« I Can See The Dreams Falling Into Dust | Huvudsidan | Bokslut - februari 2002 »
26 februari 2002
Sanningen var i dag
Sanningen är att Fredrik, 25 år inte finns mer.
Borta för alltid utom i alla sörjandes minne.
Sanningen är att begravningsakten var jättefin, arrangerad för den person han var.
Mer än halva kapellet var full med unga människor som var där för att hedra hans minne.
Sanningen är att kapellet var överfull med blommor och sörjande.
Sanningen är att alla gick fram till kistan med sin kistbukett och den sista hälsningen.
Sanningen är att Avskedet med de tre sista musikstyckena var Fredriks älsklingsmusik med Guns N´Roses Knocking´on heavens door, Metallica med Nothing else matters och till sist Evert Taubes med Sov på min arm.
Sanningen är grym och verkligheten oacceptabel.
Varför, varför?
Sanningen är att mina, våra barn är så långt borta när jag, vi så innerligt skulle behöva krama om dem.
Sanningen är att jag inte förstår någon som helst mening i detta!
Frågan jag ställer mig är hur ska våra vänner kunna komma tillbaka till livet efter denna tragedi?
Hur ska dom någonsin hitta något glädjeämne i livet?
Hur ska vi kunna hjälpa och stödja dem – ja, det är frågan?
Kan vi mötas igen och prata och skratta?
Jag ömmar så för dessa föräldrar som inget ont gjort och som blir så hårt bestraffade.
Jag vet varken ut eller in..
OM det är att bli vuxen att klara av situationer som dessa – ja då vil jag inte blir vuxen – aldrig!
Jag vet inte ens om jag någonsin mer kommer att våga att somna – tänk om det händer igen och tänk om det är något av våra barn. Egoismen rasar i mig men jag kan inte hjälpa det!
Ska man föda härliga ungar till livet som sedan ska försvinna innan dom ens hunnit leva en tredjedel av sitt liv.
Varför släcktes denna låga – vem bestämmer över liv?
Tankarna far i väg och snart vet jag varken ut eller in.
Har vi tagit hand om våra barn så som sig bör. Ska vi bli drabbade av ett öde som innebär att någon av barnen dör före oss?
Vad är det som avgör?
Ödet – jaha, det är ju ett enkelt svar.
Om jag kunde blunda riktigt hårt, hålla för öronen och sedan när jag släpper och tittar så visar det sig att allt bara var en ond dröm……
Skrivet av Angela Müller den 26 februari 2002 16:21