« Olycklig kärlek, mord och dråp | Huvudsidan | Skogsmarodörerna »

6 mars 2002

Nu går det an att vara tuff

Var hos tandläkaren i dag och hade inga hål!
Då kan man passa på att vara stor i truten...
Ända till det är dax att gå till tandhygienisten i maj - då kniper jag igen och blir något mindre stöddig.

I livets vardag kan det i bland hända små trevliga saker som gör att man ler lite och minns svunna tider.
Detta hände oss i dag när vi på hemvägen från jobbet stannade till i Lerum för att handla på ICA.
Vid mjölkdisken träffade vi Hans Hakemyhr och strax därpå kom Gordon Bäck - lustigt så ofta som vi handlar där och har, så vitt jag kan minnas, inte träffat några av våra goda grannar från den lyckliga tiden då barnen var små och livet/tillvaron mest liknade Bullebyidyllen.

Vi stod där länge och blockerade för alla som ville passera och komma vidare i affären.
Hasse var sig lik, bara något gråhårigare, och berättade att Sara bodde i Lerum.
Gordon var sig ännu mer lik och hade precis, tillsammans med son Anders, åkt Vasaloppet. Anders hade förstås åkt förbi ?farsan?.
Alla undrade vi hur det gick och var med barnen - barnen som nu är stora och inga barn längre (fast dom är ju alltid våra barn hur mycket dom än försöker bevisa motsatsen).

Det får mig osökt att tänka på ..... Anders och Snurpan som drog ut i skogen över en helg för att träna sig på överlevnad. Ingen mat med bara tält och sovsäck, spritkök och tändstickor. Sedan skulle dom leva på det som naturen gav.
På söndageftermiddag kommer två trötta, rödkindade, hungriga härliga ungar tillbaka med packningen på ryggen. Dom hade levt av blåbärste som dom kokat av blåbärsblad och vatten. På vägen hem träffar dom rektorn i skolan och han pratar om detta varje gång vi träffas. Vilka härliga ungar, säger han.

Kråkan som bara var 9 månader vid inflyttningen och som så fort hon började gå travade all världens väg så fort man vände ryggen till. Hon hade inga som helst bekymmer bara travade på.....
Käpphästarna som vi gjorde tillsammans med Sarah och som vi hämtade byggmaterial för i skogen.
Gårdsfesten som vi fixade för alla ungar.....
Glädjen man upplevde och skutten i hjärtat när man från fönstret betraktade ungarna på lekplatsen.
Alla de underbara samtal barn emellan som man tjuvlyssnat till samtidigt som rensade i rabatten.
Och förstås miljoner andra små ögonblick räddade undan glömskan.......

Jakob som var gårdens värsting .... och som nu vuxit till sig och är en man.
Men man måste väl få bli nostalgisk i bland?
Om jag fick leva om mitt liv, så skulle jag inte välja något annat. Bara en önskan kanske - att det inte hade gått så fort!
Men, jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att dom nu är vuxna och har tagit sitt kliv ut i livet.
Det är jätteskönt att kunna komma sent hem utan att ha dåligt samvete. Det är jätteskönt att kunna slarva med mattider och till och med fuska med att bädda sängen :-)
Och det skönaste är nog att man umgås på ett helt annat sätt numera - lite grann mer på samma villkor dvs livets hårda skola.
Det är underbart att få träffas när man efter månader av längtan äntligen får hem barnen eller vi åker till dom - så är det bara.
Allt detta beroende på att vi träffat två före detta grannar från ?Bullerbyn? i Gråbo!

Tänk vilka fascinerande banor tankeverksamheten kan få av ett simpelt möte!

Skrivet av Angela Müller den 6 mars 2002 21:04