Angelas dagbok

« Det regnade som om vore himlens alla portar öppna | Huvudsidan | Makalöst vackert »

24 juli 2003

Rauschbrunnen 1020 m. ö. h.

Efter frukost gav vi oss i väg i strålande sol. Ingen tung packning bara ryggväskorna, kamera samt stavarna.
Det började ganska fint med asfalterad väg förbi några villor, typiskt Österrikiska med blomlådor på balkongerna så att man kunde baxna. Det är verkligen härligt att se dessa alphus så fina så det blir nästan overkligt.

Redan innan vi nådde fram till dom vackra husen gick vi faktiskt lite fel. Det stod helt plötsligt en underbart vacker bro framför vår väg och det var nog därför vi gick fel. För att den var så fin. Helt i massivt trä. Klart som korvspad traskade vi över denna bro och det gick säkert en kvart innan Woffe sade att det känns som om vi går åt fel håll.
Sagt och gjort vi vände och fick alltså passera över den vackra bron ännu en gång. Det rann vatten under bron, inte så värst mycket nu men jag kan föreställa mig yvigheten och vattnets fart frampå vårkanten. Runt hela detta område fanns det mängder av vilda Syrenbuddlejor vilket givetvis imponerade på mig eftersom jag vet vad en sådan bringar för pris hos trädgårdsmästaren. Dom kallas ju även Fjärilsbuske i folkmun och det namnet är nog mer passande för det flög mängder och åter mängder av fjärilar runt dem.

När vi passerat dom vackra husen och var på rätt väg började det snart gå uppför och då menar jag uppför! Men detta var bara början skulle det snart visa sig.
I vandrarboken vi lånat av Steffanie står det att läsa att det tar cirka 1 timma att ta sig upp. Jojo, men det gällde inte oss :-)

Mitt i en värstingbacke hittade vi ett �vattenfall� och det var välkommet då kan jag lova. Fint och klart vatten som mycket väl kunde drickas vilket vi också gjorde med kupade händer men först efter att vi svalkat både ansikte och resten av knoppen. DET var skönt. Jag förväntade mig nästan att få höra det fräsande ljudet, som uppstår när man steker korv, då jag blötte ansiktet med en handskopa vatten.

Därpå blev det serpentingång, det hade för övrigt aldrig funkat med att gå rakt upp, så stigen var redan som en serpentin. Vissa ställen fick man anträda med stor försiktighet då det var mycket smalt och nästan ingen stig kvar.
Jag minns att jag tänkte flera gången att det kan bara inte finnas ett ställe här att äta och dricka på för i så mycket lut kan man inte bygga några hus.

Men skam den som ger sig! Rätt som det var dök det upp en liten platå och där låg den underbaraste lilla Gasthouse som jag skådat. Då befann vi oss 1080 m ö h. Vi traskade givetvis in, på gården fanns massor av bord och bänkar för trötta vandrare, och satte oss för lite vila och dryck.
Jag kan lova att det lät sig smaka. Det gick får omkring i hagar runt �Gasthouset� med den typiska bjällran som är så mysigt att få höra på höjder som dessa.
Och vi fick se ett plan gå in för landning på flygplatsen som vi befann nästan rakt över. Det var en tjusig syn att planet cirkla mellan bergen innan det kom rakt framifrån för inflygningen. Lite ovanligt att kunna betrakta sådant från ovan.

Ja, om vägen upp var jobbig uppför så är det ingen mot att gå ner. I lut som dessa så frestar det på smalbenen och vaderna rejält. Men det gick att komma ner på den timme det skulle ta att gå upp! Två timmar behövde vi amatörer minst för uppstigningen. Då ska ju tilläggas förstås att vi stannade ofta och tittade ut över Innsbruck. Sådana vyer kan man inte se sig mätt på.

Vi passade också på att hälsa Innsbruck från Steffanie som vi hade lovat. Det gjorde vi förresten när vi såg det hus (tror vi i alla fall) hon bodde i här under studietiden.

Väl nere igen var benen ganska så skakiga en bra stund efter när vi var på relativt plan mark. Och vi hade ju tur som tokar för när vi var mindre än fem minuter hemifrån så började det så sakta droppa från himlavalvet.
Sällan har en dusch kännts så uppfriskande som den jag tog när vi kom hem! Det var en varm dag att vandra men ändå ganska bra för den gassande solen släppte taget på väg hem och det blev lite molnigt. Nu, i skrivande stund, regnar det igen. Inga störtskurar men väl så mycket så att det känns behagligare att sitta inne.

Det blir nog ingen vandring i morgon, åtminstone inte vad jag tror nu, för jag känner av lite träningsverk i vaderna och det har med all säkerhet med nedstigningen att göra. Men som sagt, vi får se – man glömmer ju så lätt….

Skrivet av Angela Müller den 24 juli 2003 18:55

Kommentarer

Skrivet av: steffanie den24 juli 2003 19:30

Skrivet av: steffanie den24 juli 2003 19:37

Skrivet av: steffanie den24 juli 2003 19:42

Skrivet av: Angela den24 juli 2003 19:51

Skrivet av: Britt-Marie (Bim) den24 juli 2003 20:15

Skrivet av: karin lodin den24 juli 2003 22:50

Skrivet av: Anna, Boris och Ila den25 juli 2003 07:40