« Efterord | Huvudsidan | Fredagsfyran »
19 juli 2004
När man minst anar det
FÖRRFÖRRA måndagen kom jag till jobbet och möttes av en död, stonedead, maskin. Det var min maskin.
Jag gjorde ett antal upplivningsförsök, fjäskade med den och talade om att jag bara inte kunde leva ut den. Det hjälpte inte så jag ringde vår IT-avdelning till slut som efter någon timme konstaterade det jag redan konstaterat, dvs att den var död.
Maskinen åkte så till farbror Macdoktorn och sedan dess har jag inget hört förrän i dag då jag inte kunde hålla mig längre utan ringde.
-Jodå, jag har bytt disk på den men inte vågat mig på att ens försöka rädda innehållet på den gamla så den har jag skickat till Norge, svarade "min" Macdoktor.
Vidare berättar han att Norge kostar 5000:- för att analysera OM det går att rädda innehållet...och sedan får du räkna med en kostnad på cirka 30000:- till.
Kanske kan jag få besked denna veckan.
Jaha, vad gör jag nu då? Jag MÅSTE ha innehållet på disken, det är bara att konstatera att det ligger 10 års hårt slit på den som jag inte kan vara utan och knappast kan återskapa på annat sätt. Fy bubblan så det kan gå när man inte tar backup SOM ju varenda kotte på denna jord vet att man SKA göra. Utan jag som jobbar mitt i smeten och borde veta bättre.
Och OM inte OM funnits så hade jag backat innehållet redan för länge sedan. Men det är OSX som sätter käppar i hjulet. Jag har nämligen tusen och åter tusen dokument med / i filnamnet och det gillar inte UNIX.... Jaja, det är knappast någon iden att prata om vad man borde ha gjort för länge sedan när det redan är försent. Kommer beskedet denna eller nästa vecka får jag nya problem för min chef är på semester utomlands och kan inte godkänna penningasumman. Fast när jag nu tänker efter...det kanske är lika bra för han kanske inte godkänner en hel förmögenhet för att rädda innehållet. Nu när han inte finns tills hands - ja, då får jag väl själv ta beslut.......:-)
Så till nästa chock!
Woffegubben har varit med ute i trädgården och jobbat nu i kväll igen - det borde framkalla en vecka med sju torsdagar :-)
Jag har rensat ogräs och flyttat några buskar. Woffegubben har sått gräs på ett antal kala fläckar som jag skapade när jag tidigt i våras tog livet på en massa ogräs i mattan. Petig är han också så det kommer att bli så fint när dom små gröna stråna tittar upp.
Det är himla mysigt när han är med därute. Inte för att vi egentligen pratar så mycket eller löser några världsproblem men han finns där och det känns bra.
I dag har jag simmat första gången sedan virusangreppet. Kunde gott börjat innan så det är väl att ta i att skylla på virusen men det gör ju alla andra så varför inte. Jag har helt enkelt inte haft lust och varit så trött så jag har visserlligen varit på Valhalla varje dag men suttit och gosat mig i bastun istället för att simma som en duktig simborgare. Nåväl, i dag hasade jag mig in till bassängen och drog av en femhundrare innan jag gick till jobbet. Woffegubben var ledig i dag för han jobbade i lördags så det blev till att dra i väg ensam.
Två veckor kvar att jobba innan semester. Det känns tungt nu kan jag lova. Vi pratade med lillebror Rolf och familj i går och bestämde att vi skulle ta första helgen tillsammans i Varberg och då också stråla samman med storebror Conny. Det ska bli kul. Vi har inte varit nere i Varberg en enda helg i år. Det hör inte till vanligheten men desto roligare ska det bli när det nu äntligen blir av.
Jojo, och nu är det Frost som gäller, inte utomhus men väl inne i vardagsrummet och på TV.
Ta inte livet för allvarligt. Du kommer i alla fall aldrig ifrån det levande.
Skrivet av Angela Müller den 19 juli 2004 20:24