« Syndafloden | Huvudsidan | Det gör INTE ont - men gÃ¥ ändÃ¥ »
15 februari 2002
Det gör ont - men gå ändå!
En vecka i självplågandets tecken.
Jag har köpt en par vandrarkängor som jag ägnat delar av veckan att gå in.
I söndags var vi på en skogstur på 1,2 mil. Det var underbart väder och vi träffade två älgar - mer än så kan man inte begära.
Måndag tog jag med mig hela �rustningen� till jobbet med tanken att jag skulle hoppa av bilen cirka 7,5 kilometer hemifrån - det gjorde jag och det gick ganska bra. Det ömmade en aning men inte så att man hade lust att ge upp.
Nästa omgång gick av stapeln på onsdagen - nu GÖR det rejält ont men trots det gick det 5 minuter snabbare, samma sträcka, än i måndags.
Fredag, alltså i dag, bar det av igen. Hade lust att gråta en skvätt när kängorna åkte på vid 17-tiden på jobbet. MEN jag gick mina 7.5 kilometer!
Nu blir det nog vila till åtminstone söndag.
Inga synliga skavsår eller märken men ömma ovansidor och en bit upp över smalbenet.
Köpte i dag ett par sockar, dubbla, som påstås ta en del av skavet. Dyra som attan men jag får väl ge dom en chans.
I maj går Vättlefjällsvandringen av stapeln och då hoppas jag att detta är ett minne blott. I slutet på juli blir det Österrike och vandring och det är det som är målet med detta självplågeri.
Jag längtar verkligen!
Men allt detta är inget.
I måndags ringde våra goda vänner och bröllopsvittnen därtill och berättade att deras 25-årige son förolyckats i en bilolycka.
Jag blev stum...
Det kan väl ändå inte vara meningen att våra barn ska dö före sina föräldrar. Vad finns det för rättvisa i det?
Jag är visserligen en sann ateist men man undrar ju hur en tänkt Gud har för förklaring till denna grymma händelse.
Jag minns honom som en liten �plutt� och kan inte, trots att det gått flera dagar nu, fatta att han inte finns mer.
På en enda sekund - bara så - och sedan finns man inte mer.
Varför, varför?
Hur ska dessa stackars föräldrar och hans syster kunna gå vidare? Hur ska dom orka och varför?
Jag försöker tänka mig in i denna fasanfulla situation men klarar det inte. Jag lyckas skjuta bort tankarna hela tiden.
Man föder två små gulliga ungar, gläds med dem både som små, mellanstora och vuxna. Går gemensamt igenom glädje, sorg och jobbiga perioder. Tonåren som sällan lämnar varken barn eller föräldrar oberörda. Den sanna glädjen när dom �små liven� är stor nog att fly boet och skaffa något �eget�. Man fixar donar och hjälper till och försöker att inte lägga sig i för mycket, att låta barnen som blivit vuxna ta egna beslut och själva få bestämma över sina liv. Jag vet av egen erfarenhet att man verkligen får hålla igen i bland för att ge dom en chans att själva få upptäcka och erfara och inte servera allt på silverfat från sin egen erfarenhet.
Det är en sann konst att klara detta - jag vet att dom gjorde det och lät sina två barn få gro till och bara hjälpa till och vara stöd när dom så önskade.
Vaför?
Han var så glad och nöjd med sitt liv - hade arbete som var bra, hade fina kompisar, egen fin lägenhet och var så nöjd och tillfreds med livet.
Varför?
Om man ändå kunde vrida tillbaka tiden och göra det hela ogjort.
Mitt hjärta gråter till ingen nytta.
Skrivet av Angela Müller den 15 februari 2002 20:33