« Trasiga skosulor | Huvudsidan | Hemma igen »
2 januari 2005
SISTA DAGEN :-(
Ponta Negra, Natal 2 januari 2005
SLUTET NÄRMAR SIG OBÖNHÖRLIGEN men vi har haft en underbar semester och hoppas vekrligen vi kan få med Monsterbarnen och Oskar hit någon gång. Det skulle vara roligt att få se dem njuta lika mycket som vi gjort.
Nyårsafton var så himmelsk på hotellet så jag knappast beskriva det. Dom hade dukat upp med bord överallt på varje gräsplätt, det måste varit minst tusen bord. Och maten var ljuvlig, räkor i berg och så mycket annat gott så jag kan inte ens beskriva allt. Helt otroligt fin dukning vi d varje "matstation" med dekorationer gjorda av frukt ja, jag som sagt det går inte att beskriva.
När sedan fyrvererierna tog fart var hela stranden så långt man bara kunde se och ana ett färgsprakande potpurri, det ena hotellet värre än det andra.
Jag har joggat dessa bägge sista dagar och gjort två bra pass. Knölen värker fortfarande men som sagt, vem kan ta hänsyn till det nu. Snart blir det att jogga på asfalt igen....
I dag tog vi dessutom en tretimmars promenad på stranden - måste ju jaga runt Woffegubben lite också :-)
Det känns en bitter jagvillinteåkahemsmak i hjärtat men å andra sidan får vi vara glada för dessa underbara dagar vi haft och som sagt, det ger mersmak.
Dom är så härliga Brassarna, pratar (fast dom inte kan ett ord engelska) och skrattar med oss turister. Det glädjer mig ända in i hjärtetrakten att dom är så positiva trots förmodligen en massa gnälliga och tråkiga turister.
Festen, på nyår som pågick på stranden, för alla de som inte hade råd att sitta på ett förbeställt bord var en lisa för själen att få uppleva. Tusen åter tusentals glada människor, vuxna och barn, som gladde sig så åt firandet. Man är vitklädd och kastar ut blommor i vattnet. Dagen efter låg stranden full med vita och röda rosor som skvalpat i land med vågorna. Ja, det måste förmodligen upplevas för att man ska förstå Brassarnas glädje och dans.
Nu ska vi gå och äta för sista gången på vårt favorithak, det är en mycket enkel restaurang utan flärd och glam men underbar mat och personal. Vi stödjer hellre dom "små" som uppskattar när vi kommer och som vinkar när vi passerar. Dom tar oss i hand när vi kommer och vissa kvällar har vi varit dom enda matgästerna. Jag hoppas dom finns kvar när vi kommer nästa gång så vi kan ta med barnen dit.
Skrivet av Angela Müller den 2 januari 2005 21:09