« Urdåligt humör | Huvudsidan | Lång färd mot Stockholm »

17 september 2002

Att man ska älska dem så himla mycket

Monsterbarnen alltså!
Vi åker staden runt för att tillgodose deras önskningar och längtar så vi kan dö till torsdag då vi ska ge oss av mot Den Kungliga Huvudstaden för att äntligen få träffa dom små liven igen.
Vi gruffar och undrar om dom tror att vi är några trollkarlar men kör runt och tänker för oss själva ?ahh, vi har ju bara två?.

Var i väg i dag och köpte massor av pasta och pastasåser till det Stora M-barnet och när vi gick genom kassan så sade jag till M-pappan: Men herregud Anna och Oskar vill kanske också ha storförpackningar med pasta och jag fick så dåligt samvete - ska det vara så här?
Nåväl, så är det och jag ger mig tusan på att vi blir stoppade av polis på vägen och får böter för överlast.

Sedan visar det sig att vi bara får se Stora M-barnet några timmar för dom har öppet hus på det regemente hon är placerad på lördag och det innebär att hon inte får permission fre-sön som normalt.

Nej, då får vi komma och hälsa på och se hur hon har det på lördagen och det ska väl bli skoj men jag hade kanske önskat mig mer tid på tu man hand.

Men jag säger mig om och om igen att målet var att uppfostra dom till två självständiga personer så vem kan klaga?
Det är så härligt att se och upptäcka att dom faktiskt är två helt olika människor med en mycket egen stark personlighet. Det ena är inte sämre än det andra och dom är så olika att jag blir lika förvånad varje gång jag upptäcker det. OCH dom tar egna beslut - mycket kloka sådana!
Jag är så stolt över mina små monster för stora blir dom aldrig...eller hur?
För den sakens skull ska jag även påpeka att jag längtar efter Oskar och Boris som är två mycket viktiga personligheter i mitt liv. Det har tillkommit en som jag inte känner ännu men som kommer att ta mitt hjärta med storm om jag förstått saken rätt av min förstfödda.

Tänk första gången jag var ensam i Stockholm och träffade Stora M-barnet för att äta ute och hon säger:
- Ah, vi tar väl en öl mamma?
Då förstod jag att hon blivit vuxen. Hon som suttit på mina axlar och som jag berättat sagor för skulle hon någonsin dricka öl den där halvmeterstypen som fortfarande var en halv meter i mina ögon fast hon var tjugo år!
Ja, jag är nog inte ensam om detta. Eller?

Skrivet av Angela Müller den 17 september 2002 21:27