Angelas dagbok

« Skulle inget sagt! | Huvudsidan | Till Annelie »

3 oktober 2003

Så det kan gå (samt ett gott skratt förlänger livet)

När klockan var 14.00 i dag fick jag ge upp och åka hem och bädda ner mig i sängen.
DET har aldrig hänt förut!
Min röst försvann i morse efter simningen och lyser fortfarande med sin frånvaro. I eftermiddags började det dessutom kännas som om jag hade en rasp eller grov fil i halsen Detta tillstånd snabbades säkert upp av att jag blev tvungen att simulera något som skulle likna tal väldigt mycket just i dag. Jag blev dessutom tvungen att ringa några samtal och det var inte lätt ska jag säga för i andra ändan lade man på luren eftersom man inte hörde mig - på igen och kraftigt anstränga sig för att höras så man slapp bli pålagd igen ;-)

Jag åkte sålunda hem i eftermiddags för att få vila rösten eller det embryo som ska föreställa röst rättare sagt.
Min goda arbetskamrat som har genomgått samma sak hade fått stränga order av sin doktor att inte prata överhuvudtaget samt att värma vatten med honung i och lika delar vichyvatten därtill i samma kopp.

Det har jag nu gjort och det känns bättre i halsen men någon röst har jag inte.
Det ställer saker och ting i ett besvärligt läge för min del eftersom jag måste jobba hela helgen. Det får bli en tyst helg under alla omständigheter men jag hade tänkt att passa på att simma på lördag- och söndagmorgon eftersom jag ändå blir tvungen att ta mig upp och dessutom åka till stan. Vi simmar ju normalt aldrig lördag och söndag så det hade varit spännande att få möta helgklientelet men det får väl bli vid nästa uppgradering :-) Törs inte fresta på hälsan mer än nödvändigt just nu.

Eftersom jag inte får prata och dessutom åkte hem från jobbet och satt här hemma moltyst i min ensamhet så har goda vänner och make roat mig via epost så gott dom nu kunnat. Jag vill speciellt dela med mig av en skröna som fick mig att skratta gott (kanske för att jag själv befinner mig i något gymstadie där jag inte vet utgången eller slutresultatet ännu - kan bara påpeka att jag fick nästan skrattkramp och musklerna under rumpan gjorde sig väl kända när jag gapskrattade åt skrönan).

Här kommer den:

Mannens Träningsdagbok
 
Kära dagbok,

Jag har precis fyllt fyrtio, och min älskling gav mig en vecka med personlig tränare i födelsedagspresent. Nu är jag ju fortfarande i kanonform. Jag spelade trots allt fotboll när jag var 20, men det kan vara roligt att få röra lite på sig.

Jag ringde till träningsanläggningen och bokade tid med en personlig tränare. Jag fastnade för Linda, som är en 26-årig tjej som förutom jobbet som personlig tränare också är aerobics-instruktör och modell för badkläder. Det är hon som är anledningen till att jag skriver det här, hon bad mig skriva dagbok för att hålla koll på mina  framsteg. På måndag gäller det ...

Måndag:
Jag gick upp klockan 06.00. Det var riktigt tufft att komma upp så tidigt, men när jag kom till  träningsanläggningen, där Linda väntade vid receptionen blev allt helt plötsligt mycket lättare. Linda är suverän! Hon har blont hår, fantastiska blå ögon och ett charmerande leende. Vi började med en rundtur på anläggningen. Linda visade mig maskinerna och det första jag fick göra var springa på löparbandet. Efter fem minuter tog Linda min puls, och hon verkade lite orolig över hur hög den var. Det hon inte fattade var att min puls var hög för att hon stod så nära mig i sin tajta lycra-outfit. Jag är ju i toppform annars! När vi gjorde sit-ups pushade Linda på mig och jag kämpade på, trots att jag var trött i magen efter att ha hållit in den ända sen jag mötte henne i receptionen. Efter passet njöt jag av att titta på hur smidigt Linda rörde sig under sitt aerobic-pass, och tänkte att hon är lika duktig där inne som hon är med  mig. Det här kommer bli en FANTASTISK vecka!

Tisdag:
Jag fick dricka två kannor kaffe för att komma upp, men till slut var jag utanför dörren på väg till träningen. Linda tvingade mig att ligga på rygg och trycka upp en tung järnstång i luften, sen la hon på vikter på den också! Mina ben kändes som spaghetti på löparbandet, men jag klarade en hel kilometer. Leendet jag fick av  Linda när jag klev av löparbandet gjorde det mer än värt mödan. Jag mår toppen! Det här är andra dagen i mitt nya liv!

Onsdag:
Jag försökte borsta tänderna, och enda sättet som var möjligt var att ligga med huvudet på tandborsten och röra munnen fram och tillbaka över den. Jag tror jag har fått bråck i bröstmusklerna. Jag klarade av att köra så länge jag slapp styra eller bromsa. Jag parkerade på en handikapparkering vid träningsanläggningen. Linda var lite okänslig idag och hävdade att mina skrik störde de andra som tränar på anläggningen. Jag har kommit på att hennes röst är lite för hurtfrisk för så här tidiga morgnar, och när hon skriker på mig får hon en nasal ton som är riktigt irriterande. Jag fick ont i bröstet när jag skulle ställa mig på löparbandet, så jag fick stå på trappmaskinen istället. Vem i helvete har uppfunnit en maskin som simulerar en aktivitet som gjorts obsolet av  hissen? Linda sa att det skulle hjälpa mig att komma i form och öka min livsnjutning eller nåt. Hon snackade massor annan skit också.

Torsdag:
Linda väntade på mig med sina vampyrlika tänder med en min som skulle föreställa ett leende, men den grymma formen på hennes tunna läppar avslöjade henne allt. Jag kunde inte rå för att jag var en halvtimma försenad - det tog mig 20 minuter att bara knyta skorna! Linda tvingade mig att träna med hantlar. När hon tittade bort, passade jag på att springa och gömma mig i herrarnas omklädningsrum. Hon skickade Lars för att hämta mig, och sen satte hon mig på roddmaskinen som straff. Jag sänkte den.

Fredag:
Jag hatar den lilla subban! Linda är den vedervärdigaste varelse till människa som någonsin fötts på denna planet NÅGONSIN! Korkade, anorektiska lilla träningsfjolla. Om jag kunde röra någon enda liten del av min kropp utan denna fruktansvärda smärta skulle jag slå henne med den. Linda ville att jag skulle jobba med mina triceps. JAG HAR INGA TRICEPS! Om hon inte ville ha jack i golvet så borde hon inte ha räckt mig de där (%&##%?& hantlarna, eller något annat tyngre än en macka för den delen. (Jag är säker på att hon lärt sig det där på Sadisthögskolan - hon måste fått en hedersbetygelse i grenen "tillfoga smärta"). Löparbandet kastade av mig och jag landade på en hälsorådgivare. Jag önskar att jag hade landat på någon mjukare.

Lördag:
Linda lämnade ett meddelande på min telefonsvarare i morse, i det där äckliga, hurtfriska, gnisslande tonläget hon har. Hon undrade varför jag inte dök upp idag. Ljudet av hennes röst fick mig att vilja slå sönder högtalaren med första bästa trubbiga verktyg, men tyvärr saknar jag styrka att ens trycka på knapparna på fjärrkontrollen. Jag har sett på finsk tv i elva timmar!

Söndag:
Jag åkte färdtjänst till kyrkan idag för att tacka gud att den här veckan äntligen är slut. Jag bad också till gud att min fru nästa år väljer en roligare present. Till exempel en rotfyllning eller en rejäl tarmsköljning.

Tilläggas bör att jag har inte en aning om vem som skrivit detta så jag kan tyvärr inte skriva han/hennes namn.

Skrivet av Angela Müller den 3 oktober 2003 19:46

Kommentarer

Skrivet av: karin den 3 oktober 2003 20:45

Skrivet av: Angela Müller den 4 oktober 2003 08:24

Skrivet av: steffanie den 4 oktober 2003 09:59

Skrivet av: Britt-Marie (Bim) den 4 oktober 2003 15:28

Skrivet av: Britt-Marie (Bim) den 4 oktober 2003 15:30