« Maktlös, förbannad och förtvivlad | Huvudsidan | Inget blir sig någonsin likt »

11 september 2003

Vad finns att säga en dag som denna

Jag har inget att berätta. Som alla andra är jag stum av förvåning och att skriva något om dagen som sådan ur perspektivet en helt vanlig torsdag - ja, vad skulle det vara. Jag kan skriva dagbok när jag är arg, förbannad, glad, ledssen, sur, grinig. Men i dag är jag som så många andra ursinnig och mållös. Vad finns att säga?

Jag tänker på dig Anna Lindh, som jag tycker att jag mer eller mindre "känner". I hela mitt vuxna liv har hon funnits där.
Jag har inget intresse av politik men det har ändå, trots detta ointrresse, inte varit möjligt att inte på ett eller annat sätt bli ett med Anna Lindh.

Nationen är lamslagen.
Jag brukar inte vara hämdlysten men nu, i dag, är jag det och jag hoppas innerligt att den jäveln blir tagen av polisen.

Anna, du hade inte ens levt färdigt. Dina barn kan inte längre luta sig mot dig och du får inte se dem växa upp, inte vara med trösta dem i svåra och jobbiga situationer, inte dela glädjen och framgången med dem.
Din make ...ja, vad känner han som säkert vid många tillfällen fått sakna dig för dina uppdrag och ditt brinnande engagemang inom politiken.
Dina föräldrar trodde nog att dom skulle ligga på kyrkogården långt före dig.
Detta är helt enkelt för djävligt!

Om man ändå bara kunde trycka på den magiska knappen och återkalla allt som det var innan!
Då skulle jag tryckt på den redan i går kväll.....

Skrivet av Angela Müller den 11 september 2003 20:48

Kommentarer

Håller med dig i vartenda ord...

Skrivet av: Bim den11 september 2003 22:16

Mycket bra skrivet mamma, börjar grina när jag läser det... *STOR KRAM TILL DIG & PAPPA* Vill ha er närmare när sådant här händer, men jag och Steff har i alla fall tillbringat kvällen ihop. Puss på er.

Skrivet av: Anna, Boris och Ila den11 september 2003 23:25

Skitbra skrivet. Jag storbölar för femtielfte gången idag. *kram*

Skrivet av: steffanie den11 september 2003 23:28

Jag blir varm och glad i hela kroppen när ni tillbringar tid med varandra i svåra stunder - just det är det värsta att vi är så långt i från varandra när det händer saker som är sorgliga. Det är min största fasa att ni skulle sitta i varsin ända av staden och inte ha möjlighet att få varandras stöd och närhet. Tusen kramar till mina otroligt kloka ungar. Mm

Skrivet av: Angela Müller den12 september 2003 08:24