tur o retur. Matsäck fick man ha med sig själv. Det var unga tjejer och killar som var ledare och såg efter oss ungar. Vi var ute hela dagen mellan 09.00 och 16.00. Min bror Conny och jag var med Badbarnen i flera år och där har vi bägge lärt oss att simma och tagit alla våra simmärken. Ledarna passade oss hela tiden medan vi var i vattnet och var det dåligt väder hittade dom på olika lekar. Grabbarna, däribland min bror, fiskade förstås krabbor och skrämde oss andra med. Det fanns en samlingslokal med ett enda stort rum där vi ofta satt och åt vår matsäck. Jag har mycket soliga och starka minnen härifrån. Och jag kan tänka mig att det var underbart för mamma med en liten hemma att kunna få i väg oss för sol och bad för en futtig krona per dag.
Både Conny och jag var riktiga vattendjur och för det mesta fick ?fröknarna? tvinga oss upp ur vattnet för att vi skulle äta vår matsäck med blåa läppar och tänder som skakade. Men frös gjorde man ju bara inte det var livet alldeles för roligt för att ha tid med. Jag kommer inte ihåg hur länge man fick följa med Badbarnen men tror att det var slut när man blev tonåring.
När Badbarnetiden var över badade vi i Sisjön, en liten insjö, som man fick cykla till och det var ganska lång väg att trampa. Men vi hade förstås lika kul där som vi hade haft ute vid Näset och havet. När tonåren inträdde och jag gick på högstadiet satt vi ofta vid Sisjön även kvällstid och grillade och umgicks. I dag finns sjön kvar men det är inte mycket vildmark runt omkring längre. På den tiden fanns det inte ett endaste hus i sjöns närhet. Lite bönder fanns utmed vägen och backen upp. Det var en hiskelig backe som inte gick att cykla uppför som vi kallade för Kikkiböabacken, fråga mig inte var namnet kom ifrån, men det var givetvis desto roligare på hemvägen när man cyklade i full fart nedför.
Jag minns speciellt vid ett tillfälle då min bror Conny hade kommit över en tandemcykel som han gjort ordning och jobbat med många många timmar. En dag i slutet på terminen i sjunde klass fick vi oplanerade håltimmar och min kompis Lisa och jag snodde tandemcyckeln hemma och drog i väg upp till Sisjön för att bada. På hemvägen hoppade kedjan av i Kikkiböabacken och vi for rätt in i en kohage nedanför. Det är ett under att inget allvarligt hände mer än några skrubbsår och förskräckelsen. Jag ska inte gå in på detaljerna vad min bror sade när han upptäckte att vi hade snott hans tandem.

Jag var inte speciellt engagerad i föreningslivet under min uppväxt men jag var med i IOGT:s ungdomsgrupp där man 1 gång i veckan fick komma och pyssla med olika saker. Jag minns att jag gjorde ett par örhängen som jag var väldigt stolt över. Det var gratis och en av orsakerna till att jag gick med. Dom flesta andra möjligheter som fanns var också förenade med kostnader och det var det inte tal om att det kunde komma på fråga.

Som jag nämnt tidigare hade min äldsta bror en särskild roll i mitt hjärta. På något vis intog han nog rollen av den pappa som jag aldrig hade. Det hände att jag då och då fick en summa pengar av pappa men det var förmodligen för att han dövade sitt samvete om han nu hade något eller om han fick veta det från andra vuxna.
Storebror var det som köpte och betalade mina häftiga elastabyxor med hängslen som var supermodernt vid den tiden. Dessa byxor hängde på mig jämt och till dess att dom knappt var hela mellan hålen. Vi var i Krokslätt i en affär som Jitex och inhandlade dem. Jag minns det som om det var i går – den fullständiga lycka jag kände är obeskrivbar. Jag minns också att man skulle ha hårtork på den tiden (det var ett måste bland tjejerna) och det fick jag i födelsedagspresent av Leif. Den har vi faktiskt kvar ännu! Han stöttade mamma också med att ge oss förmaningar när vi blev jobbiga. Det kan inte ha varit lätt för mamma!

Jag vet inte riktigt hur det gick till men ?grabbarna? som hyrde övervåningen, Alfons och Rolf, blev snart bekanta till oss och tillbringade mången timme vid köksbordet pratandes och fikandes. Mammas bästa väninna från den tiden (och var förresten hela livet) Eivor, kom ofta in på en kopp och det var det bästa jag visste när hon och mamma satt och pratade ?skit? när jag kom hem från skolan. Då ville jag inte gå ut utan satt helst och lyssnade när dom pratade. Det hände att mamma mer eller mindre körde ut mig när dom kom till delar som inte var avsedda för barnaöron. Som sagt, jag vet inte riktigt hur och under hur lång period ?grabbarna? från övervåningen bara var bekanta men till slut flyttade Alfons ner till oss och det bar iväg till bröllop mellan honom och mamma. Jag var inte förtjust i det utan trodde väl någon stans i djupet att pappa skulle komma hem igen. Men nu blev det som det blev och bröllopet firades hemma efter vigsel på rådhuset. Alfons föräldrar från Norrland kom på besök och det blev en hejdundrandes fest därhemmavid. Eivor gifte sig med den andra ?grabben? Rolf och dom flyttade till Skåne.

Eivor var och är en snäll och omtänksam människa och jag vet att jag i hemlighet ibland önskade att hon var min mamma. Hon kunde inte själv få några barn och det var kanske min stora lycka. Jag fick till och med åka med henne och Rolf samt Eivors syster med familj på mitt livs första semester. Till Lökken i Danmark bar det av i veckorna två. Jag hade aldrig sett en så stor fin strand förut och det var en helt fantastisk tid för mig. Vi badade och njöt verkligen av livet och på kvällen gick vi ut på restaurang och åt middag vilket också var unikt för min del. Vi bodde på ett litet typiskt danskt pensionat och solen lyste hela tiden så vitt jag kan minnas. En otrolig upplevelse som har en varm plats i mitt minne. Wolfgang och jag åkte dit för ett par år sedan men tyvärr har det förändrats så jag kunde inte riktigt känna igen mig.

När jag var tretton år fick jag jobb på Åby travbana. Arbetstid varje torsdag- och söndagskväll när det var trav. Jobbet bestod av att plocka undan disk vid en liten kaféhörna där man serverade mat och mackor och annat fika. Jag tjänade 30 kronor per kväll och det var ett gott tillskott av pengar som jag mestadels spenderade på kläder men även lite nöjen. Det var en stor omställning i mitt liv att ha egna pengar med undantag för den femkrona jag fick i veckan för att jag varje dag handlade i affären för mamma. Jag avancerade så småningom och fick ansvara för en ?egen? korvkiosk och tjänade då hela 50 kr per kväll. Det var slitigt och på torsdagskvällarna var sällan hemma före midnatt men på något sätt gick det. Och det var ju inte lönt att försöka ?vara sjuk? dagen efter och bli hemma från skolan för att man i själva verket var trött. Icke sa nicke – det gick inte att lura min mamma!
Det gav naturligtvis en viss frihet att tjäna dessa pengar och kunna köpa lite mer kläder, skor och prylar som inte annars hade varit möjligt. Om det sedan var så bra ur andra synpunkter tål väl att diskuteras. Skolarbetet blev naturligtvis lidande och varje kväll när jag kom från Åby och hade arbetet såå hade jag en djävulsk värk av reumatismen. Inte så konstigt för arbetet var i en stor spelhall med öppna dörrar och betonggolv och det drog kallt hela tiden från dom öppna dörrarna. Mamma smörjde mina ben med Vick och masserade så jag till slut kunde sova. Husmor, som föreståndaren kallades, var en äldre dam och känd för sin stränghet men jag vann hennes hjärta och vi hade en fin relation. Hon bodde i en stor fin villa, mer lik en herrgård, i Pixbo och hade ofta bjudningar. Kan inte minnas var hennes make gjorde till yrket men det fanns gott om pengar. Flera gånger fick jag chansen att hjälpa till i köket när paret hade fest och på så vis tjänade jag ytterligare några kronor.

Jag fick två nya syskon ganska tätt strax efter giftermålet. Först en lillasyster, ett riktigt charmtroll och senare en liten bror. Det är klart att det inte var så lätt med ytterligare två barn på den lilla ytan men det gick. Jag minns att vår katt Kurre alltid ?passade? lillasyster när hon stod ute i vagnen sovandes i trädgården. Kurre låg på skyddet över hennes ben och lämnade inte vagnen.

Leif träffade sin Eva vid unga år och dom höll ihop troget. Leif hade en lägenhet i Olskroken som jag fick städa då och då mot betalning. Eva bodde fortfarande hemma vid den tiden. Dom flyttade inte ihop förrän giftermålet var avklarat
Det blev giftermål, ett underbart kyrkbröllop i Mölndals kyrka. Och efter vigselakten stor fest i en hyrd lokal i Pixbo. Oj, vilken fest och vilken upplevelse. Min pappa hade vid denna tid börjar bruka sprit, vilket jag aldrig kan minnas att han gjorde som gift med mamma, och ställde förstås till det å det gruvligaste. Men jag tyckte i alla fall att det var helt fantastiskt och tänkte att så ska jag också ha det. Jag såg väldigt mycket upp till både Leif och Eva som var helt underbara människor.

Vid denna vevan, jag minns faktiskt inte så noga men jag hade börjar i åttan sökte, Alfons jobb som hovslagare som egenföretagare på Karlstads travbana och fick jobbet. Han sökte många jobb under denna tid, bland annat ett liknande i Sala men det blev aldrig aktuellt. Det blev alltså flytt till Karlstad vilket inte föll i god gjord hos en tonåring som jag var. Min bror Conny övertog då storebror Leifs lägenhet i Olskroken så han flyttade aldrig med. Leif och Eva byggde hus i Stannum och flyttade alltså dit så Conny kunde överta lägenheten.
Jag var förtvivlad, ville inte flytta från den trygghet som kompisar och skola gav för att börja om på nytt. Jag tog kontakt med pappa och frågade om jag inte kunde få bo där men fick förstås nej till svar. Jag testade även om det kunde vara möjligt för mig att bo hos Leif och Eva men det gick givetvis inte. Dom jobbade bägge två och hur skulle det gå med skolan och allt? Nej, jag fick vackert följa med till Karlstad med övriga i familjen. Det var en sorglig tid i mitt liv. Att börja i en ny klass i en ny stad där jag inte kände en kotte var en mardröm. Men det fanns inget att välja på och det vara bara till att gilla läget.
Naturligtvis kom jag så småningom till rätta men det tog tid. Jag hängde mycket på travbanan som låg granne med det hus vi bodde i. Där träffade jag så småningom några jämnåriga kamrater som jag fick bra kontakt med och mitt intresse för hästar vaknade till liv. Mest höll jag till i Olle Elfstrands stall där även dom nyvunna kompisarna var. Olle Elfstrand hade precis i den vevan själv flyttat till Göteborg och Åby med sina bästa hästar så han var sällan eller aldrig där. Vi ungdomar skötte hela ruljangsen. Det var mest unghästar som ännu inte startat någon gång. Jag fick också väldigt god kontakt med grannstallet där en äldre ungkarl och pedant som hette Stig Sääv hade några hästar som han tränade. På något sätt har jag alltid haft lätt att umgås med vuxna och han lärde mig mycket om livet på en travbana. Han hade en stallkatt som fick ungar och han visade mig när kattmamman fångade in en mus som hon sedan lät ungarna träna på. Fantastiska upplevelser för en tonåring som törstade efter kunskap. En annan händelse som satt djupa spår är när en av unghästarna fick tarmvred. Vi upptäckte att han lagt sig ner i sin box och blev oroliga så jag fick på honom grimma och en ett grimskaft och ledde ut hästen på stallbacken. Gick några varv och rätt som det var stegrade sig hästen och jag hade snurrat grimskaftet flera varv runt armen för han var lite vild och flög således upp i luften ett antal gånger innan granntränaren Stig fick syn på oss och kom till min räddning. Nåja, det hela slutade med blotta förskräckelsen för min del och vi fick ringt efter en veterinär som konstaterade att hästen fått tarmvred. Han åtgärdade det med att dra på sig en gummihandske som täckte även armen och förde därpå in hela armen i hästens tarm och fick ut det som hade fastnat och orsakade plågorna. Det var ägaren till hästen som hade proppat i honom en massa äpplen från sin trädgård.

Ibland fick jag möjlighet att följa med hästtransporten till Åby då hästar från Färjestad skulle starta i något lopp. Det blev till att sitta i hästarnas utrymme och det var dragit och kallt men ändå en möjlighet att få träffa gamla kompisar under några timmar. En transport på 50 mil innan man var hemma igen mitt i natten.
När Olle Elfstrand till slut flyttade ner resten av sina hästar började jag jobba med en annan tränare som hette Evert. Alla hästar han hade ägde han själv och hans son var kusk när det var tävlingar. Efter ett tag sade han upp sin stallhyra på Färjestads travbana och flyttade ut med hästar och allt till en bondgård som en kompis arrenderade. Mjölnargården hette stället och Heine hette kompisen som arrenderade. Där tillbringade jag sedan all min lediga tid. Jag hade fyllt 15 och fick en begagnad moped i födelsedagspresent. Den gjorde det möjligt för mig att ta mig till Mjölnaregården. Dom två ?gamla? gubbarna, Heine och Evert, var lite som komediserien Griniga gamla gubbar. Envetna som lus bägge två och ingen gav någonsin med sig. Det fanns två boningshus på gården och det ena hade Heine och hans fru som sommarbostad. Heines fru var inte där så ofta men vi åt alltid lunch inne i huset som ?gubbarna? lagade till. Det var där jag fick lära känna riktigt genuint värmländska maträtter som varje ungdom i min ålder hade ratat. Men det mesta smakade riktigt gott och jag trivdes verkligen där. ?Min? häst som jag skötte som mitt dibarn hette Fred Scott och vann några segrar. Jag kallade honom för Fredde och varje dag när jag kom knattrande på min moppe efter skolan såg han mig kommandes i backen ner till lagården och blev lite vild i boxen. När vi gav hästarna hö varje eftermiddag smög jag till Fredde en sockerbit och långt efter att vi hade flyttat tillbaka till Mölndal ringde Evert och berättade att det var omöjligt att få hästen att äta sitt hö på eftermiddagarna. Då blev jag tvungen att bekänna och det slutade med att Evert fick börja ge honom en sockerbit varje dag till höet.
Det var rätt så stora marker som tillhörde gården och vi byggde hagar till hästarna och hö skördade vi. Det var en märklig upplevelse att få vara med och skörda hö med två gamla gubbar som till lunch då skar bitar direkt av från en stor falukorv, en grov kaka bröd samt drack lättöl till. Jag fick givetvis ingen lättöl utan någon sötdricka som införskaffat s till ?barnungen?. Heine och hans fru hade inga egna barn och jag vet vid något tillfälle då jag var honom och tankade bilen så säger han helt plötsligt till tappföreståndaren:
- Ja, det här är min dotter ser du.
- -Jasså, säger han lite tveksamt. Inte visste jag att du hade barn.
- Njae, hon bor ju hos sin mamma så det blir bara korta besök då och då.
Jag var alldeles stum och visste inte vad jag skulle säga. Vi berörde aldrig saken mer efter det. Ibland fick jag komma hem till deras hem i stan, inne i Karlstad, och man märkte genast att det aldrig funnits några barn där. Det var så fint överallt och dom tyckte det var så roligt när jag var där så dagen till ära serverades det inne i fina matsalen med kristallkrona och vit linneduk på det vackert dukade bordet. Det var ett snällt par som säkert hade blivit dom bästa tänkbara föräldrar i världen om dom hade kunnat få egna barn.

Att vara egenföretagare som hovslagare var ingen lätt uppgift med tränare som aldrig betalade i tid. Jag förstod väl inte så mycket av detaljerna men det hela slutade med att det inte funkade ekonomiskt. Alfons började dricka och livet för mamma blev ingen dröm precis med två små barn hemma, en grabb i småskolan samt mig då som tonåring. Det började pratas om att vi skulle flytta tillbaka till Mölndal och jag blev väl både glad och ledsen. Jag hade funnit mig så väl där ute på Mjölnaregården och blev rent av lite bortskämd av dom gamle och saknade inte längre så mycket det vi hade flyttat ifrån men samtidigt så pirrade det givetvis lite i magen med tanke på att få tillbaka alla sina gamla kompisar.
Vi bodde i Karlstad i 1 1/2 år sedan bar det iväg med flyttlasset igen. Mamma och Alfons lyckades få en fyrarumslägenhet som också var en fastighetstjänst i ett kontorshus alldeles vid E6:an i Mölndal. Det var alltså inget vanligt bostadshus men det fanns en lägenhet till och resten var kontor.
Givetvis var detta ingen miljö att växa upp i för mina två små syskon men det fanns inte mycket att välja på. Alfons fick jobb på Olofs Manners som låg alldeles intill där vi bodde.
Jag gick ur nian och fick jobb på Nordfalks kryddfabrik. Att läsa vidare var inte tal om. Mamma sade att jag naturligtvis fick skaffa mig ett jobb som pojkarna hade gjort och syftade då på mina bägge storebröder. Inte för att jag hade några betyg att tala om heller för den delen men det fanns inget stöd för någon fortsatt skolgång så det vara bara att söka jobb. Innan jag fick jobb på kryddfabriken var jag barnflicka ett tag hos en damfrisör med en liten flicka i ettårsåldern. Jag tjänade 60 kronor i veckan och betalade 15 hemma.
När jag sedan fick jobb på kryddfabriken tyckte jag att jag blev miljonär på kuppen. Vi hade veckolön som så småningom lades om till tvåveckårslön och vi fick pengarna i ett lönekuvert varje fredag.

Jag träffade förstås en kille som hette Tommy. Han var från Hisingen och vi flyttade snart ihop i en gammal omodern lägenhet i Olskroken. Jag var inte ens 17 fyllda. Efter ett tag fick vi chans på en lägenhet där hans föräldrar bodde i Länsmansgården, en tvåa för en hel förmögenhet. Naturligtvis höll det inte. Han var arbetsskygg och vänstrade ganska snart med andra så jag gav upp och flyttade hem till mamma igen. Eftersom min lillebror Harry då hade fått mitt rum så fick jag dela rum med minstingarna och det var i alla fall bättre än att stanna kvar i förhållandet.

1971 träffade jag Wolfgang och jag var nog ganska svårflörtad efter mitt misslyckande förhållande med Tommy. Woffe var dock kär som en klockarkatt och det var nog jag också men vågade väl inte riktigt lita på att det skulle bli någon skillnad på ett nytt förhållande i jämfört med jag redan hade avslutat. Men Woffegubben gav sig inte och vi blev ett par.
Tillägg (på begäran av yngsta barnet)
Det var ganska odramatiskt när Wolfgang och jag träffades. Vi blev presenterade genom en gemensam kompis som jag inte hade träffat på ett tag eftersom jag bodde på Hisingen. Men när jag flyttade hem igen till Mölndal efter Tommys och mitt kraschade förhållande så tog jag åter kontakt med dom gamla ungdomsvännerna. Det var en ganska trevande start där vi aldrig var ensamma utan alltid med kompisgänget. Men vi åkte i väg till Marstrand en helg hela gänget och det var då det blev lite trevande från Wolfgangs sida. Han pockade på men jag var lite misstänksam och lite ljummet intresserad. Wolfgang var humoristisk och vi skrattade mycket och hade roligt tillsammans så rätt som det var så var vi bara ett par.

Situationen var ganska hopplös med mig boendes hemma i barnrummet och Woffe inhyst i ett hyresrum så vi började leta efter en lägenhet. Hans mamma hjälpte oss till sist att få en med ett byte hon gjorde då hon och maken flyttade till en insatslägenhet i Mölndal. Lägenheten vi fick låg i Järnbrott och kontraktet stod förstås på Wolfgangs mamma men skulle så småningom kunna skrivas över på oss. Det var en tvårummare med kök i ett ganska gammalt men välvårdat hus. Det var en lycklig tid. Woffe jobbade som typograf på Wezäta Melins och jag på kryddfabriken som inte låg så långt ifrån varandra vilket medgav att vi kunde samåka. Woffe hade bil redan när vi träffades, en Volvo Amazon, och jag var 18 och han 22 år. Jag hade inte haft någon tanke på att ta körkort men det såg min blivande svärmor till så att jag tog. Jag fick startavgiften och teorilektionerna av henne i födelsedagspresent. Woffe övningskörde med mig på fritiden så jag hade ganska snart mitt körkort som totalt kostade 700:-. Det var en lycka att få sitt kort i handen och jag ska sent glömma den dag jag tog mig till Länsstyrelsen för att lösa ut det.

Vi hade det ganska bra och var lyckliga och förlovade oss den 6/10 1971. Wolfgang som var ensamt barn tyckte det var fantastiskt när han träffade hela min familj med 5 syskon varav två med egna familjer och ville alltid att vi skulle umgås med än den ena och än den andra så fort det fanns möjlighet. Han trivdes verkligen med mycket folk omkring sig medan jag nog tyckte att det räckte med att ses vid högtider. Vi var ofta och mycket hos min bror och Eva som då hade sonen Roy. Dom sålde sitt hus i Stannum och köpte ett hus i Toltorpsdalen ungefär i samma veva som vi flyttade ihop.

Bägge mina bröder jobbade många år hos pappa som alltid hade haft egen firma men någon gång under Leifs tidiga år som gift startade han en egen firma. Också den inom oljemontörsbranschen. Han hade några gubbar anställda och Eva skötte bokföring och fakturering. Min något yngre storebror Conny jobbade också hos Leif. Det var alltid öppet hus hos Leif och Eva och jag tror att det var den öppna gemytligheten som tilltalade Woffe. Det var ju inte han riktigt van vid men fanns sig snabbt tillrätta.

Conny hade träffat sin Anny och dom fick sin dotter Helen. Dom bodde i Mölndal i en lägenhet på Baazgatan. Både Conny och Leif med familjer skaffade ganska tidigt husvagn och umgicks mycket under årens lopp och semestrade tillsammans med husvagnarna. Conny och Annys lilla Helen var nästan jämngammal med Leif och Evas lille Roy. Jag tror att Roy är aningens äldre än Helen men dom hade kul tillsammans.

Det skar sig mellan Wolfgangs mamma och mig ganska snart för det visade sig att hon var en riktig envåldshärskare. Jag minns alldeles tydligt när hon tyckte att vi skulle köpa oss en bokhylla för att hennes syster från Tyskland skulle hälsa på. Vi hade inga pengar till någon bokhylla men hon erbjöd sig naturligtvis att låna ut på obestämd tid. Hon hade till och med redan kollat in en hylla som skulle passa oss. Sagt och gjort, hyllan införskaffades och vi hade en skuld till henne. Detta var förstås innan det skar sig. Att det inte fungerade längden är så här i efterhand ganska lätt att förstå men inte just då.
Hon blev så arg så hon krävde att Wolfgang skulle lämna mig. Det hade dock inte Wolfgang en tanke att göra så det slutade med att hon helt enkelt bröt kontakten med oss och sin ende son. Vi ville då inte längre bo kvar i den lägenhet som hon hjälpt oss att få och också stod för kontraktet på så vi började leta igen. Vi hade lyckan att få en trerummare i Kortedala och var så lyckliga över att kunna flytta.
Skulden på bokhyllan som vi ännu inte hade börjat betala av fick vi låna av Leif och Eva så fick sina pengar och vi var kvitt.
Jag hade svårt att förstå hur man kunde bli så arg på sin enda son att man till och med bröt kontakten. Visst hade mamma jag haft våra gräl under tonårstiden och varit fly förbannade på varandra men aldrig hade tanken ens föresvävat mig att jag eller vi skulle kunna bryta kontakten för evigt.
Det var nog med min lilla erfarenhet av livet som jag trodde att jag kunde få slut på eländet genom att till första julen i hemlighet sända henne en blomma som blomsteraffären levererade. Jag hade så svårt att tänka mig att vi skulle passera jul utan att träffas och försonas att det bara inte var tänkbart i min värld.
När jag så berättade det för Woffe blev han arg på mig för första gången. Han sa att det var urbota dumt gjort av mig och att hon absolut inte skulle ta emot blomman ens.
Långt senare fick vi veta att hon hade tagit emot blomman men nopprat sönder den i små bitar och gått till blomsteraffären och bett dom skicka den till avsändaren. Det gjorde dom förstås aldrig men hon hade berättat detta för Wolfgangs farfar som berättade det för oss långt senare.
Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan göra så här men vi har inte haft någon som helst kontakt sedan dess och hon har aldrig träffat sina två barnbarn. Vi vet inte var hon bor eller hur hon har det men Wolfgang förstod detta redan då vilket jag inte gjorde.

Skrivet av Angela Müller den 13 juli 2004 15:07 | Kommentarer (4) | Permalink

12 juli 2004

Tillägg

ALLT eftersom jag skiver "av mig" mitt liv så kommer jag på fler detaljer som jag missat. Jag har nu insett att det inte blir fullständigt och jag kommer inte att bli nöjd förrän allt är på plats så jag lägger till några kursiverade stycken här och var i den mån det går och passar in.

Den kloke kan tycka att det är väl ingen idé att publicera förrän "hela" livet är klart men då är jag rädd att det aldrig skulle bli något av. Då skulle jag peta och gneta och aldrig bli nöjd. Nu skriver jag rakt ur hjärtat och utan någon större struktur men då kommer det i alla fall på pränt. This is me.....

Den som hävdar att aptiten växer medan man äter har inte upplevt hur aptiten växer medan man svälter.

LUDWIG SCHMIDSEDER

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2004 23:07 | Kommentarer (3) | Permalink

Bättre i dag

IDAG är jag nästan som vanligt igen. Inga problem med halsen och huvudet känns inte längre som en kartong. dock fortfarande en aningens obehag i nacken. Av den anledningen blev det inget sim i morse. Ska nog ta det lugnt ett par dagar till så jag vet att jag inte går på en nit genom att börja för tidigt och hamna i samma situation igen.

Jag ska nu lägga ut del två av mitt liv men det tar på krafterna och känslorna. Det är svårt att skriva - mycket svårare än jag från början kunde föreställa mig. Jag har kommit på flera saker, nu i efterhand, som jag borde varit med i del 1 men det blir så när tankarna väl kommit igång.

I dag har kändes det mycket känslosamt att skiva och flera saker kändes som om jag inte bearbetat ännu därför att jag inte går omkring och tänker på min barndom men som kommer nu när allt spelas upp som en dålig film för mitt inre.
Jag lägger alltså nu ut del två, här nedan, och tar sedan beslut allt eftersom om jag kan och orkar och vill ha med fler delar.

Undertryckta tårar är ett dödligt gift för hjärtat.

C. CASTELLO-BRANCO

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2004 20:07 | Kommentarer (2) | Permalink

This is my life, part 2

FAMILJENS, den kvarvarande då pappa lämnat det sjunkande skeppet, räddare hette Pålsson. Det var alltså han som köpte vårt hus då pappa inte längre skötte betalningarna. Han var taxiägare och hade två vuxna söner. Jag vet inga detaljer direkt från den tiden men att det var än mindre pengar i huset var inte svårt att inse och att pappa inte betalade underhållet i tid snappade jag också upp då och då. Det är inte heller så här i efterhand svårt att föreställa sig att det inte var någon dans på rosor som ensamstående mamma med fyra barn.
Farbror Pålsson måste i alla fall ha haft ett stort hjärta. Hans fru var handikappad och satt i rullstol. Jag vet inte vad som hade hänt men i efterhand tror jag att hon hade fått MS eller något sådant. Hon var också en snäll och givmild människa. Det hände någon gång att fabror Pålsson bjöd in mig på saft och kakor som hans fru hade ställt i ordning.
Vi kunde inte längre nyttja hela huset utan fick ha undervåningen som bestod at två rum och kök. Övervåningen skulle hyras ut. Det innebar att mina storebröder och även jag själv fick flytta ner. Leif låg i köket, jag Harry och Conny i det ena rummet och mamma i det rum som var vårt storarum. Leif flyttade så småningom till egen lägenhet och då flyttade Conny ut i köket. Som väl var det stort kök och stora rum men när jag tänker på vilka krav man har i dag på yta så blir man nästan mörkrädd.

Det var emellertid ett mycket fint område att växa upp i. som jag nämnt tidigare blev vägen till skolan mycket kortare och det fanns en stor park med grönområde i kvarteret. På just vår gata och närliggande var det mest lite äldre hus området höll dock sakta men säkert på att växa utkanterna med nybyggnation av både fristående villor och radhus.
Om man bortser från att familjelyckan inte var fullständig så var det en lycklig uppväxt vad gällde lekkamrater och annat.

Jag hade en mycket kär vän som bodde gatan innan mig och hette Anette. Vi lekte jämt med varandra och pysslade mycket med klippdockor som vi ritade egna kläder till och pysslade med för jämnan. Det var alltså innan Barbies tid och barnen, åtminstone i min närhet, hade inget överflöd med leksaker. I deras trädgård fanns det stora fina äppelträd och jag minns att det var ett populärt ställe att "palla" frukt på.

Anettes mamma var en rundnätt liten tant som alltid var snäll och hennes pappa var smal som en räka och sa nästan aldrig något. Hon hade äldre syskon men jag tror att det bara var Anette som bodde hemma och möjligtvis och tidvis en lite äldre syster. Pappan var av tyskt ursprung och en dag hade dom hyrt ut ett av sina rum till en familj som hade flytt från dåvarande Östtyskland. Det var jättespännande med folk som pratade ett helt annat språk och vi blev, Anette och jag, till och med inbjudna i deras lilla rum för att avnjuta middag med den lilla familjen som förutom en mamma och en pappa också bestod av en, något yngre än oss, dotter.
Vi fick surkål och jag trodde aldrig jag skulle få ner eländet. Givetvis var det något till surkålen men det har jag glömt för jag kommer bara ihåg hur eländigt jag tyckte den smakade.

Anette var i mina ögon väldigt mogen. Hon kunde till och med koka makaroner och spagetti ensam när hennes mamma jobbade. Hon var ett år äldre men det var stor skillnad på oss i mognadsgrad. Kanske berodde det på att hon blev tvungen att lära sig när hennes föräldrar jobbade och det faktum att hon hade äldre systrar kan givetvis ha spelat sin roll. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt spännande när jag fick vara med henne ensam hemma och titta på när hon lagade mat. Hon var en trygg tjej med stort självförtroende och som sagt i mina ögon en riktig idol som kunde husera i köket på egen hand.

De barn och familjer jag kom i kontakt med var alla arbetarbarn där flera av fäderna arbetade på Papyrus. Mest höll vi ungar till i lekparken som hade mycket uppvuxna träd och bra gungor och andra för den tiden förekommande lekredskap. Det var en ganska stor park med mycket buskar och stora gräsmattor där vi alltid spelade brännboll. Leka gömme i buskagen var också en ofta förekommande lek.
Och faktum är att lekparken blev en viktig del i våra liv och den dög även i tonåren då vi satt där samlade på gräsmattanför att lyssna på Tio i topp med Kerstin Adams Ray som programledare i någon av kamraternas transistorradio. Detta gjorde vi varje lördag på sommarhalvåret och det gav oss en gemenskap som man först i vuxen ålder förstår hur viktig den var. Jisses vilka tider, jag blir riktigt nostalgiskt när jag tänker tillbaka. Jag minns också att det var ett evigt strul att få ihop tillräckligt med slantar till batterier. Och man var inte längre hemifrån än att man mycket väl hörde när mamma ropade att maten var klar fast det hände ju förstås att man totalt ignorerade det när man hade så kul så att hungern inte var det viktigaste.

En av de få minnen som dröjer sig kvar riktigt klart var när vi kom hem från skolan och mamma hade bakat vetebröd. Det luktade gott i hela kvarteret och att få doppa varmt vetebröd i kall mjölk var en rysare kan jag lova. Än i dag kan jag förnimma både lukt och smak och den glädje vi kände över att komma in i det varma fuktiga köket med doft av nybakat. Det värsta jag visste däremot var när mamma hade kokat ängamat. Jag tror inte mina barn vet vad ängamat är men det var helt enkelt en redd grönsakssoppa och jag tror till och med att den kokades i mjölk. Den gillade jag inte men sett med plånboken var det säkert mycket mat för pengarna och storkok på den tiden var inget märkvärdigt. En annan sak som jag minns tydligt var när det blev pannkakor kvar efter middagen. Dessa strimlade mamma och ruskade sedan runt bitarna i strösocker varpå hon stekte dem lite lätt i stekpannan. Åhh, det var himmelskt gott och jag tror att vi i bland åt extra lite pannkakor till middagen för att det skulle bli riktigt mycket över till nästa dag som mamma kunde göra i ordning som mellanmål efter skolan nästa dag.

Alldeles i närheten av parken låg kvarterets speceriaffär. En ganska liten butik där man handlade över disk och på krita. Handlaren hade en stor bok som han skrev upp beloppen i och dessa skulle sedan betalas i slutet på månaden.
Jag minns så väl att det var flera gånger då mamma inte kunde betala på dagen och man fick be om uppskov. Jag kan inte i min vildaste fantasi räkna ut hur många liter mjölk i glasflaska jag burit hem åt familjen. På vintern hände det att mamma fick ställa mjölken utanför på farstukvisten för att den inte fick plats i kylen och ofta hände då att det frös till och det vara samma glädje varje gång man fick uppleva att mjölken stod upp som en pinne ovanför glasflaskan och längst upp satt korken som var en tunn folie. Det såg så roligt ut. Den enda som inte blev glad var mamma. Sex liter mjölk om dagen gick det åt med två tonåriga grabbar som drack värre än en kalv. Det fanns bruna och genomskinnliga mjölkflaskor som sedan bars tillbaka till affären när dom var tomma.

Min äldsta bror började jobba när han slutade skolan och jag har fått veta av mamma så här i efterhand att han lämnade hela sin lön hemma för att vi skulle ha mat i huset. Det måste ha varit tufft för en ung kille att jobba hela veckan lång och sedan lämna alla pengarna till mamma. Det enda han behöll själv var pengar till bensin för sin moped.
Jag vet att han ibland skällde på mig och Conny om vi hade burit oss dumt åt eller gjort något som var förbjudet och jag kan höra mig själv än i dag hur jag gör klart för honom att han minsann inte är min pappa. Samtidigt vet jag att han gav mig mycket trygghet under den här tiden.

Pappa hade som sagt var vänstrat med en annan och dom gifte sig så småningom och fick en flicka som ju är min halvsyster. Hon jobbade på ett café och hade förmodligen inte haft något förhållande innan min pappa. Bodde hemma hos sin mamma vilket dom gjorde allihopa under en lång tid. Dom hyrde ett sommarhus ute i Vallda och nästan varje helg kom dom vägen om oss för att hämta med min lillebror Harry. Detta, att dom hämtade honom varje helg och jag inte fick åka med gjorde mig förfärligt ledsen och det var många tårar som trillade ner för kinderna när jag stod på farstubron och vinkade när det bar av. Så här i vuxen ålder kan jag ännu inte fatta hur han kunde bära sig åt så vecka in och vecka ut. Jag sprang in till mamma och grät av sorg varje gång och hon försökte trösta mig så gott det nu gick. Mumlade om att det var jobbigt med tre barn varav min lillebror inte var så gammal och flickan deras var bebis.
Lillebror kom hem med fina leksaker och kläder som dom köpt och dom reste även iväg på semester utomlands som jag aldrig fick uppleva. Ja, det var en svår tid och till slut vet jag att jag försökte hålla mig borta när han skulle hämta lillebror.
Det hände givetvis att jag fick åka med någon gång men då bara för att vara barnvakt åt bebisen. Det var ett jättefint gammalt stort bondhus dom hyrde varje sommar med tillhörande lagård och det är ju inte svårt att gissa hur kul man kunde ha som barn där. Dom åkte ofta ut till havet, som inte låg på gångavstånd men en baggis att nå i sin fina mercedes som dom hade, och badade och en liten båt hade dom skaffat som dom var ute med.
Jag vet att en av de få gånger jag fick med var vi hos granntanten och köpte ägg. Hon hade frigående höns och plockade äggen direkt när vi kom och detta imponerade på mig. Äggtanten var en jättesnäll äldre liten gumma och jag smög iväg dit ibland när inte pappa och Asta visste om det. Hon hade en liten stuga och jag tror att hon ensam för jag såg aldrig någon gubbe där men förmodligen var hon änka.

Ja, det var utan tvekan en jobbig tid att som elva- tolvåring bli så totalt ignorerad och jag fick någon slags "pappasjuka" som gav utslag i att jag ständigt och jämt berättade om min pappa. Varje mening fanns ordet pappa med och det måste ha varit jobbigt för min omgivning och det var givetvis jobbigt för mig. Men tiden läker alla sår eller så vänjer man sig vid läget - gillar det och går vidare. Det var här min äldsta storebror gav mig en viss trygghet. Han var snäll och ställde inga större krav än att jag skulle uppföra mig och vara snäll mot mamma och hjälpa till med det jag kunde.

Jag minns att mamma under den här tiden började jobba med nattvak på Vasa sjukhus. Hon gick iväg när vi hade somnat och kom hem igen oftast när det var dags att stiga upp för frukost innan skolan. En gång när hon kom hem sov vi, Conny och jag (Leif hade nog flyttat hemifrån till egen lägenhet) sov som stockar medans lillebror hade smugit upp och fått tag på tändstickor och tänt eld i tvättskåpet samt vid fotändan av våra madrasser! Jag miss detta så väl för det var kallt ute och snö på marken. När mamma kom hem och kände lukten väckte hon förståss oss och ut genom fönstret åkte madrasserna rakt ner i snön. Herre min je vilket liv det blev där på morgonen. Och mamma var hysterisk och sa flera gånger tänk om jag kommit lite senare, så hade ni kanske inte vaknat alls och hela kåken kunde stått i brand. Stackars mamma! Det måste ha tagit djupt på känslorna och känts långt in i själen. Att behöva lämna oss för att jobba så det kom in pengar i familjen var väl illa nog. Som tur var pyrde det bara i tvättskåpet och madrasserna men ändå.
Han var makalös på att klättra och hitta sådant som inte var lämpligt. Han hade säkert haft vett på att smyga sig så vi inte skulle vakna. Så liten han var, var han fullt medveten om när det var djävelstyg på gång.

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2004 20:07 | Kommentarer (3) | Permalink

11 juli 2004

This is my life, part 1

NÄR jag var liten hette inte filmjölk filmjölk utan kulturmjölk. Det fanns något som hette långfil men den var så tjock så man fick klippa av strålen när tallriken var full. Mestadels föll den i smaken för norrlänningar så vitt jag kan minnas.

Jag föddes på Mölndals BB 1953 och var tredje barnet i ordningen. Två storebröder hade jag alltså redan. Leif, som är min äldsta bror har jag nog alltid sett upp till mer eller mindre men det finns säkert goda skäl till det. Storebror två, Conny, var en riktig busunge med den tidens mått mätt och honom såg jag upp till på ett annat sätt eftersom vi var mer nära i ålder (bara fyra år som skiljer oss) så hände det att vi umgicks i samma kretsar under tonåren.

Mina föräldrar bodde, vid min födsel, i Morfars hus som bestod av tre våningar. En stor fin träkåk med jätteträdgård och en antal förrådshus alldeles intill skogskanten. Dom hade en lägenhet på andra eller tredje våningen och Morfar med fru bodde i bottevåningen,
Från denna tid minns jag inget men mor och far byggde ett hus i Toltorpsdalen på toppen av Safjällsbacken. När jag var tre år var det inflyttningsklart.

Ett tidigt minne har jag därifrån fast jag kan inte säga hur gammal jag var, kanske fyra eller högst 5 år. Jag hade fått ett arvegods (förmodligen i doppresent) en vacker guldring som jag hittat och satt på mig och sedan bar det av ut i sandlådan. Givetvis fick jag inte bära ringen till vardags utan hade smugit mig utan att mamma visste.
Naturligtvis föll ringen av i sandlådan och jag hittade den inte igen. Mamma blev galen och hon och pappa grävde igenom och silade hela sandlådan utan någon framgång.

Ovanför vårt hus fanns ytterligare två hus innan skogen tog vid. Det rann en bäck längs skogskanten där vi sjösatt många barkbåtar som seglat från oss ut i stora världen. Till Kina allra minst! Min bror Conny hjälpte mig alltid att göra fina barkbåtar.
Den ena av grannarna hade två barn, en dotter och en som. Dottern hette Gudrun och vi lekte ofta. Jag tror att hon var aningen äldre än mig men vi hade roligt tillsammans trots åldersskillnad. Mamma har berättat att jag kunde inte säga Gudrun så jag kallade henne Gruden.
Gudruns pappa byggde en jättefin trädkoja (vilket min pappa aldrig tog sig tid att göra) och i den hade vi förstås jätteroligt. Egentligen var det Gudruns äldre bror som var huvudägare men vi passade på när han var i skolan.
Pappan var silversmed och mamman lärarinna (tror jag) och bägge lade mycket tid åt barnen vilket jag nog aldrig upplevde att mina föräldrar hade tid med. Jag minns också att jag blev bjuden på julgransplundring tillsammans med många andra barn och då pysslade Gudruns mamma med oss och vi hade det jättemysigt. Ja, det var stor skillnad på hennes och mina föräldrar. Dom hade alltid tid och hade man tråkigt så hittade dom på något pyssel som vi kunde sysselsätta oss med. Jag fick inte ens ta in barn i vårt hus.

I det andra huset bodde också en familj förstås. Jag minns inte dom lika väl men sonen i huset var i min ålder och vi lekte mycket och gärna tillsammans. Han hette Lars. Jag tror att dom hade fler barn men det är bara Lars jag minns.

Det var ständigt ont om pengar i familjen så någon överflöd var det inte tal om. Men när pappa kom hem med TV minns jag. Jag kunde titta på testbilden och finna det var väl så häftigt. Det var inte många som hade TV så lite unik blev man och kamrater ville gärna komma in och titta, både mina och grabbarnas. Jag minns också den orättvisa jag tyckte det var när mina storebröder fick titta på High Chaparall medans jag ansågs vara för liten för program av den kalibern.

Mamma var förstås hemmafru, det var man på den tiden trots penningbrist. Innan hon fick oss barn hade hon jobbat på Papyrus.
Vi fick ärva kläder av varandra i större utsräcklning än vad som är brukligt i dag. Och efter två storebröder var det inte alltid lika kul kan jag lova. Jag fick ärva en David Crocketmössa från Conny som jag verkligen h a t a d e. Det var en pälsmössa med svans! Hujedamejjen :-)
Att min mamma var hemma under hela min uppväxt har nog präglat mig ganska hårt. När vi fick vårt första barn, Steffanie, 1973 var det inte tal om annat än att jag skulle vara hemma.

Tilägg (en dag senare).
Jo, min mamma började faktiskt jobba en kort period när vi flyttat till nya huset och jag blev placerad hos en dagmamma som bodde " nere" i Mölndal inte långt från Lackarbäcksmotet i en evig rad av hyreskåkar. Det var bekanta till familjen genom pappa. Tror att hennes gubbe och pappa var kompisar eller hade jobbat ihop vid något tillfälle.
Mamma har berättat att jag grät floder varje dag när jag lämnades hos dagmamman och mamma också. Det fungerade bara ett kort tag och sedan kunde hon bara inte lämna mig storgråtandes varje dag (och enligt dagmamman grät jag varje dag tills mamma hämtade mig på eftermiddagen). Så hon slutade alltså jobba efter sin korta karriär som arbetande trebarnsmor.

Mamma sa alltid "Skitna ungar är friska ungar" och var således sällan arg när vi kom hem med fläckar på kläderna. Utomhus var också viktigt att man var för då förblev man frisk enligt mamma. Jag har mycket starka minnen när vi åkte kälke på vintern i backen upp till vårt hus och mamma satt med öppet fönster i köket i vinterkylan och solade sig och stickade på en tröja till någon av barnen samtidigt som hon ju höll ett vakande öga över våra vilda framfarter i backen. Rätt som det var ropade hon in oss för varm choklad med ostmacka. Det minns jag väldigt tydligt och kan näst intill se det för mig.

Ett annat minne jag har väldigt starkt är när Leif och Conny tog hand om en skadad kråka. Den fick bo i källaren och dom matade och pysslade om den tills den blev frisk och åter kunde flyga ut i friheten. Mamma var väl lagom glad åt fågelskit både här och där i rummet.

Ett annat starkkt minne är när Conny fick stryk med mattpiskan. Han hade säkert gjort något jävelskap för vi fick inte stryk utan anledning som det hette men ändå. Det satte sig starkt i min själ när han gapade och skrek för att det gjorde ont förstås.

När jag började i första klass fick jag gå en lång bit till skolan. Jag har funderat mycket på detta i vuxen ålder varför jag inte fick skolskjuts. Det måste ha varit en sträcka på 4-5 kilometer. Vi hade en skola i Toltorpsdalen men det hade alltså flyttat in så mycket barn så det fanns inte plats för alla där. Det tillkom massor av hus under den här tiden och vi var bland dom första som byggde just i detta område. Jag minns hur jag travade och gick varje dag men var inte speciellt tjurig över det för jag hade givetvis inget att jämföra med. Mina bröder gick däremot i Toltorpsskolan.

Jag fick en lillebror när jag var sju år. En gapig "fan" som med all säkerhet hade kolik kan jag tänka mig nu med dagens erfarenhet. Honom fick jag passa JÄMT, åtminstone kändes det så. Jag tycker att jag fick ha honom i sulkyn för jämnan med när jag skulle leka med mina kamrater. Jag minns också detta eviga skrikande från rummet där han hade sin säng och hur mamma i bland gick ut och promenerade om det så regnade småspik för att få lite ro från barnskriket. Märkligt nog minns jag inte att min pappa var med i bilden med undantag för vid middagsbordet då och då, Men han jobbade väl mycket och det var svårt att få slantarna att räcka till. Familj med fyra barn och nybyggt hus som ju inte var betalt på långa vägar.

Ett annat starkt minne jag har från barndomen är att en bit upp i skogen, uppe på höjden, fanns en lite pöl som vi kallade för Indiansjön. Där åkte vi skridskor på vintrarna och mamma skickade med oss matsäck bestående av mackor och varm choklad på termos. Min äldsta bror tände i bland en eld i vilken han slängde ner en enebuske. Jag kan än i dag förnimma doften av enbär som uppstod när den började brinna och sprakandet som det ju blir av just enbärsbuskar. Det är ett soligt minne från barndomen som jag gärna återkommer till då och då i tankarna.

Allt eftersom det byggdes fler och fler villor ökade kamratkretsen och jag vågade mig allt
längre från huset.
Bland annat kommer jag väl ihåg en familj som flyttade in i huset snett nedanför vårt hus. Dom hade fyra barn, en välställd familj, och minstingarna var tvillingar. Jag tillbringade mycket tid hos dem med att hjälpa till med tvillingarna och avlasta mamman. Dom hade två grabbar också i tonåren så det ar nog inte helt lätt. Jag trivdes där hos dem och dom var alltid så snälla och rara och uppskattade att jag lekte med dom små. Och jag var förstås imponerad av deras fina hus och möbler och inte minst barnens leksaker. Sådant som jag inte ens kunnat drömma om. Mamman var hemmafru och uppskattade när jag såg till dom små så hon fick pusta ut ibland. Så här efteråt kan jag mycket väl tänka mig att det var skönt. Med två tonåringar och tvillingar på sladden. Vet inte hur gammal hon var men eftersom grabbarna redan var tonåringar kan hon jun inte varit någon ungdom precis. Mamma var lite gramse för att jag hängde där jämt och ständigt när jag gott kunde se till min egen lillebror. Det hände att jag fick tacka nej till att passa tvillingarna för att mamma helt enkelt sa att nu fick det vara nog.
När barndomen var som lyckligast, kan det te sig som, så skulle vi helt plötsligt flytta. Jag gick kanske i andra eller tredje klass då. Ingen av oss barn visste varför och jag kommer inte ihåg några detaljer heller från den tiden. I efterhand har jag däremot fått veta att pappa, som var oljemontör med egen firma, helt enkelt hade sabbat bort huset med skulder.

Vi flyttade till Solängen till en riktigt gammal kåk och inte på långa vägar så modern som huset vi hade innan. Det var utedass fast det låg i källaren. Inget badrum utan ett naket badkar ståendes på golvet i tvättstugan i källaren. Det var en plåga varje gång man skulle bada och ett under att vi inte frös ihjäl vintertid.

Området var däremot fint med många fina villor och kamrater förståss. Jag fick även närmare till skolan så för min del var det kanske en positiv upplevelse, jag minns faktiskt inga känslor i samband med flytten. Jag minns dock att jag ibland hälsade på mina gamla kamrater i Toltorpsdalen.

Ja, sedan kan jag inte minnas att det var någon direkt lycklig period. Mamma och pappa skilde sig när jag var 11 år. Då hade han åter sabbat med betalningarna på huset så det var med nöd och näppe som vi hade tak över huvudet. Vår granne, som hade huset precis bakom vårt, förbarmade sig dock och köpte huset så vii fick bo kvar till en ringa kostnad. Han renoverade också så att fick riktig toalett och badrum. Varför föräldrarna skildes fick jag inte veta. Bara att pappa skulle bo på annan adress för skattemyndigheten och fodringsägarna jagade honom. I själva verket var det var han ville få mamma att tro men saningen var att han hade rört till det men en annan dam och hon var gravid. Asta hette hon och dom fick en liten halvsyster till mig som heter Maria. Det blev naturligtivs riktig skillsmässa när detta kom fram till mamma.

Skrivet av Angela Müller den 11 juli 2004 18:07 | Kommentarer (6) | Permalink

Har ångest över mitt beslut

OM att skriva om mitt liv! Man kan tycka att det är väl inte så svårt, man kan tycka att skit samma om det blir bra eller ej, men man kan också inse att det var svårare än man föreställt sig!

I dag har vi sanerat huset men innan dess sov vi, i varsitt rum för jag snarkar fortfarande, till minst 11.30! Bara det tyder på att något inte stämmer - jag brukar sällan eller aldrig sova längre än 07.00.

Nåväl, vi åt frukost eller frunch kan man väl kalla det och sedan satte vi i gång att sanera huset vilket inte var en endaste dag för tidigt!

Emellan skurarna fick Woffegubben piskat alla mattor och jag svabbade av golven. Innan dess dammsög Woffe, som alltid, och jag svabbade toaletterna men i dag även hela duschutrymmet.

Sedan började jag skriva på My life och nu ångrar jag verkligen mitt beslut i går att jag ska göra det!! Fy farao vad det är svårt. Hade jag anat det så.....

Nu, när hemmet är tiptop och vi ätit middag och Woffegubben fått den äran (får han varje dag) att ta hand om köket efter matlagning så ska vi njuta lite i soffan. Jag ska bara avsluta detta och lägga ut första delen av "This is may life". Kroppen är ännu inte tillbaka i defaultläge men inte sämre än i går så jag har fullt hopp om att allt ska bli som vanligt snart.

När förändringarnas vind blåser bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar.

MAO

Skrivet av Angela Müller den 11 juli 2004 18:07 | Permalink

10 juli 2004

Nu har jag tagit beslut

OM att jag ska skriva om "Mitt liv"!
Bagrunden är den att Stora Monsterbarnet i omgångar har sagt till mig att jag borde skriva om mitt liv - alltså livet före barnen och familjen kom till, min barndom, min uppväxt, min ungdom osv osv.
Jag har envetet hävdat att jag inte kan. Jag kommer inte ihåg några årtal och det kommer inte att bli bra och kanske minns jag saker i fel ordning osv osv.

- Men det gör väl inget, hävdar då den förstfödda!

Jag måste erkänna att jag funderat mycket på det efter att vi berört saken vid flera olika tillfällen under en ganska lång tidsperiod.
Det gör kanske inte så mycket att man inte kan ange exakt när något inträffat eller var det hände och varför man minns just det.
Kanske är det rent av så att det är viktigt för ens barn att kunna "få" dessa delar av livet som dom inte varit med om.

När jag sedan upptäcker att Trueto vars dagbok jag läser dagligen och gärna har börjat med att skriva om Sitt liv så blir jag en aning inspirerad.

Idag, när jag pratade med Lilla Monsterbarnet på telefon så nämde jag detta i förbigående och berättade att hennes storasyster "tjatat" om att jag borde....
- Jaaaa, det är klart att du ska göra det! Blev reaktionen och svaret.

Ja, då får jag väl göra det kanske?? Har ingen aning om hur jag ska lägga upp det ännu eller hur jag ska börja eller var i livet men något ska det dock bli.

I dag har jag telefonerat med Stora Monsterbarnet som befinner sig på Gotland och genomgår en treveckors fotokurs. Det var härligt att höra hur bra hon trivs och att det gett så mycket. En vecka återstår och sedan åker hon tillbaka till Kungliga huvudstaden för att slutföra ett påbörjat uppdrag men sedan kommer hon "vägen om" några veckor.
Det ser vi framemot och då kommer även Lilla Monsterbarnet med Puslingarna och kamrat Jenny. Jenny har vi inte träffat sedan förra sommaren så det ska bli jätteroligt att få ses igen. En himla go tjej som vi blev mycket förtjusta i då hon var här första gången. Det är faktist ett privilegie att få ta del av barnens liv "där borta" och att dom så generöst låter oss få bli bekanta med sina nära och kära vänner som ju är en stor del av ett liv vi inte längre deltar i på lika nära håll som när familjen var samlad.

Resten av dagen har gått till vila. Känns nästan lyxigt att lägga sig mitt på dagen och till med slumra men straffet för det kommer väl i natt när jag inte kan sova :-) Har bara lagat middag i dag och vad resten anbelangar har jag inte gjort ett dyft. Men det kommer ju en dag i morgon också som väl är för det behövs både tvättas och städas har jag börjat ana eftersom dammråttorna mer tagit form och storlek liknande hästar..... så jag hoppas att jag är bättre i morgon och har mer ork för allt som måste till för att vardagen ska fungera någorlunda normalt.

Det enda man med säkerhet vet om framtiden är att det blir allt mindre av den.

OTTO LUDWIG

Skrivet av Angela Müller den 10 juli 2004 22:07 | Kommentarer (1) | Permalink

Slut på smygandet!

JODÅ, jag håller mig precis ovan vattenytan men något att skriva om, förutom regnet och väderhelvetet, har jag inte så det blir inte så många ord just nu.

Däremot har jag länge tänkt att länka till de sidor på nätet som jag dagligen snokar runt på och läser, njuter, skrattar, gråter och tar lärdom av.
Med andra ord är det slut på smygläsandet :-)

Jag borde gjort detta för länge sedan och har väl fått lite kritik (ingen nämnd och ingen glömd) för att man av god internetetik faktiskt länkar till de sidor man gärna och ofta läser.
Så det ska jag göra i dag är tanken.

För övrigt har veckan varit ganska intetsägande med undantag för i går kväll då vi var över till våra goda grannar på lite pysmys med god mat och dryck samt mycket trevligt umgänge. (Förresten...även tisdagskvällen var ett undantag då hade vi också trevligt hemma hos en gemensam arbetskamrat.)

Vi satt på grannarnas nya fina inbyggda altan och avnjöt grillat med supergott tillbehör och minst lika god efterrätt. Varmt och gott hade vi det trots att syndafloden bokstavligen öste ner och förbi utanför .

Sedan är det faktiskt så att den gamla damen (jag) inte mår riktigt bra vilket verkligen hör till undantagen som bekräftar regeln. I onsdagseftermiddag kände jag mig helt plötsligt dålig - ont i nacken och huvudet uppevdes mest som en kartong, fyrkantig sådan.
Lade mig redan vid hemkomsten från jobbet och sov runt. Vaknade någon gång mitt i natten för toabesök och upptäckte då att stackars Woffegubben tagit tillflykt till gästrummet. Aha, jag snarkade alltså....
På morgonen var jag övertygad om att jag drabbats av halsfluss så det blev Accessakuten för min del och Woffegubben fick åka till Valhalla ensam.
När jag blev insläppt till doktorn berättade jag att jag misstänkte att jag fått halsfluss och att det inte var så lämpligt just nu då jag är ensam på jobbet och inte kan vara hemma.
Hon log lite och sade att det var roligt att höra (?) Ja, inte att jag eventuellt hade halsluss men att jag inte kunde vara borta från jobbet för det fick hon nästan aldrig höra.
Nåväl, för att göra en lång historia kort, det var ingen halsfluss man tog både hals- och blodprov för att vara säker. Däremot så trodde hon, doktorn, att jag drabbats av virus så det var bara att vänta ut.
Jag kände mig ganska glad trots allt eftersom jag är reumatiker så är halsfluss inte drömläget om jag säger så.
Arbetet har inte varit särskilt betungande, det är semesterlugnt på jobbet, men jag har varit förfärligt trött och hela dagarna önskat mig hem till sängen.
Och på stränga order av Lilla Monsterbarnet så har jag hållit mig bortom varje uns av motion.
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att jag är något bättre men ändå inte helt fit for fight så jag får fortsätta med att ta det lugnt och på så vis jaga iväg virusarna en och en. Det är heller ingen mening med att sukta efter "tyckasyndommejsympatier" för jag är nästan ALDRIG sjuk eller ens hängig så någon slags rättvisa säger att det är banne min tur nu.

Det är dumt att slita sitt hår i förtvivlan, som om skallighet skulle göra sorgen mindre.

CICERO

Skrivet av Angela Müller den 10 juli 2004 12:07 | Kommentarer (2) | Permalink

6 juli 2004

Inget att berätta

DET känns inte som om jag har något att skriva om för regnet har jag redan avhandlat men några märkliga ting har faktiskt inträffat.....

Som i går kväll när hela familjen Müller (ja, det vill säga herr och fru) var ute och jobbade i trädgården! Det mina vänner är så unikt så det måste sättas på pränt.

Min idé var annars att vi skulle ta oss en rejäl stavgång när vi kom från jobbet men jag kände när jag lade fram förslaget på väg hem att det inte föll i riktigt god jord om man så säger.
Men då sade jag att om du inte vill stavgå så får du kratta när jag klipper grästet. Och så blev det!

Annars kan man knappast anklaga Woffegubben för att trädgårdsarbete skulle vara någon av hans favoritsysselsättningar.
Det var riktigt trevligt med lite sällskap i trädgården. Jag klippte så det stod det härliga till och han krattade gräset jag klippt så det stod det härliga till också. Fint blev det och precis när vi kom innanförr dörren, strax före 21-tiden, så öppnade sig himlens portar igen och regnet fullkomligt öste ner. I bland ska man ha lite flax!

Förr i tiden (för cirka två år sedan) var alltid kissen med mig ute när jag jobbade i trädgården och vi löste världsproblemen såväl som trädgårdsbestyren. Hon gick nämligen inte ut, den gamla damen, dom sista åren över huvud taget om jag inte var med. Hon höll sig hela tiden tätt intill mig utom när jag klippte gräset för då blev hon synnerligen irriterad av allt oväsen så då gick hon till motsatta sidan av trädgården tills jag blev klar och sedan bytte hon sida samtidigt som jag.

Jo, jag saknar henne allt lilla Tussen. Specielllt vid trädgårdsarbetstillfällena. För det mesta hade hon lagt sig tillrätta i min närhet och när jag då skulle gå till andra sidan blev hon synbart irriterad men kom alltid efter lite demonstativt med trötta steg. Men det är ju inte att undra på - det är faktiskt jobbigt med trädgårdsarbete. Hon var en mycket pratsam liten lady och varje kväll när vi gick och lade oss löste vi också världsproblemen. Många var de tillfällen då Woffegubben irriterad vaknade och undrade om vi möjligtvis kunde prata mindre och sova mer.

I kväll har vi varit hemma hos en gemensam arbetskamrat och haft en trevlig kväll med gott att äta och trevlig samvaro.
Och i morgon ska vi nog försöka vakna i tid så vi hinner simma :-) Så var nämligen inte fallet i morse. Vi sov så gott bägge två och kramade våra kuddar så intensivt så klockan blev mördad och sedan vaknade vi inte förrän klockan var 06.30 då vi i normala fall får åka hemifrån för att hinna med simningen.
Något skamsna tassade vi alltså in i simhallen 07.15 men hade tur för den Grymme Badmästaren var upptagen med en kund så han märkte inte att vi kom så sent. Det hanns ju inte med något sim förstås men en avrivande dusch blev det i alla fall och därefter tassade vi ut lika försiktigt som vi tassade in och han märkte oss inte då heller.

Det är bara i ett sammanhang som män vill förknippa ordet djup med en kvinna, och det är när det gäller hennes urringning.

ZSA ZSA GABOR

Fast å andra sidan...

Kvinnor vill i regel se bra ut än vara skräpta. De vet att mannen har bättre syn än förstånd.

OKÄNT URSPRUNG

Skrivet av Angela Müller den 6 juli 2004 22:07 | Kommentarer (3) | Permalink

4 juli 2004

Varken det ena eller det andra

VILKEN helg! Fem minuter sol och direkt på det femton till trettio minuters ösregn. Blää - nu har till och med växterna fått nog.
Så det blev ingen cykeltur i morse med frukosten i cykelkorgen. Det blev inte så mycket annat heller för den delen. Man tappar liksom sugen med detta eviga skvalande var tjugonde minut.

Vi åkte i väg för att införskaffa Woffegubben ett par nya joggingskor och hade då hoppats att få träffa den excelente unge man som hjälpte mig för ett par veckor sedan med att köpa rätt joggingskor. Tyvärr hade han ledigt i dag men är åter i morgon så det blir till att åka en tur till. Nåja, det är värt besväret för han var duktig och jag är mycket nöjd med mina så det ska vi iväl hoppas att även Woffegubben ska bli med sina tillkommande.

Vi var tvungna att handla lite mat också så det fick vi gjort på vägen hem och årets första jordgubbar med grädde och glass inköptes för efterrätten. Mums - det är något speciellt med dessa röda söta bär. Glass och vispad grädde därtill är på intet sätt fel.

För övrigt har vi tillbringat fler timmar denna helg framför TV:n är på månader innan. Vi har sett lite inspelade filmer men något annat har ju knappast varit möjligt - hoppas det snart blir någon ändring på detta katastrofväder!

Kvinnans hela väsen är en hemlighet som bör bevaras.

KAREN BLIXEN

Skrivet av Angela Müller den 4 juli 2004 22:07 | Permalink

3 juli 2004

Förfallet sätter in

HUJEDAMEJ är nog rätta ordet. Inte har jag haft lust att skriva här, någon motion har inte idkats sedan torsdagsmorgonen sim och en form av så kallad allmän slapphet har invaderat våra kroppar.

Däremot var jag på lokal i torsdagskväll i goda vänners lag och tog en pilsner och lite gott att äta. Därav blev det heller inget sim på fredagmorgon.

Fredagen tillbringade i Kungsäter där vi har en kär kollega som fyllde 50 år - jisses är världen full av gamla kärringar :-)

Fredagskvällen var ganska så läcker för när vi kom från jobbet kastade sig Woffegubben i bingen för lite vila och jag slappade i soffan. När Han med stort H steg upp var det dags för mig att sova. Jättepraktisk form att umgås på :-)

I morse kom Woffegubben upp vid 09.30-snåret och undrade om vi skulle joggåa. En sådan fråga! Försökte med liv och lust hitta någon krämpa som skulle avgöra olämpligheten i detta fruktansvärda förslag men hittade ingen. Ve och fasa. Nåja, efter rundan fanns det ingen brist på krämpor...
Och nu i kväll har Han antytt något om en cykeltur i morgon med frukostfika i cykelkorgen - ja herregud säger jag bara. Han Han månne kommit in i något slags stim?
Nåväl, för att vinna tid så svarae jag att det får vi avjöra till morgonen - har man tur så står regent som spön i backen :-)

TOTAL TRÄNIGSTID: 130.
TOTAL KALORIFÖRBRUKNING: 36104.
KALORIFÖRBRUKNING DAGENS PASS: 164/60
MEDELPULS DAGENS PASS: 103.
INOM REKOMMENDERAD ZON: 3 minuter och 17 sekunder.
TOTAL TID DAGENS PASS: 43 minuter och 4 sekunder.

Lite pyssel i trädgården har det ändå blivit i dag. Ogräset växer alltid bra men i dessa våtperioder ännu bättre. Woffegubben har satt upp brevlådan som han fick i födelsedagspresent. Det blev jättefint!

Det är klart att jag är feminist. Men jag tycker bättre om karlar.

ALICE LYTKENS

Skrivet av Angela Müller den 3 juli 2004 23:07 | Permalink